Även rymden har blivit globaliserad

2017-01-23

1967 antogs det så kallade rymdfördraget (Outer Space Treaty). Det var en produkt av en tid som präglades av supermakternas kapprustning och oron för kärnvapenkrig. Det fick världens länder att enas om att rymden ska tillhöra hela mänskligheten och att inga massförstörelsevapen tillåts där.

Under de 50 år som har gått sedan dess har mycket förändrats inom ”rymdbranschen”. Då fanns det bara två länder, USA och Sovjetunionen som hade kapacitet att genomföra rymdresor. Idag finns det en uppsjö aktörer som vill ge sig ut i rymden och allt fler av dem siktar på att nå planeten Mars, och drömmer om att upprätta kolonier där.

– Även rymden har blivit globaliserad, säger Johan Eriksson, professor i statsvetenskap vid Södertörns högskola och författare till ”Rymdkolonier – från fantasi till verklighet?” (Världspolitikens Dagsfrågor nr 1 2017).

Idag är ett 70-tal stater involverade i olika rymdprojekt, liksom en rad privata företag och intresseorganisationer. Fortfarande tillhör den amerikanska rymdstyrelsen Nasa de ledande aktörerna, och amerikaner och ryssar (samt en del andra länder) samarbetar kring den internationella rymdstationen ISS.

– Samarbetet har pågått länge och är något som både USA och Ryssland värnar, betonar Johan Eriksson.

En av de nya aktörerna, det amerikanska företaget SpaceX som drivs av entreprenören Elon Musk, planerar att bygga städer på Mars, och hoppas kunna genomföra sin första resa dit på 2020-talet. Ett annat bolag, MarsOne, har börjat rekrytera presumtiva Marsresenärer via tävlingar liknande dem som hålls i TV-programmet Idol.

Det är flera faktorer som har bidragit till dagens utveckling, inte minst att tekniken har blivit billigare och mer användarvänlig. Idag går det till exempel att återanvända raketer, säger Johan Eriksson.

I skriften undersöker han vad det är som driver dagens rymdfarare och drar paralleller mellan dem och forna tiders upptäcktsresande. Precis som då är det de äventyrliga, de som har resurser, som går i bräschen. Men rymdprojekten har också en mörkare klangbotten – människors behov av att söka efter nya platser att bo på om/när det inte längre går att leva på jorden.

– De nya samhällen som skapas behöver inte nödvändigtvis se ut som dem som vi är vana vid. Rymden har så många möjligheter och så få begränsningar, säger Johan Eriksson.

Men alla dessa möjligheter riskerar också att utlösa konkurrens och konflikter och det finns inga möjligheter att kontrollera att de avtal som ingåtts följs. Det är svårt nog på jorden och i stort sett omöjligt i rymden.

– Rymdfördraget stadgar att rymden inte ska militariseras, men i praktiken går det inte att förhindra. Vad kan man till exempel göra om ett företag tar över en himlakropp? säger Johan Eriksson, men påpekar samtidigt att det också finns stora möjligheter till samarbeten.

Själv drömmer han dock inte om att bosätta sig på Mars.

– Jag vill kunna gå i skogen, höra fåglar och bli myggbiten. Jag skulle få ångest om det inte fanns flora och fauna. Och jag är rädd för den fysiska påfrestningen av att åka ut i rymden.

Lena, Bild 3Lena Karlsson är redaktör för Världspolitikens Dagsfrågor och intervjuar här Johan Eriksson, författare av det senaste numret "Rymdkolonier - från fantasi till verklighet."






Johan E  2012Johan Eriksson är professor i statsvetenskap vid Södertörns högskola och associerad seniorforskare vid UI.














Bli medlem i UI. Klicka här!