Frihetstorget – Meidan Tahrir – i Kairo har kanske mer än något annat blivit symbol för den revolution som i vår tycks svepa över halva arabvärlden. Ungdomarna, de djärva demonstranterna, bloggarna, de plötsligt synliga egyptiska kvinnorna – alla framstod de som huvudaktörer när presidenten sedan 30 år Hosni Mubarak för halvannan månad sedan tvingades bort från makten.
Men medförde verkligen veckorna av tumult på Frihetsplatsen en fundamental nyordning i egyptisk politik? I massmediernas lyriska rapportering därifrån, och från Tunisien, och från de folkliga protesterna i en lång rad andra arabländer, jämför man rentav med Berlinmurens fall 1989. Men de som mer djuplodande har granskat vad som egentligen skett i Egypten sedan årsskiftet landar i en väsentligt dystrare slutsats. Och här verkar det spela föga roll om analytikerna brukar betecknas som höger eller vänster, realpolitiker eller idealister.
Exempelvis den ansedda Texasbaserade tankesmedjan Stratfor (Strategic Forecasting), med en konservativt realpolitisk profil, menar att den militära regim som Mubarak formellt chefade över för i själva verket har stärkt sin makt. Armén i Egypten hade sedan rätt länge tröttnat på Mubaraks divalater och ogillade starkt presidentens manipulationer för att låta sig efterträdas av sonen och civilisten Gamal.
De spontana protestdemonstrationerna på Frihetstorget kring årsskiftet passade därför Egyptens högsta generaler perfekt, skriver Stratfors ägare och grundare George Friedman. Nu kunde de låta Mubarak försvinna utan att själva synas bära ansvaret. Och det var just därför militären inte ingrep med våld mot demonstranterna, utan snarast skyddade dem mot huliganer och Mubarakanhängare. Det militärråd som omedelbart efterträdde Mubarak rymmer i stort sett alla gamla uniformerade makthavare och har i praktiken ännu fastare grepp om statsmakten än någonsin Mubarak, summerar Stratfor.
I stort sett samma resonemang för International Crisis Group (ICG), världens kanske ledande analysinstitut med djup erfarenhet från bl a Balkankrigen, Irak, Afghanistan och Palestinakonflikten.
”Det började med en folklig revolt. Men resultatet blev en militärkupp”, sammanfattar ICG sin senaste omfångsrika Egyptenrapport. Militären spelade en ”central, avgörande och ambivalent roll” i dramat på Befrielsetorget. Ambivalent, eftersom generalerna varken då eller nu har velat ta offentligt ansvar för statens styre utan hellre drar i maktspakarna bakom kulisserna. Därför, menar ICG, uppvisar Egyptens nya militärråd slående likheter med den gamla regimen, fast utan någon Mubarak som galjonsfigur.
Också det liberala forskningsorganet Carnegie Endowment for International Peace (CEIP) andas pessimism om ”den arabiska våren”: Varken Egypten eller övriga arabvärlden har ännu bevittnat ”någon grundläggande förändring av de härskande eliternas maktställning och ännu mindre av själva styresskicken”, suckar CEIP-forskarna Marina Ottaway och David Ottaway. De nämner för all del Libyen som ett möjligt undantag. Men överste Khadafi kan i värsta fall visa sig lika seglivad som tyrannen Bashir i Sudan, talibanerna i Afghanistan och krigsherrarna i Somalia.
Är sådan skepsis mot ”folkrevolutionerna” i arabvärlden ett utslag av anglosaxisk orientalism? Knappast. Journalisten och Egyptenkännaren Per Björklund presenterade på måndagskvällen den 28 mars sin bok ”Arvet efter Mubarak. Egyptens kamp för frihet” på Utrikespolitiska Institutet, varvid han framförde i stort sett samma dystra bild av den egyptiska maktrockaden som de namnkunniga internationella tankesmedjorna.
Och märk väl: Per Björklund är en utpräglad vänsterdebattör som prisar de egyptiska arbetarmassornas kamp och potential. Ändå drar han slutsatsen att Egyptens styre i dag präglas av exakt samma militära element som före tumulten på Befrielsetorget. Samma uniformer, samma obenägenhet att tillmötesgå demonstranternas politiska krav. Det gäller till och med den så fruktade och hatade säkerhetspolisen SSIS med 1,7 miljoner anställda (tre gånger så många som hela militärmakten!). När inrikesminister Mansour Eissawi i mitten av mars tillkännagav att SSIS formellt skulle upplösa meddelade han samtidigt att den skulle ersättas av en ny ”Nationell säkerhetssektor” för att bekämpa terrorism och skydda landets inre säkerhet. Alltså samma sorts förtryckarapparat fast med nytt namn, konstaterade Björklund dystert.
Något har förstås hänt i arabvärlden denna vår, framför allt att detta något utspelar sig i så många länder. Men att tala om en revolutionär våg i stil med vad som hände i Östeuropa och Sovjet 1989 framstår som minst sagt överdrivet.
Per Jönsson har varit utrikesjournalist på Dagens Nyheter under 30 år med särskild inriktning på Mellanöstern och stormaktspolitik. Tidigare var han bland annat redaktör på UI. Framöver skriver han analyser m m på UIs hemsida och institutets kommande utrikespolitiska blogg.