Ett skifte på statschefsposten i en diktatur är alltid en delikat affär. Nordafrika står inför dramatiska förändringar, när åldrande ledare i fyra av regionens fem stater förr eller senare kommer att tvingas träda tillbaka, efter många år vid makten. Aron Lund, skribent för UI, analyserar ett auktoritärt Nordafrika i förändring.
Åldrande ledare
Den algeriske presidenten, 73-årige Abdelaziz Bouteflika, har länge lidit av hälsoproblem. Även om han tillskansade sig en ny femårig mandatperiod så sent som förra året, börjar efterträdandefrågan tränga sig på. Det gäller också grannlandet Tunisien, där Zine el-abidine ben Ali i år fyller 74, och tycktes helt inställd på att fortsätta som president till sista andetaget tills han plötsligt tvingades fly från landet efter en oväntad och blixtsnabb folklig resning. I Libyen, lett av 68-årige Moammar el-Gaddafi sedan fyra decennier, har successionsproblemet börjat ta plats i politiken – inte för att diktatorn verkar döende, men för att hans söner börjat mejsla ut egna maktbaser.
Mest akuta är dock situationen i Egypten. President Hosni Mubarak (f. 1928) håller fortfarande i tyglarna i ett fast grepp, men hans hälsa är usel, och hela landet går i väntans tider. Regimen har flera gånger tvingats dementera rykten om att Mubarak skulle vara död eller döende. Frågan om vem hans efterträdare blir är landets utan tvekan viktigaste, och delar både befolkningen och regimen, men det är en process som utspelar sig bakom lyckta dörrar.
Inrikespolitiken i dessa fyra länder uppmärksammas sällan i västliga medier, men de är icke desto mindre nära knutna till USA och EU. Tunisien är beroende av europeisk handel och turism, medan Algeriet och Libyen är stora olje- och gasexportörer. Egypten spelar i sin tur en nyckelroll i Israel-Palestinakonflikten, som lojal USA-allierad med stort inflytande över Gazaområdet. Landet mottar varje år flera miljarder i amerikanskt militärbistånd, som ett slags kompensation för det impopulära fredsavtalet med Israel. De fyra länderna har dessutom allihop lojalt bidragit i USA:s och EU-staternas kamp mot djihadistisk terrorism, i synnerhet Algeriet, som leder kampen mot al-Qaida i islamiska Maghrebländerna. De nuvarande regimerna garanterar att sådana samarbeten hålls vid liv, men ett maktskifte skulle kunna leda till att den inställningen omprövas.
Maktkamper och interna konflikter
Trots att fyra grannstater nu på kort tid kommer att växla ledare, är risken för allvarlig destabilisering av regionen mindre än man skulle kunna tro. Allvarliga väpnade konflikter är exempelvis relativt osannolika. Även om deras inbördes relationer ibland varit stormiga, så är de fyra staternas säkerhetspolitiska energier riktade åt olika håll:
Algeriet förblir starkt fokuserat på Västsaharafrågan och sin gamla tvekamp med Marocko, med andrahandsintressen i Sahara och Sahel. Tunisien skyr i möjligaste mån konflikt överhuvudtaget, och har varit förskonat från krig under hela sin självständiga historia. Libyen riktar sitt intresse mot Sahara, Sahelstaterna och Afrika, och satsar internationellt främst på att återknyta banden med Europa efter en lång tid som paria. Egypten vänder sig i sin tur i huvudsak österut och fokuserar på den israelisk-palestinska konflikten.
Väst vill undvika intern instabilitet
Det som politiker i väst oroar sig för, är därför inte främst mellanstatliga konflikter. Snarare är risken att ett maktskifte ska leda till intern instabilitet, exempelvis med klyftor inom regimerna, som destabiliserar hela staten. Också här är riskerna emellertid mindre än man kunnat förvänta sig. Ingen av de fyra staterna står nämligen inför ett regimskifte i verklig mening, även om statscheferna är på väg att lämna scenen. Egypten och Libyen förbereder av allt att döma en ordnad succession inom den styrande familjen, och även i Algeriet och Tunisien finns tecken på att ett sådant alternativ övervägs, med släktingar till presidenterna som positionerar sig som möjliga efterträdare.
Egypten: oförändrad situation när makt går i arv
Idag riktas alla ögon mot Egypten. Sedan 1981 har Hosni Mubarak styrt landet genom säkerhetstjänsterna, militären och Nationaldemokratiska partiet (NDP). Nu är han 82 år gammal och vid uppenbart dålig hälsa, men har vägrat utse en efterträdare, eller ens en vicepresident.
Sedan slutet av nittiotalet har presidentens son Gamal Mubarak (f. 1963) börjat framstå som en seriös tronpretendent, även om regimen länge förnekat det. Sitt starkaste stöd har Gamal Mubarak inom NDP och det privata näringslivet. Hans popularitet i andra kretsar är svårare att uppskatta, men att makten går från far till son är långtifrån okontroversiellt i landet. Det är heller inte uppenbart att Gamal har det starka stöd från officerskåren som torde vara nödvändigt i det militärdominerade Egypten. Många av motståndarna till ärvd makt fäster helt tydligt sitt hopp till att armén ska blockera den yngre Mubaraks presidentambitioner.
De tyngsta eller åtminstone synligaste representanterna för denna mäktiga säkerhetssektor är försvarsministern, fältmarskalk Mohammed Hussein Tantawi, och underrättelsetjänstens chef, general Omar Suleiman. Både Tantawi och Suleiman är dock i sjuttioårsåldern. De är kanske snarare makthavare som deltar i beslutet om en efterträdare, än själva potentiella kandidater. Ingen av dem kunnat beslås med illojalitet mot Hosni Mubarak. Det väckte emellertid stor uppmärksamhet när okända personer häromåret började lägga upp nätsidor till stöd för Suleiman som president.
”Detta är en fråga som ingen tycks ha ett klart svar på”, säger Michael Collins Dunn, Egyptenkännare och utgivare för amerikanska Middle East Journal i en intervju via e-post i juli 2010. ”Det är fortfarande inte klart om Omar Suleiman-hemsidorna och Facebookgrupperna representerar något verkligt, eller om det är en försöksballong, eller till och med ett test för att lura ut militära motståndare till Gamal i offentligheten.”
Men, fortsätter Dunn, om presidentposten ”går till Gamal, kommer Omar Suleiman att stå vid ena sidan när hans far gratulerar honom, och sannolikt fältmarskalk Tantawi vid den andra. Ingen kan smörjas till ledare utan arméns välsignelse, men jag är inte säker på att armén insisterar på en man i uniform.”
Oavsett vem som tar över är det osannolikt att Mubaraks efterträdare skulle vilja ändra Egyptens politiska linje radikalt i någon riktning. Den nye ledaren kommer att företräda samma ekonomiska och politiska elit som styr idag, trots att balansen kan skifta mellan olika fraktionsintressen.
Libyen: ElGaddafi utan efterträdare
En lite annorlunda situation råder i Libyen, som, olikt Egypten, inte står inför något omedelbart maktskifte. Överste Moammar elGaddafi var bara 27 år när han störtade kung Idriss i september 1969, och det är inte känt att han lider av några särskilda krämpor. Icke desto mindre diskuteras frågan om ”broder ledare” Gaddafis efterträdare flitigt, eftersom den har kommit att flätas samman med regimens inre debatt om ekonomiska och politiska reformer.
Översten har sju söner, men det är främst två som nämns som potentiella efterträdare: Seifelislam (f. 1972) och Moutassem-Billah (f. 1974). Den reforminriktade Seifelislam har mycket målmedvetet engagerat sig i kontakterna med väst, och vunnit betydande stöd för sina ambitioner att liberalisera staten och ekonomin. Det är dock oklart hur stark hans ställning är inom regimen, vilket naturligvis är viktigare än hans allmänna popularitet. MoutassemBillah är i någon mening Seifelislams motsats: han arbetar inom säkerhetsetablissemanget och har hållit låg profil både i Libyen och utomlands. Han förefaller nu uppmuntras av konservativa, reformfientliga grupperingar, som motvikt till sin mer välkände bror.
Moammar el-Gaddafi själv har ibland berömt Seifelislams reformprojekt, ibland bromsat det. En möjlig läsning av detta är att han inte vill ge någon av sina söner för stor makt, eftersom det skulle kunna vara ett hot mot honom själv. Andra menar att han planerar något slags maktdelning, exempelvis ett styrande råd där Seifelislam, Moutassem-Billah och andra familjemedlemmar och mäktiga politiker ingår.
Tunisien: fraktioner knutna till familjen Ali
Även tunisisk politik domineras fram tills nu av fraktioner knutna till den styrande familjen. Det gäller inte bara president ben Alis syskon, utan också t.ex. personer runt Slim Chiboub (f. 1959), make till presidentens dotter ur första äktenskapet. Sedan nittiotalet är det emellertid en gren av presidentfamiljen i synnerhet som låtit tala om sig. Ben Alis andra hustru, Leila ben Ali (f 1957), har sedan giftermålet 1992 stöttat flera av sina släktingar ekonomiskt och politiskt och tycks idag utöva avsevärt inflytande inom regimen.
En kvinnlig president vore svårt att genomdriva, och presidentparet har inga vuxna söner, men ett antal personer i första damens omgivning har nämnts som tänkbara ledarkandidater. Till dem hör Leila ben Alis bror Belhassen Trabelsi (f. 1963), som kontrollerar stora ekonomiska intressen, och svärsonen Sakhr elMateri (f. 1980), en av landets rikaste affärsmän, som också är parlamentsledamot och medlem i det styrande partiets centralkommitté.
Algeriet: splittrat styre med militären som maktfaktor
Algeriet skiljer sig från grannländerna genom att makten inte är lika starkt koncentrerad till statschefen. Landet har tvärtom alltid dominerats av militären. Civila politiker har ofta tvingats underkasta sig generalernas vilja, eller fallit offer för officerarnas fraktionsstrider.
Först under president Abdelaziz Bouteflika har den civila statsledningen börjat tränga ut det militära inflytandet. Bouteflika valdes 1999 med stöd av militären, men sedan dess har han metodiskt spelat ut olika arméfraktioner mot varandra och samtidigt marginaliserat den civila oppositionen. I april 2009 kunde han omväljas för en tredje mandatperiod, efter att ha ändrat grundlagen.
I bakgrunden finns emellertid fortfarande grupperingar som Bouteflika inte lyckats lägga under sig. Den viktigaste kvarvarande militäre ledaren är general Mohamed ”Toufiq” Mediène, chef för den militära underrättelsetjänsten DRS.
Mediène framträder aldrig offentligt och inget är känt om hans hälsa. Däremot har 73-årige Bouteflika tidvis varit svårt sjuk. Risken för instabilitet när presidenten och/eller DRS-chefen avlider är betydande – inte nödvändigtvis i form av protester på gatorna, men däremot i form av revirstrider inom regimen. Den senaste tiden har ett antal dramatiska händelser antytt att en sådan maktkamp kanske redan inletts, med korruptionsrättegångar i oljesektorn, en stor regeringsombildning och ett mystiskt mord på landets polischef.
Nordafrikas eliter: dynastisk tradition
Söner, bröder, eller andra släktingar – det är ingen slump att politiska dynastier börjat växa fram i alla Nordafrikas länder. Diktaturens ständiga tendens är mot en smalare elit vid makten, och när presidenter kräver mandat på livstid är det följdriktigt att även successionen tar form av tronföljd. För bara ett drygt decennium sedan var frågan om tawrith el-sulta, ärvd makt, tabu i arabvärldens republiker. Deras politiska traditioner är rotade i revolutionära och antimonarkistiska rörelser och även om demokrati- och jämlikhetslöftena sällan uppfyllts, har detta präglat den offentliga retoriken.
Men de postkoloniala arabiska staterna har alltid vilat på en svag grund. Befolkningarna har ofta känt större lojalitet till andra identiteter än nationalstat och centralregering. De flesta av Mellanösterns stater plågas därför av en myriad inre spricklinjer, och har haft svårt att bilda tillräckligt breda styrande eliter för att upprätthålla politisk stabilitet. Ofta är det själva maktutövningen – exempelvis korruption, nepotism, delade risker – som utgjort kittet för regimerna, som samlar flera olika intressegrupper, snarare än någon gemensam social eller politisk-ideologisk bas.
Makten går i släkten
En sådan situation lånar sig lätt till ”monarkisering”, eftersom alltför drastiska personförändringar riskerar att rucka på systemets inre balans. Det blir enklast för alla inblandade att snabbt byta ut en släkting mot en annan, hellre än att ta risken att omförhandla den styrande elitens sammansättning vid diktatorns frånfälle. Också i Europa och USA tycks många frestade att acceptera de ärvda presidentposterna i Nordafrika. Alternativet förefaller ofta vara ett hotande maktvakuum, med svåröverblickbara konsekvenser för staternas inre stabilitet och den regionala balansen.
Men även om detta – att tvinga fram ett val mellan instabilitet och den egna ättelinjen – har varit en effektiv successionsstrategi för sittande ledare i Nordafrika, är bristen på trovärdiga alternativ samtidigt ett svaghetstecken. Att makten kan gå i arv till och med inom en republikansk ordning är ett tragiskt bevis för hur internt bräckliga och personberoende områdets stater fortfarande är, ett halvsekel efter självständigheten.
Aron Lund, frilansskribent i Mellanösternfrågor.
(Artikeln publicerade första gången i Internationella Studier nr3, 2010)