Argentinare navigerar vant genom ännu en ekonomisk kris
Äggförsäljare i Buenos Aires. Inflationen är nu på 100 procent. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT

Argentinare navigerar vant genom ännu en ekonomisk kris

Analys. Inflationen är på 100 procent, valutan och reallönerna i fritt fall.
Den argentinska ekonomin rasar – igen.
I krisen navigerar en luttrad befolkning skickligt genom valutakurser och byteshandel.
Samtidigt avlöser ekonomiministrarna varandra när de ska ta sig igenom ett politiskt minfält som sträcker sig ända in i presidentpalatset, skriver Latinamerikakännaren Lars Palmgren.

Publicerad: 2022-08-18

Det stora samtalsämnet på kaféerna i Buenos Aires är fotboll. Därefter kommer växlingskursen – pesons värde gentemot dollarn. I få länder spelar de gröna dollarsedlarna lika stor roll i människors medvetande. Både som termometer på det reella ekonomiska läget och som efterlängtade räddare i nöden.

Samtidigt som president Alberto Fernández nyligen utnämnde Sergio Massa till ny ekonomiminister med extra befogenheter, kom uppgifter om att inflationen i år kommer att uppgå till omkring 100 procent. Att peson, liksom reallönerna, befinner sig i fritt fall kompletterar bilden.

Ingen ovanlig situation för argentinarna.

Men att erfarenhet av kris inte är detsamma som tålamod visade nyligen några tusen arbetslösa, piqueteros, när de efter att ha demonstrerat hela dagen, beslutade sig för att övernatta på Plaza de Mayo framför presidentpalatset Casa Rosada, i syfte att sätta kraft bakom kravet att få prata med den nye ministern, innan han ens hunnit börja arbeta.

För los piqueteros, liksom för alla andra argentinare, är det dollarns värde som berättar hur djup krisen är och i vilken riktning den rör sig. Och de ville veta vad Sergio Massa tänkte göra för att försvara peson.

Sex olika växelkurser

Med undantag för tio år på 1990-talet då peson, enligt lag, var värd lika mycket som dollarn, har det alltid funnits en svart marknad för dollar i Argentina. Varför den svarta marknaden i dag heter dolar blue är det ingen som riktigt förstår, kanske för att det låter vänligare, mindre brutalt. Skillnaden mellan den officiella kursen och dolar blue är brutal, när detta skrivs omkring 160 procent.

imagegdp7.pngArbetslösa "piqueteros" protesterar utanför presidentpalatset Casa Rosada i Buenos Aires den 10 augusti 2022. Foto: Victor R Caivano/AP/TT

Det stannar inte där. I dag finns sex olika växlingskurser i Argentina. Den officiella kursen används bara när bankerna köper dollar, men den gäller inte omvänt när banken säljer. Då gäller i stället dolar ahorro som kan köpas för en kurs som ligger någonstans mittemellan den officiella och dolar blue. Men man får bara köpa 200 dollar per månad. De som kan utnyttja den möjligheten säljer sedan sina dollar vidare på dolar blue-marknaden. En fjärde variant är dolar tarjeta, som innebär att köp gjorda med kort i dollar i utlandet kan betalas med pesos i Argentina. Till dessa fyra växlingskurser kommer MEP (Medio electrónico de pagos) och CCL (Contado con liquidación) med kurser som ligger under dolar blue och som företag med skulder i utlandet kan få tillgång till.

Inga av växlingskurserna fungerar oberoende av de andra och alla är länkar i en svårfångad kedja vars drivkraft är att utnyttja skillnaderna mellan dem för att nå fördelar.

Få är så duktiga på det som argentinarna.

Byteshandel för allt

Att dolar blue formellt är illegal är inget hinder. Det märker snart alla turister som utsätts för intensiva, men vänliga växlare, som går under namnet árboles, träd. De bjuder helt öppet in turisterna till sina cuevas, grottor, för att växla deras dollar till en tre gånger bättre kurs än den de får på de officiella växlingskontoren.

Så har det, med smärre scenografiska variationer, varit nästan alltid.

Medelålders argentinare minns när det samtidigt cirkulerade tre typer av sedlar – peso ley, peso argentino och austral – alla med olika värde. Och därtill en svart marknad för dollar. Det gällde att hålla tungan rätt i mun och veta hur många nollor som skulle strykas när den ena skulle översättas till den andra. Argentinarna klarade det galant, men utländska besökare trampade oftast i klaveret.

imagevl2ya.pngFörsäljare på marknad i utkanten av Buenos Aires där kunder kan köpa eller byta varor. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Argentinarna minns också de gyllene åren på 1990-talet då landet levde i illusionen att en peso var lika mycket värd som en dollar.

Och de minns sammanbrottet 2001 när pariteten inte längre höll, bankerna stängde, folk inte fick tillgång till sina sparkonton och miljoner människor tvingades överleva inom ramarna för en byteshandel där man bytte allt, inte bara varor utan tjänster, allt från psykoanalys till sex.

När bankkontona åter blev tillgängliga var dollarn som varit värd en peso plötsligt värd tre. Ur den chocken föddes den monumentala misstron gentemot banker och finansiella institutioner som lett till att alla som kan sparar sina dollar i banker utomlands. Men det ledde också till att alla viktiga affärer, typ hus- och lägenhetsköp, görs upp kontant. I dollar. Folk kan sitta i dagar och räkna sedlar medan någon antecknar sedelnumren innan ett köp går igenom.

Minfält – i regeringen

Så är det fortfarande, för även om krisen i dag inte har samma dignitet som då lever minnena kvar. Dels som erfarenheter för att orientera sig i en verklighet av inflation och fallande dollarkurser, dels som misstro och frustration som när som helst kan utlösa protester, som den som 2001 tvingade den dåvarande presidenten Fernando de la Rúa att fly i helikopter från Casa Rosadas tak.

Den nye ekonomiministern Sergio Massa är en erfaren politiker, väl medveten om att argentinarna tänker i dollar, men också om det argentinska politiska landskapets mer eller mindre dolda minfält. Hans stora problem är att minfältet i dag också finns inom regeringen.

imagezdg59.pngPresident Alberto Fernández (t v) vid installationen av Sergio Massa som ekonomiminister – den tredje på kort tid. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Historiskt har den peronistiska rörelsen (se fakta härintill) alltid haft en central ledargestalt. I dag har den två. Kanske tre.

Det var Cristina Kirchner, som själv varit president i två omgångar, som utsåg Alberto Fernández till presidentkandidat, medan hon själv intog den mer modesta rollen som vicepresidentkandidat. Men redan då fanns misstankar att hennes egentliga plan var att styra och ställa från kulissen. Och så har det blivit.

Det var hon och hennes son Máximo Kirchner – ledare för den fraktion inom peronismen som kallas La Cámpora – som fick president Fernández stjärna Martín Guzmán att avgå som ekonomiminister i början av juli. Guzmán, inte ens fyllda 40 och toppelev till Nobelpristagaren Joseph Stiglitz på University of Columbia i USA, hade efter långa förhandlingar lyckats uppnå ett preliminärt avtal för att omstrukturera det enorma lånet från Internationella valutafonden (IMF) – det största som fonden gett – till Argentina. Lånet skulle hjälpa den förre presidenten Mauricio Macri att göra Argentina till ”ett normalt land”, men förvärrade i stället bara krisen.

Skottlinje mellan president och vicepresident

Men medan Guzmán applåderades av president Alberto Fernández kritiserades han öppet av vicepresidenten Cristina Kirchner. Máximo Kirchner skrev till och med ett öppet brev där han beskrev avtalet som förräderi.

För att inte hamna mitt i skottlinjen i den maktkamp mellan Fernández och Kirchner som blivit allt bittrare valde Martín Guzmán att avgå. Till ersättare utsågs Cristina och Máximo Kirchners kandidat Silvina Batakis. Men sedan peson de följande två veckorna förlorat 40 procent gentemot dollarn tvingades hon avgå efter bara 20 dagar. Och det trots att kursfallet inte hade så mycket med Batakis kompetens att göra som med misstroende mot Cristina Kirchner.

imagel9swpi.pngDemonstranter som kräver arbete och mer av sociala insatser passerar en avbildning av förra första damen Eva "Evita" Perón. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Sergio Massa, som kom efter Batakis, står för en tredje ståndpunkt inom peronismen (se fakta härintill) och kan kanske fungera som den medlare i ”kriget” mellan presidenten och hans vice som behövs för att dämpa de interna striderna. Massas goda rykte har dessutom redan lyckats återställa en del av det förtroende som gick förlorat under Batakis korta tid som minister.

Det finns också en annan sida av Argentinas ständiga kriser som kan bli ett stöd för Massa, men också, om det vill sig illa, hans värsta fiende. Det har att göra med argentinarnas beundransvärda förmåga att ta sig an de ekonomiska kriserna inte bara genom individuell finansiell akrobatik, utan på ett solidariskt och kollektivt organiserat sätt. Bytesmarknaderna i början av 2000-talet är ett exempel som fortfarande lever, om än i mindre skala. Ett annat är cartoneros, arbetslösa som nattetid vandrar runt och samlar in papp- och pappersavfall.

Kan bli president – eller ett skällsord

Från början, efter sammanbrottet 2001, utgjorde de en kaotisk, trasig och lätt desperat skara som på sent på eftermiddagarna plankade på pendeltågen in till Buenos Aires från fattiga förorter. I dag har tiotusentals cartoneros organiserat sig i fackföreningar och kooperativ. De använder inte längre storköpens kundvagnar, utan har förhandlat till sig ordentliga kärror med stora hjul med gummidäck från staten. De har bildat egna uppköpskooperativ som också driver olika sociala program och utbildningar bland annat om återanvändning. Fortfarande ett trasproletariat, men ett medvetet och välorganiserat trasproletariat.

imageilua.pngEn klädbutik skyltar med vilken (olaglig) dollarkurs den ger till turister för dagen. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Andra arbetslösa har organiserat sig i grupper av piqueteros som på många håll startat kollektiva bagerier, köksträdgårdar och gemensamma matsalar. Och även om de kämpar för mer statligt finansierade sociala hjälpprogram är det strävan efter arbete som är deras drivkraft.

Jag minns en flicka som gick runt och lade små sybehörskuvert på borden i ett kafé i centrala Buenos Aires i hopp om att någon av kafégästerna skulle köpa. När jag gav henne tillbaka kuvertet tillsammans med en sedel på tio pesos blev hon indignerad och lämnade tillbaka sedeln.

– Señor, jag tigger inte. Jag arbetar.

Om Sergio Massa lyckas skapa arbete kan han bli Argentinas näste president. Men då måste han först få ordning på pesons förhållande till dollarn. Och då kommer kanske också samtalen på kaféerna att lyfta honom till en hjältestatus i nivå med Maradona och Messi.

Om han misslyckas blir han ett skällsord.


Lars Palmgren
Journalist och Latinamerikakännare bosatt i Chile.