Utrikesanalyser 2004
16 december

EU bjuder in Turkiet utan entusiasm Utrikesanalys nr 51 2004 av Ulf Hagman, Utrikespolitiska Institutet Europeiska unionen tar nu ytterligare ett steg framåt i de komplicerade relationerna till Turkiet, men ju närmare ett medlemskap som landet kommer desto mer tvivel och tveksamhet visar sig i flera EU-länder. Entusiasmen inför det väntade beslutet på EUs toppmöte tycktes vara mycket begränsad. Även om Turkiet fick ett associationsavtal med dåvarande EEC redan 1964 och ansökte om medlemskap 1987 togs det första steget "utan återvändo" på EUs toppmöte i Helsingfors för fem år sedan. Turkiet fick status som kandidatland för ett framtida medlemskap. Grekland hade övergett sitt långvariga motstånd, och det fanns förhoppningar att denna gest mot Turkiet skulle bidra till att Cypernproblemet kunde lösas. Om det vid den tiden inom EU fanns några övergripande, principiella funderingar kring frågan om Turkiet som medlemsland var det i vart fall inte mycket som märktes utåt. Landet skulle, liksom alla andra kandidatländer, enbart bedömas utifrån de s k Köpenhamnskriterierna för den politiska och ekonomiska utvecklingen. En del avvikande röster hördes, men först under det senaste året blev ifrågasättandet av turkiskt medlemskap ett häftigt debattämne. En av de första i protestkören var den tidigare franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing, som sagt att en turkisk EU-anslutning innebär "slutet för Europa". Giscard d'Estaing ledde arbetet med att skriva den föreslagna EU-konstitutionen och har en god inblick i de praktiska svårigheterna, men vad han syftade på låg på ett högre plan: slutet för drömmen om ett ständigt fördjupat Europasamarbete. även de tyska kristdemokraternas bayerska systerparti CSU visade tidigt sitt motstånd, och det är främst politiker till höger om mitten som varit negativa med varierande argument mot Turkiet. Opinionsmätningar visar att EU-medborgarna är skeptiska till en utvidgning. På regeringsnivå har EU-länderna redan gett löften, så det är otänkbart att direkt säga nej. Ledarna har försökt lugna opinionen med att ett medlemskap kan bli verklighet först om 10-15 år. Frankrikes president Jacques Chirac, som inte vill att den turkiska frågan ska äventyra den kommande folkomröstningen om konstitutionen, har funnit den "perfekta" lösningen: samtidigt som han säger ja till förhandlingar (med vissa förbehåll) har han utlovat en framtida folkomröstning om ett medlemskap - vilket borde vara detsamma som ett nej till Turkiet. Fransk brasklapp De tyska kristdemokraterna, CDU och CSU, hör till dem som nu kräver att EU redan i beslutet om förhandlingar slår fast att de ska omfatta alternativ till medlemskap, i form av ett "privilegierat partnerskap". Flera andra länder stöder nu den tanken. Det en brasklapp av det slaget som Europas ledare nu behöver, trots att den turkiska regeringen upprepar att den bara är beredda att förhandla om fullt medlemskap utan reservationer. För att lugna oroliga väljare har CSU-ledaren Edmund Stoiber låtit förstå att Turkiet kan bli en fråga i valkampanjen 2006. I Tyskland, liksom i Nederländerna, är det främst frågan om den europeiska identiteten som fått debatten att hetta till. Det väckte uppseende när CDU-ledaren Angela Merkel nyligen förklarade att det mångkulturella Tyskland är ett misslyckande och att det skulle bli ännu värre med Turkiet i EU. I Nederländerna verkar hela samhällsklimatet ha förändrats efter mordet i november på filmaren Theo van Gogh, utfört av en marockansk islamist med dubbelt medborgarskap. Redan före mordet varnade den avgående holländske EU-kommissionären Frits Bolkestein för en islamisering av Europa om Turkiet blev medlem. Argument liknande dem som hördes inför den senaste utvidgningen med tio länder har också återkommit. EU blir inte starkare, och integrationen blir allt svårare, ju fler länder som ansluter sig. Beslutsprocesserna blir allt svårare, och ett gigantiskt EU blir inte mycket mer än ett frihandelsområde. Det varnas återigen för att om ytterligare miljontals fattiga kommer för att söka jobb i Europa eller förväntar sig bidrag från EUs jordbruks- och regionalfonder så kommer hela systemet att knäckas och ännu fler företag att flytta till ett låglöneland. Var går gränsen för Europa? I högtidstalen framhävs det positiva med att "bygga en bro mellan Europa och Mellanöstern". Säkerhetspolitiska aspekter torde vara en viktig orsak till att USA helhjärtat önskar att EU omfamnar Turkiet, som har den näst största armén inom Nato. Det har inte talats lika mycket om risken för att EU skulle importera potentiellt farliga konflikter om unionens yttre gräns går mot Syrien, Irak, Iran, Armenien och Georgien. Till detta kommer den ännu olösta Cypernkonflikten. Är Turkiet europeiskt? Slutar Europa vid Bosporen? De svåraste frågorna har de europeiska ledarna ständigt skjutit på framtiden. I avsaknad av klara idéer om vad som är Europa - historiskt, kulturellt, geografiskt - har de snarare låtit dagens politiska och ekonomiska hänsyn avgöra. Skulle Marocko få en ny chans med en bro över Gibraltar sund? Blir Ukraina någonsin EU-medlem? I förslaget till den nya konstitutionen sägs att "unionen ska vara öppen för alla europeiska stater som respekterar (europeiska) värderingar". Vem tror att USA skulle låta Mexiko anslutas som den 51a staten om mexikanerna så önskade?   Ulf Hagman Utrikespolitiska Institutet