Gränser och invandring

Tanken med EU-samarbetet är att inga gränser ska finnas mellan medlemsländerna. De yttre gränserna ska vara desto hårdare. Den ambitionen sattes på prov när cirka en miljon migranter anlände till Europa hösten 2015.

År 1995 tog en handfull otåliga EU-länder bort gränskontrollerna sinsemellan efter att först ha samordnat visumfrågor och polissamarbete. Avtalet som låg till grund för detta samarbete slöts i den lilla orten Schengen i Luxemburg som därmed gav namn åt gränssamarbetet. Fler länder anslöt sig och 1999 införlivades Schengensamarbetet i EU.

Numera är alla EU-länder med i Schengen förutom Storbritannien och Irland som valt att behålla sina gränskontroller mot kontinenten. EU-länderna Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien anses ännu inte mogna att delta. Däremot deltar Norge, Island och Schweiz som alla tre har avtalat om tillträde till den inre marknaden fast de inte är EU-medlemmar.

I Schengensamarbetet ingår en gemensam databas som innehåller uppgifter om alla länders efterlysningar på antingen personer eller föremål som stulna vapen eller bilar. Alla poliser inom Schengen liksom alla gränsvakter vid yttre gränsövergångar har tillgång till databasen.

Varje medlemsland avgör självt hur stor invandring det vill ha. De flesta EU-länder tar dock numera enbart emot högutbildad arbetskraft eller forskare.

Flyktingar faller dock under FN:s flyktingkonvention som säger att alla politiskt förföljda har rätt att få asyl och ska därför tas emot i alla EU-länder.  Sedan 2005 är frågor om asyl gemensamma inom EU, beslutas med kvalificerad majoritet och med Europaparlamentet som medbeslutande.

EU har gemensamma regler för hur asylmottagande ska ske, för asylsökandes rättigheter som tak över huvudet, sjukvård och skolgång för barnen medan ansökan behandlas, samt rätten att kunna överklaga ett avslag.

EU har dessutom enats om att det första medlemsland som en flykting anländer till ska pröva ansökan om asyl (Dublinförordningen). En flykting som fortsätter till ett annat EU-land kan alltså sändas tillbaka till det första landet.

Under 2010-talet började systemet att knaka i fogarna när EU-regler om transportöransvar gjort det omöjligt för flyktingar att flyga eller ta tåg (bolagen blev skyldiga att se till att alla passagerare hade visum och skicka tillbaka dem som inte hade det.) Först blev det Spanien, sedan Italien och Grekland som fick ta emot växande flyktingströmmar via vingliga båtar över Medelhavet. Sommaren 2015 brast systemet när kriget i Syrien fick mängden av flyktingar att öka dramatiskt. Många vägrade stanna i Grekland och började vandra norrut, utan papper eller tillstånd.

EU-länderna fattade i september 2015 ett beslut om att fördela de asylsökande lite mer jämnt mellan mottagarländerna. Den flyktingkvot som ett medlemsland tilldelades tog hänsyn till bland annat landets storlek, bruttonationalprodukt (BNP), arbetslöshetssiffror och hur många migranter landet tidigare tagit emot.

Några östeuropeiska länder vägrade dock ta emot flyktingarna. Andra länder lovade i teorin att hjälpa till men gjorde föga i praktiken. Samtidigt återinförde sex länder sina gränskontroller tillfälligt med start i Österrike och Tyskland och vidare norrut till Danmark, Sverige och Finland. Hösten 2018 förlängdes dessa tillfälliga kontroller än en gång.

Ett nytt förslag har diskuterats sedan 2017 om en automatisk fördelning av flyktingar när ett land får onormalt stora mängder asylansökningar men ingen enighet har nåtts.

Däremot kunde EU-länderna enas om att skärpa de yttre gränskontrollerna. Frontex, som sedan 2000-talet använts för att övervaka besvärliga gränsövergångar och jaga människosmugglare, omvandlades till EU:s gräns- och kustbevakning med utökade befogenheter. Hårdare regler för gränskontroll infördes, som kontroller även av inresande EU-medborgare.

För att bromsa migrantströmmen förhandlade EU-ledarna våren 2016 fram ett avtal med Turkiet om att stoppa överfarten över Egeiska havet. I utbyte lovade EU att bidra ekonomiskt till flyktingmottagandet i Turkiet. EU inledde därefter ett arbete med att försöka ingå avtal med utreseländer som Nigeria, Mali, Etiopien och Libyen om att stoppa flyktingströmmen. EU har lovat bidra med bistånd, tillväxtprojekt och utbildningssatsningar med målet att angripa orsakerna till att människor vill lämna sitt hemland.

Varukorg

Totalt 0