Ryskt angrepp ger latinamerikanskt eko från kalla kriget
Peruanska shamaner förutspådde vid en nyårsceremoni världshändelser under 2022. Foto: Guadalupe Pardo/AP/TT

Ryskt angrepp ger latinamerikanskt eko från kalla kriget

Analys. I flera latinamerikanska länder uttrycks sympatier för Vladimir Putin och Rysslands angrepp på Ukraina. Flera av kontinentens ”starka män” ser likheter mellan sig själva och den ryske ledaren. Och en rad länders regeringar reagerar med en logik som känns igen från det kalla krigets motstånd mot allt som är amerikanskt, skriver journalisten och Latinamerikakännaren Lars Palmgren.

Publicerad: 2022-04-06

Samtidigt som USA varnade för att Ryssland just var på väg att invadera Ukraina åkte Brasiliens president Jair Bolsonaro till Moskva. Därmed blev Bolsonaros redan dåliga relation med USA än sämre. Med Donald Trump hade Bolsonaro bästa tänkbara förhållande och han drog sig i det längsta för att alls erkänna Joe Bidens seger. Men när han motvilligt gjorde det förväntade han något slags motsvarande gest från Biden – helst en inbjudan till Vita huset eller åtminstone ett telefonsamtal. Han fick varken det ena eller andra, däremot en invitation från Vladimir Putin.
Det blev ett kärvänligt besök.
– Vi två enas av vår tro på Gud, fäderneslandet, familjen och friheten, sade Bolsonaro till sin ryske värd när de skiljdes.
– Brasilien står på Rysslands sida, lovade han.

Knappt hade Bolsonaro landat i Brasilien förrän de ryska stridsvagnarna körde in i Ukraina. Men det som bekymrade Bolsonaro var inte attacken mot Ukraina utan att västvärldens sanktioner mot Ryssland skulle drabba dess export av den konstgödsel som Brasilien är beroende av. Brasilien röstade visserligen, tio dagar senare, för FN-resolutionen som fördömde invasionen, men när Bolsonaros vicepresident uttalade sig i samma kritiska ordalag som resolutionen fick han en offentlig åthutning av Bolsonaro som slog fast att den enda som hade rätt att uttala sig i utrikespolitiska frågor var han själv. Och enligt Jair Bolsonaro är Brasilien neutralt – men han gör ingenting för att dölja att hans sympatier ligger hos Putin.

Brasilien är den största partnern i Rysslands inte särskilt omfattande handel med Latinamerika. Men det är knappast den viktigaste anledningen till Bolsonaros positiva syn på Putin. Det är helt enkelt att han känner igen sig i honom. De upplever sig båda som starka män med en historisk mission som står över lagar, institutioner och andra slags fåniga friheter som proklameras av den liberala demokratin. Samma igenkännande låg bakom de bådas goda förhållande till Donald Trump.

image60kp7.pngSåta vänner 1. Bolsonaro och Putin möttes i Kreml åtta dagar före attacken på Ukraina. Foto: Mikhail Klimentyev/Sputnik via Kreml/AP/TT

I samma grupp ingår Andrés Manuel López Obrador, Amlo kallad, som, trots att Mexiko också röstade för den fördömande resolutionen i FN:s generalförsamling, klargjort att också hans land står neutralt i konflikten mellan Ryssland och Ukraina och heller inte kommer att delta i några sanktioner mot Putin. Nyligen, när kriget redan pågått ett par veckor, bildade mexikanska parlamentariker som ingår i Amlos regeringskoalition en vänskapsgrupp med Ryssland som uttryckte öppet och förutsättningslöst stöd till Putin. Ett initiativ som många upplevde som en provokation, men som bemöttes med en gillande nick av Amlo.

”Starka män”

Vänskapen mellan Amlo, Bolsonaro och Putin kan delvis förklaras av personlighetsstrukturen från den gamla latinamerikanska traditionen med styrande ”starka män”­ – caudillos –­ som ideal.  

Caudillo-traditionen förklarar delvis också varför Kuba, Nicaragua, Venezuela, Bolivia och Argentina är Rysslands starkaste anhängare på kontinenten. Men den omedelbara förklaringen finns i logiken ”min fiendes fiende är min vän”. Eftersom USA av historiska skäl uppfattas som den stora fienden framför allt inom vänstern i Latinamerika, leder Bidens kritik av Putin till ett motsvarande stöd till den ryske ledaren. Och att Putin talar om ”avnazifiering” upplevs inom stora delar av den historiska vänstern på kontinenten som en bekräftelse på att Putin, alldeles oavsett den konkreta politik han för, ändå skulle vara något slags progressiv vänster. Att Ryssland var snabbt med att skänka covidvaccinet Sputnik till olika latinamerikanska länder sedan pandemin tog fart, medan de rika länderna ackumulerade vaccin för egen räkning, stärkte sympatin för Putin.

image7d6we.pngSåta vänner 2. Argentinas president Alberto Fernández i Kreml tre veckor före invasionen. Foto: Sergei Karpukhin/Sputnik/Kreml via AP/TT

Det är inte likadant i alla länder. Argentinas president Alberto Fernández besökte Putin strax före Bolsonaro med budskapet att Ryssland borde öka sin närvaro i Latinamerika som en motvikt till USA och Kina. Han erbjöd Argentina som en inkörsport till kontinenten. Lite väl överväldigande ord som han förmodligen ångrat. Argentina röstade också för FN-resolutionen och Fernández själv har sedan dess flera gånger markerat en hård kritik mot invasionen. Ett problem för honom är att hans vicepresident Cristina Fernández de Kirchner har en långvarig och varm relation med Putin och har vägrat att kritisera honom för kriget. Hon tillhörde också, under sin tid som president, de få statsöverhuvuden som gav sitt stöd till Rysslands annektering av Krim 2014.

Nostalgiskt förhållande

Både Kuba och Nicaragua lade ner sina röster när generalförsamlingen behandlade den resolution som fördömde invasionen. De har också uppmanat till förhandlingar för att få slut på kriget. Men för både Kuba och Nicaragua präglas relationen till Ryssland av kalla kriget, då båda länderna ekonomiskt bars upp av Sovjetunionen. Kuba mer än Nicaragua, men sovjetblockets fall innebar kris i båda länderna och en känsla av att ha blivit svikna. Putin har allt sedan han kom till makten arbetat på att läka såren. Stora skulder från sovjettiden har avskrivits, nya gemensamma projekt har satts i gång och ryska turister har strömmat in.

Även om de ekonomiska relationerna med USA, Kina och EU är betydligt viktigare än den med Ryssland för båda länderna, har Putin lyckats erövra politiskt inflytande i funktion av ett slags kvarvarande eko från förr som också tar sig militära uttryck. Nicaragua köpte till exempel nyligen 50 stridsvagnar av Ryssland som ingen riktigt förstår vad de ska användas till förutom att motivera närvaron av ryska militära rådgivare.

imagekpki.pngSåta vänner 3. Venezuelas president Nicolás Maduro på besök i Kreml 2019. Foto:  Sergei Chirikov/AP/TT

Samma slags nostalgiska förhållande till det kalla krigets dagar, som på något nästan magiskt sätt blandar ihop dagens Ryssland med gårdagens Sovjet och förvandlar Putin till ett slags modern bolsjevik, ligger bakom Venezuelas och Bolivias stöd.

Venezuela fick inte rösta i generalförsamlingen på grund av sina stora skulder till FN. Men hade man tillåtits är det troligt att man hade röstat mot resolutionen tillsammans med Ryssland, Belarus, Syrien, Nordkorea, och Eritrea. Nicolás Maduros regering tillhör Putins mest entusiastiska anhängare och i den officiella venezuelanska pressen verkar det vara Ukraina som har invaderat Ryssland, inte tvärtom.

Olja och vapen

Men förhållandet mellan Ryssland och Venezuela har, förutom kalla kriget-nostalgins märkliga logik, också två högst konkreta axlar: olja och vapen. Ryssland har hjälpt Venezuela att kringgå USA:s sanktioner när det gäller att exportera sin olja. När USA skärpte sina sanktioner mot Venezuela 2017 flyttades det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA:s internationella huvudkontor från Lissabon till Moskva. Det finns också sedan länge planer för att Ryssland ska hjälpa till att rusta upp den svårt nergångna statliga oljeindustrin i Venezuela.

Vapenaxeln har varit minst lika viktig. Venezuela har köpt omfattande vapensystem från Ryssland, alltifrån jaktplan och stridsvagnar till luftvärn och artilleri. När den förre presidenten Hugo Chávez levde skrev han ett avtal med Putin om att bygga en fabrik för att tillverka det klassiska automatvapnet AK-47 i Venezuela. Att fabriken ännu inte är färdig är mer ett uttryck för det allmänna kaoset i Venezuela än för bristande vilja.

latinamerika ryssland kuba castro chrusjtjov.jpgSåta vänner från förr. Kubas president Fidel Castro och Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov vid Leninmausoleet på Röda torget i Moskva den 1 maj 1963. Foto: Tass/AP/TT

Det har också gjorts gemensamma militärövningar och det finns sedan gammalt en kontingent ryska militärer i Venezuela, framför allt underhålls- och utbildningspersonal för de ryska vapensystemen, men inte bara. I samband med en rundresa som talmannen vid det ryska parlamentet duman gjorde i Nicaragua, Venezuela och Kuba strax före invasionen talades till och med om möjligheten att etablera ryska militärbaser.

Bolivia lade ner sin röst i generalförsamlingen och president Luis Arce har uppmanat till förhandlingar. Men den förre presidenten Evo Morales, som fortfarande har stort inflytande, driver en intensiv kampanj för Putin och skyller kriget på Nato och USA, som han beskriver som mänsklighetens fiender. När Evo Morales var president skrev han och Putin också under flera samarbetsavtal om att utveckla litiumproduktionen och jordbruket i Bolivia. Men också för att Ryssland skulle bygga ett kärnkraftverk i El Alto, på 4 000 meters höjd strax ovanför huvudstaden La Paz.

”Ode till Stalin”

Liknande projekt har genomförts i andra länder. I Argentina, Venezuela, Nicaragua och Kuba finns flera ryska anläggningar för astronomi, avlyssning och satellitövervakning som många misstänker i själva verket är förklädda spioncentraler.

Just nu strävar Jair Bolsonaro efter att Ryssland ska hjälpa till att äntligen sjösätta Brasiliens gamla projekt med atomdrivna ubåtar, som stoppats av olika restriktioner från USA:s sida som undanhållit det nödvändiga teknologiska kunnandet. Där USA går ut, går Ryssland in. Det vill säga om inte Kina redan har gjort det. Det var i alla fall tanken innan kriget bröt ut.

Lite uppseendeväckande är det att den latinamerikanske ledare som snabbast och mest konsekvent fördömde invasionen i Ukraina var den nyvalde presidenten i Chile Gabriel Boric. Ett ställningstagande som stärker intrycket att han verkligen kan komma att bidra till framväxten av en ny vänster i Latinamerika, en vänster som inte sitter fast i det kalla krigets logik.

Gabriel Boric brukar i en blandning av provokation och ironi påminna den historiska vänstern om den chilenske poeten och politikern Pablo Neruda som i slutet av sitt liv önskade att han aldrig hade skrivit dikten ”Ode till Stalin”.


Lars Palmgren
Journalist som i många år bevakat Latinamerika, baserad i Chile. Medverkar regelbundet i Utrikesmagasinet.