Urfolk i Latinamerika kräver mer makt

Chiles president Gabriel Boric kom i mars i år till makten som ung och radikal, men hamnade genast i konflikt med mapuchefolket i söder som kräver självstyre, inte alltid med fredliga medel. Hans försök till dialog har hittills avvisats. Och Boric är inte ensam i sin frustration. Ursprungsbefolkningarnas kamp för självstyre märks i hela Latinamerika, till den grad att den de senaste 30 åren har förändrat det politiska landskapet.

Så sent som på 1980-talet var det självklart att ungdomar från ursprungsfolk som studerade på universitet blev kvar i städerna. Andra migrerade för att jobba och integrerade sig snabbt i den urbana miljön. Av de 45 miljoner latinamerikaner som räknas som ursprungsfolk, 8 procent av den totala befolkningen, bor över hälften i städer. Assimileringen speglas också i folkräkningsstatistiken där kategorin som definierade sig som ursprungsfolk under många år kontinuerligt krympte i alla latinamerikanska länder.

Många valde att förneka sin identitet till den grad att de inte längre lärde sina barn att tala det egna språket, helt enkelt för att barnen skulle slippa den diskriminering de själva upplevt. Att inte tala ren spanska i skolan var en garanti för att bli mobbad av både klasskamrater och lärare.

Men i dag tycks pendeln ha svängt.

Ungdomar som förvägrats sitt ursprungsspråk gör numera allt för att lära sig det. I många urfolksområden är skolorna tvåspråkiga. I andra förekommer hemspråksundervisning. Studenter lämnar jeansen och T-tröjorna hemma och klär sig stolt i traditionella kläder på universiteten. Allt fler akademiskt utbildade väljer att återvända till sina hembyar för att där använda sina kunskaper för gemenskapens bästa. Men också för att tillämpa politiska idéer man tagit till sig i de högre lärosätenas radikala politiska miljöer.

Urfolk från den ecuadorianska delen av Amazonas i protest mot regeringen i Quito. Foto: Dolores Ochoa/AP/TT

Zapatistupproret i Chiapas

Att flykten från identiteten som ursprungsfolk nu har vänts till ett sökande efter den har många orsaker. En utlösande faktor var zapatisternas spektakulära uppror i Mexiko på nyårsnatten 1994 då de intog San Cristóbal de Las Casas i den sydliga delstaten Chiapas och dess ledare subcomandante Marcos snabbt blev en revolutionär ikon som flög över världen. Marcos själv var vit, men det som gav hans budskap tyngd var att han talade å ursprungsbefolkningens vägnar. Zapatisterna var inte den första urfolksgerillan i Latinamerika, men Marcos, med sin svarta ansiktsmask, sin pipa och sin behagligt poetiska röst tillförde en romantisk dimension som hade en förlösande effekt hos andra ursprungsfolk.

Men lika viktigt som Marcos inspirerande exempel var det internationella samfundets erkännande av ursprungsbefolkningarnas rättigheter. ILO:s konvention 169 från 1989 och än mer FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter från 2007 gjorde dem universella och allmängiltiga. I de nya grundlagar som antogs i Ecuador och Bolivia i början av 2000-talet finns till och med begreppet ”mångnationalitet” inskrivet. Samma begrepp fanns inskrivet i den nya grundlag som chilenarna folkomröstade om i september.

Men vad betyder ”mångnationalitet”? Och vad betyder självstyre?

Det finns inga självklara svar och erfarenheterna av deras tillämpning framför allt i de latinamerikanska länder med störst andel ursprungsfolk – Mexiko, Guatemala, Colombia, Ecuador, Peru och Bolivia – rymmer både positiva och negativa erfarenheter. Ett av de områden som väckt mest polemik är tillämpningen av traditionella regler inom rättsskipning. Ett annat är förhållandet mellan självstyret och centralmakten när det gäller ekonomiska intressen som inbegriper hela nationen.

Zapatistledaren subcomandante Marcos med sympatisörer i delstaten Chiapas i Mexiko 2001. Foto: Eduardo Verdugo/AP/TT

I Bolivia har det – trots att presidenten 2006–2019, Evo Morales, tillhör aymarafolket – förekommit omfattande konflikter därför att regeringen inte brytt sig om att konsultera ursprungsbefolkningen innan den gett tillstånd till gruvbrytning, oljeborrning eller infrastrukturella projekt som vägbyggen på områden som traditionellt tillhört dessa folkgrupper.

Aymarakvinnor krossar fördomar

Men också det motsatta gäller. I Brasilien finns exempel där grupper inom ursprungsbefolkningen har utnyttjat sina reservat, som staten garanterar för att de ska överleva som kultur, för illegal skogsavverkning och gruvdrift.

Svårigheterna har också att göra med det enkla faktum att ursprungsbefolkningarna inte har levt i sociala tomrum, utan på olika sätt påverkats av sin omgivning.

Även ojämn assimilering kan bidra till social skiktning som trasar sönder den kulturella gemenskapen och öppnar dörren till allehanda kulturella symbioser och mutationer. Den bolivianska staden El Alto ovanför huvudstaden La Paz är ett talande exempel. El Alto domineras av aymara. Där finns en stark social organisation baserad på grannskapskommittéer vars struktur är hämtad från den gamla bygemenskapen och som är ett mäktigt verktyg för såväl sammanhållning och massmobilisering som för social kontroll.

Men i El Alto speglas också den växande sociala skiktningen på olika sätt, till och med i framväxten av en helt ny arkitektur, cholets. Det är höga hus som kan likna stående flipperspel och ofta rymmer hallucinatoriskt inredda festlokaler (se artikelns vinjettbild). På taket finns alltid en villa där byggnadens ägare bor. Eftersom personer som hör till ursprungsfolken i Bolivia ofta kallas cholos, har deras höghus i folkmun döpts till cholets. Bakom dessa cholets finns ofta framgångsrika affärsmän. Eller kvinnor. När Kinas ambassad startade kurser i mandarin i El Alto bestod majoriteten av eleverna av aymarakvinnor klädda i sina traditionella vida kjolar och plommonstopsliknande hattar. Flera av dem reser numera regelbundet till Kina och fyller containrar med varor som sedan vidarebefordras till marknader runt om i landet.

Aymarakvinnornas framgångar inom affärsvärlden slår sönder ingrodda fördomar. De är också ett tecken på att kvinnornas roll har förändrats radikalt. Tidigare hände det ofta att kvinnor inte ens fick delta på byarnas stormöten. Och om de deltog måste de hålla tyst. En tradition som i dag är utplånad på de flesta håll.

Demonstrant med mapuchefolkets flagga i Chiles huvudstad Santiago 2021. Foto: Matias Delacroix/AP/TT

Minns inte traditioner

En mer komplicerad effekt av assimilering är att minnet av de egna traditionerna har börjat suddas ut. I Mexiko har sedan länge de urfolkens samhällen rätt att styra sig själva utefter sina usos y costumbres – vanor och traditioner. Men ofta fungerar det inte helt enkelt för att man inte minns vad usos y costumbres består av. Det öppnar i sin tur dörren för maktmissbruk av mer eller mindre självutnämnda karismatiska ledare med bas i lokala knarkmaffior, religiösa väckelserörelser eller messianska politiska befrielserörelser som utnyttjar usos y costumbres för egna syften.

Att utbildningsnivån inom ursprungsbefolkningen ökar ledde tidigare till att avståndet till det egna ursprunget växte. På senare tid har det varit tvärtom – en väg för att upptäcka det. I dag finns också flera universitet som riktar sig till ursprungsfolk där det förekommer forskning om de egna kulturerna och därmed också en fördjupad kunskap om just usos y costumbres. Det är en process som också kommer det omgivande samhället till godo. På många håll har till exempel ursprungsbefolkningens medicinska kunskap börjat tillvaratas på ett systematiskt sätt. Sjukhus i flera länder har speciella avdelningar där ”medicinmän/kvinnor” från ursprungsfolk tar emot för behandling. Apotek med ursprungsfolkens växtbaserade mediciner börjar också bli vanliga.

Men även om det har skett stora förändringar och framsteg är vägen mot självstyre en trasslig vandring, inte minst eftersom förväntningarna på hur den ska fungera är så varierade – allt från en oberoende statsbildning till varianter av de nordiska samernas riksdagar.

Människorättskämpen Rigoberta Menchú vann Nobels fredspris 1992, men har inte lyckats som presidentkandidat i Guatemala. Foto: Håkon Mosvold Larsen/NTB/TT

Försöken att nå självstyre på traditionell politisk väg har heller inte varit särskilt framgångsrika. Nobelpristagaren Rigoberta Menchú, den kanske internationellt mest kända representanten för ett ursprungsfolk, fick bara tre procent av rösterna när hon ställde upp som presidentkandidat i valet 2011 i Guatemala. Det mest framgångsrika politiska parti som representerar ursprungsfolk, Pachakutik i Ecuador, har aldrig lyckats få mer än en femtedel av rösterna i ett presidentval. Och att strävan efter självstyre inte har någon självklar lösning visades i Chile, där mapuche med överväldigande majoritet nyligen röstade mot det förslag om ny konstitution som utlovade en ”mångnationell” stat.

Antikapitalistisk gerillakamp

Kanske är det ett uttryck för att det också har vuxit fram en ny elit inom ursprungsbefolkningarna vars egen strävan efter sina bortglömda rötter tenderar att avlägsna dem från de dominerande stämningarna hos det egna folket. Medan mapuchedelegaterna i den konstituerande församlingen i Chile, som skrev förslaget till ny grundlag, upplevde skrivningarna om ”mångnationalitet” som en stor framgång, uppfattades det mest som något främmande av de flesta mapuche.

Samma mönster gäller de väpnade mapuchegrupperna som gärna visar upp sig i sociala medier med sina mer eller mindre avancerade vapen och militärliknande uniformer och i namn av självstyre förklarar krig mot skogsbolagen. De tycks mer inspirerade av hjältemodiga berättelser om antikapitalistisk gerillakamp än av de egna förfädernas kamp för självstyre.

Det finns något omvänt symboliskt i det att det i aymarastaden El Alto står en gigantisk staty av Che Guevara – den heroiske gerillakämpen som aymara vände ryggen och överlämnade till armén när han försökte starta ett gerillakrig i Bolivia – i stället för av aymaras egen hjälte Túpac Katari.