Militärt anfall på Taiwan skulle stå Kina dyrt
Taiwan avhandlades på toppmötet mellan Kina och USA. Foto: Susan Walsh/AP/TT

Militärt anfall på Taiwan skulle stå Kina dyrt

Analys. Kinas ökade militära tryck mot Taiwan får omvärlden att hålla andan. Pekings krav på återförening krockar med taiwanesisk demokrati och amerikanska säkerhetsgarantier. Men trots Kinas växande styrka är Pekings makt begränsad, skriver förre Kinaambassadören och UI-medarbetaren Börje Ljunggren. De kinesiska ledarna skulle få betala ett mycket högt pris för en militär lösning på Taiwanfrågan.

Publicerad: 2021-11-19

Bland Östasiens olösta konflikter är Taiwan den allvarligaste. Det är de sino-amerikanska relationernas enskilt känsligaste fråga, utan lösning bortom status quo.

Taiwan var en självklar huvudfråga på den gångna veckans virtuella toppmöte mellan presidenterna Joe Biden och Xi Jinping. Välkända positioner bekräftades, med emfas. Några skyddsmekanismer kunde naturligen inte överenskommas. Vid en skärpning av läget skulle relationerna mellan USA och Kina sättas på mycket svåra prov. USA är den yttersta garanten för Taiwans säkerhet, och det amerikanska stödets trovärdighet är och förblir en huvudfråga.

Det amerikanska engagemanget är en hörnsten i landets Östasienpolitik. Då USA 1979 normaliserade relationerna till Peking, förband man sig genom The Taiwan Relations Act att försvara ön, med amerikanska vapenleveranser som ett grundläggande element. USA har samtidigt vidmakthållit strategisk ambivalens, en oklarhet avsedd att hålla tillbaka såväl Peking som taiwanesiska självständighetambitioner.

En fjäder i hatten för Xi

För Peking är Taiwan ett icke-förhandlingsbart kärnintresse, och Xi Jinping skulle säkert vilja vara den som åstadkom ett återinlemmande av ön. Mer än 70 år har gått sedan Folkrepubliken Kinas tillkomst och Kommunistpartiet har fyllt 100 år utan att Taiwan, som av Peking betraktas som en provins, kunnat återbördas.

Efter den senaste händelseutvecklingen deklarerade Xi att “den historiska uppgiften att helt återförena moderlandet definitivt kommer att förverkligas”. På 110-årsdagen av Republiken Kinas grundande, den 10 oktober, deklarerade samtidigt Taiwans president Tsai Ing-wen att varken Taiwan eller Fastlandskina skulle vara underordnat den andre, att Taiwans styrka byggde på det internationella stödet och den vitala demokratin, och att Taiwan var berett att försvara sig.

kina taiwan usa attrapp fartyg.jpgSatellitbilder avslöjade nyligen kopior av amerikanska stridsfartyg i den kinesiska öknen, troligen i syfte att öva inför en eventuell militär konflikt. Foto: Maxar Technologies via AP/TT

Kinas militära aktiviteter kring Taiwan har tilltagit. I anslutning till nationaldagsfirandet den 1 oktober genomförde kinesiska stridsflygplan och bombplan ett större antal flygningar in i Taiwans luftförsvarszon än någonsin tidigare. På fyra dagar genomfördes 150 inflygningar. I flera fall överskreds också den så kallade medianlinjen i sundet mellan fastlandet och Taiwan.

Upptrappningen måste ses i ljuset av att USA manifesterat sin säkerhetspolitiska närvaro i regionen. I mitten av september blev det känt att USA inlett ett försvarssamarbete) med Storbritannien och Australien (Aukus) enligt vilket Australien ska ges tillgång till tekniken för atomdrivna ubåtar, en framflyttning av positionerna med klart fokus på Kinas växande styrka. Vidare genomförde USA och fem allierade (Japan, Storbritannien, Kanada, Nederländerna och Nya Zeeland) alldeles i början av oktober en omfattande flottmanöver i Stilla havet öster om Taiwan. Bidenadministrationen har samtidigt bekräftat ambitionen att fördjupa samarbetet inom alliansen Quad (Quadrilateral Security Dialogue) som omfattar USA, Indien, Japan och Australien.

Avtal med dubbla tolkningar

Ett grundläggande dilemma för Peking är att Taiwan sedan 1980-talets slut genomgått en demokratiseringsprocess som i grunden förändrat dess karaktär. 1992 kunde regeringarna i Peking och Taipei, då alltjämt styrt av nationalistpartiet Kuomintang, dock komma överens om vad som kommit att kallas 1992 års konsensus, enligt vilket bara ett Kina existerar. Olika tolkningar av innebörden var en del av uppgörelsen.

Presidentvalet år 2000 innebar en dramatisk scenförändring. I det valet segrade oppositionspartiet DPP:s Taiwan-födde Chen Shui-bian, starkt inriktad på öns självständighet. En taiwanesisk identitet började växa sig allt starkare, och Chens maktinnehav innebar år av stora påfrestningar i relationerna.  DPP har aldrig entydigt ställt sig bakom 1992 års konsensus, och då den nuvarande presidenten Tsai Ing-wen i oktober 2016 i sitt första nationaldagstal uppmanade Fastlandskina till samtal gjorde hon det utan att bekräfta detta för Peking helt grundläggande villkor för närmare relationer.

image1bmc7.pngTaiwans president Tsai Ing-wen låter sig fotograferas i ett USA-tillverkat stridflygplan den 18 november 2021. Foto: Johnson Lai/AP/TT

Den ekonomiska integrationen mellan de båda fördjupades samtidigt och Fastlandskina blev Taiwans ojämförligt viktigaste marknad. Fler än 50 000 taiwanesiska företag har etablerats på fastlandet, över 1 miljon taiwaneser bor och verkar där, antalet direkta flygförbindelser växte till fler än 100 per dag och turismen i båda riktningarna till flera miljoner besökare per år. Trenden har dock brutits, och under de senaste åren har Taiwan alltmer eftersträvat diversifiering snarare än fördjupat beroende av Fastlandskina. Pekings visioner om att fördjupad integration skulle skapa nya förutsättningar för återförening har inte hållit.

Den taiwanesiska identiteten har stadigt fördjupats. Synen i Taiwan på Fastlandskina undersöks regelbundet av regeringen i Taipei och enligt dess senaste mätningar (november 2020) tyckte 86 procent av taiwaneserna att de hade rätt att välja självbestämmande. 80 procent ansåg samtidigt att det var båda sidors ansvar att vidmakthålla ”fred över sundet”.

Pekings dilemma

För Peking är formerna för Taiwans införlivande förhandlingsbara, men inte synen på ön som en ”oförytterlig del av Kina”. Ytterst måste dock en hållbar lösning, hur den än utformas, godkännas av det taiwanesiska folket i en folkomröstning och demokratin garanteras, något som i dag ter sig mycket avlägset.

Kinas relativa militära styrka växer stadigt, men priset för en militär lösning förblir oerhört högt. Kinas fredliga uppgång – och förverkligandet av ”den kinesiska drömmen” av landets pånyttfödelse – skulle äventyras. Varje försök från Peking att återta ön med våld skulle vara förbundet med mycket stora risker, och att säkra kontrollen över ett territorium där den stora majoriteten är emot Kommunistpartiets styre skulle vara både svårt och förnedrande. Massiv regional instabilitet skulle följa.

imagefy5v.pngTaiwans huvudstad Taipei med sin karakteristiska skyskrapa Taipei 101. Foto: Chiang Ying-ying/AP/TT

Nyligen bekräftade president Tsai närvaron av amerikanska rådgivare på ön, och USA:s åtagande att komma till Taiwans undsättning skulle oundvikligen leda till omedelbara motåtgärder, med uppenbar risk för snabb eskalering. Allierade som Australien och Japan skulle knappast kunna förbli helt passiva. EU skulle omöjligen kunna stanna vid att enbart fördöma.

Utvecklingen drar åt olika håll

Mot en militär kinesisk aktion talar också att tiden på många sätt ansetts verka till Pekings fördel, i takt med att Kinas styrka växer. Samtidigt förstärks dock den taiwanesiska identiteten. Utgången av presidentvalet 2016 bekräftade, trots Pekings ansträngningar, snarast återföreningens avlägsenhet, och då Tsai år 2020 omvaldes var en huvudförklaring till hennes valseger Pekings brutala agerande mot Hongkong som närmast lett till att det idag råder ”ett Kina, ett system”.

Trots Kinas växande ekonomiska och militära styrka tvingas Peking erfara den egna maktens begränsningar, och konstatera att status quo också är i dess intresse. Trots retoriken är både Peking och Washington djupt beroende av en relation präglad av konkurrens snarare än konflikt.

image5acok.pngTaiwans legendariske ledare Chiang Kai-Shek stred mot kommunisterna om makten över fastlandet. Här får han en amerikansk medalj å president Franklin Roosevelts vägnar. Foto: AP/TT

Samtidigt växer risken för ödesdigra incidenter och sådana, i form av till exempel nedskjutning av ett stridsflygplan, kan avgjort inte uteslutas. Konsekvenserna skulle bli svårhanterliga. I samtalet med Xi konstaterade Biden att det enda som skulle vara värre än krig vore ett "ett oavsiktligt krig".

Relationerna mellan Washington och Peking präglas i grunden oundvikligen av strategisk misstro, fördjupad av den pågående maktförskjutningen. Denna dysfunktionella relation kastar en slagskugga över Taiwan, en framgångsrik demokrati med 24 miljoner invånare i epicentrum av ett växande drama.


Börje Ljunggren
Före detta ambassadör i Peking, senior medarbetare vid Utrikespolitiska institutet och Harvards Asiencenter, författare till bland annat Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna (2017).