Afrika har under senare år alltmer blivit en arena för de nya stormakterna. Kina och Indien söker inflytande genom ekonomiskt stöd och handel. Även EU försöker visa sin tyngd i världen genom att närma sig länderna på den afrikanska kontinenten. Den 8-9 december hålls det andra EU-Afrika-toppmötet någonsin.

EU har länge uppvisat ett janusansikte i sin relation till Afrika. Att stödja demokrati och fattigdomsbekämpning i Afrika är klart utstakade mål för EUs medlemmar och genom till exempel biståndsprojekt och handelsförmåner försöker EU stärka demokratiutveckling och stabilitet i sitt grannområde. Detta skall i sin tur, är förhoppningen, förhindra illegala flyktingströmmar från Nordafrika till EU-länder, såsom Spanien - en fråga som under de senaste åren blivit allt mer akut för unionen. Samtidigt har flera av EU-länderna komplicerade förhållanden till forna kolonier och spänningar kvarstår.  

EU-afrikansk dialog har fram till nyligen i bästa fall kunnat beskrivas som fragmenterad. Flera avtal och överenskommelser har under åren tecknats, men målsättningarna inom olika områden – till exempel handel och bistånd – har ofta stått i direkt strid med varandra. EUs avtal och överenskommelser med Afrika under de senaste 40 åren har rört handel -  inom Yaoundé-konventionen (1963), Lomé-konventionen (1975) och senast inom Cotonouavtalet (2000) – men också politiskt samarbete med länderna i norra Afrika inom Barcelonaprocessen, ett särskilt Handels-, utvecklings- och samarbetsavtal med Sydafrika, utvecklings- och biståndsstöd inom den europeiska utvecklingsfonden samt samarbets- och stabilitetsavtal inom EUs gemensamma grannskapspolitik (European Neighbourhood Policy). Medlemsstaterna har också tecknat egna bilaterala avtal med afrikanska länder. Under de senare åren har EU dock försökt sammanföra Afrikapolitiken under ett mer övergripande paraply.

Afrika prioritet för EU

I maj 2005 förklarade EUs utrikesministrar att Afrika var en av de främsta prioriteringarna för det utrikespolitiska samarbetet. EU, deklarerades det, skulle i allra högsta grad engagera sig i kontinentens utveckling och då särskilt stödja den nybildade Afrikanska unionen, AU. Senare under samma år antog EU också en gemensam strategi för Afrika. Denna fastslår att EU skall intensifiera stödet till fred, säkerhet och god samhällsstyrning (”good governance”), områden som EU bedömer är förutsättningar för att uppnå de så kallade millenniemålen, FNs mätbara mål för utvecklingen fram till 2015. Strategin fastslår bland annat att ”trots att EU redan är Afrikas största biståndsgivare måste EUs finansiering öka avsevärt.”

Att motverka konflikter och stödja fredsprocesser är något som ses som i allra högsta grad strategiska mål för EU. Här ingår stöd till det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (NEPAD), som antogs i juli 2001 av föregångaren till AU (OAU, Organization of African Unity), samt det afrikanska samarbetet för inbördes granskning (African Peer Review Mechanism, APRM). Medan NEPAD är ett handlingsprogram för Afrikas sociala och ekonomiska utveckling, är APRM  verktyget för att de afrikanska länderna skall sträva efter jämförbara politiska och ekonomiska riktlinjer och värden för att kunna uppnå målen inom NEPAD.

Utöver stödet till regionala organisationer har EU också börjat visa en ökad vilja att genomföra insatser, såväl civila som militära, för att främja fred och demokrati. Budskapet från politiker runt om i Europa är att EU måste ta ansvar för fred även utanför sina gränser.

Toppmötet i december

Det första EU-Afrikatoppmötet hölls i april 2000. Ett andra toppmöte var tänkt att äga rum i Lissabon under Greklands och Sydafrikas delade ordförandeskap 2003, men blev uppskjutet av Europeiska rådet. Portugal, som i somras tog över EUs ordförandeklubba från Tyskland, ville dock åter prioritera unionens relationer med Afrika.

När EU i december i år träffar afrikanska regeringschefer vid toppmötet i Lissabon kommer förhoppningsvis en överenskommelse om de två unionernas framtida samarbete att antas.

Men svårigheter kvarstår. Bland annat har Storbritanniens premiärminister Gordon Brown hotat att bojkotta mötet om Zimbabwes kritiserade president Robert Mugabe närvarar. Mugabe och hans regim har sedan tidigare inreseförbud till EU. Att Zimbabwes president närvarar vid Lissabontoppmötet skulle, menar många, vara ett brott mot detta förbud. Samtidigt har flera afrikanska politiska ledare – bland annat Moçambiques utrikesminister Alcida Abreu – uttryckt stöd för att Mugabe skall närvara.  Även Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, stödjer åsikten att Mugabe har rätt att komma till toppmötet: ”Alla afrikanska länder är inbjudna och det är upp till dem själva att bestämma hur de skall representeras”, konstaterar hon.

I Sverige skrev folkpartiets utrikestalesman Birgitta Ohlsson den 13 oktober en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter där hon krävde att Sverige ska bojkotta toppmötet om Mugabe bjuds in.

”Vårt besked är tydligt. Mugabe är helt enkelt inte välkommen”, sade utrikesminister Carl Bildt nyligen i en intervju i Svenska Dagbladet som svar på debattartikeln. Huruvida Sverige kommer att bojkotta mötet om Mugabe närvarar berörde han dock inte.

Det portugisiska ordförandeskapet försöker försiktigt lappa ihop oenigheterna inom EU. När även afrikanska ledare under hösten hotade att bojkotta mötet sågs risken som stor för att mötet inte skulle bli av överhuvudtaget och Mugabe bjöds följaktligen in.

Höga ambitioner

Vad som står på toppmötets dagordning är ännu inte bestämt, men på Europeiska kommissionens önskelista finns bland annat energi, klimatförändring, migration, och arbetslöshet, samt demokrati, men även – något oväntat – en gemensam EU-afrikansk ”institutionell arkitektur”, dvs permanenta arbetsgrupper och mer regelbundna möten mellan tjänstemän och politiker från EU och Afrika, något som är en utveckling av Afrikastrategin från 2005. EU önskar, som kommissionen uttrycker det, gå ”från en strategi för Afrika till en strategi med Afrika”.

Ambitionerna inför toppmötet är således höga och flera problem kvarstår. Dels måste EU enas internt, något som Gordon Browns hot har visat inte nödvändigtvis blir lätt. Dels måste EU föra en försiktig diplomati gentemot de afrikanska regeringscheferna. En knäckfråga är i vilken grad EU skall försöka sträva efter ett dokument som betonar ”gemensamma värderingar”, såsom demokrati och mänskliga rättigheter, något som kan bli svårt för vissa afrikanska ledare att godkänna, särskilt eftersom målen ska omsättas till konkreta åtgärder.

Med en lång gemensam historia – som många gånger har präglats av allt annat än samförstånd och fred – försöker nu EU och Afrika närma sig varandra. Det portugisiska ordförandeskapets ambitiösa målsättning kommer dock inte att bli lätt att nå och även om en gemensam strategi antas, väntar ytterligare svårigheter när den skall omsättas i praktisk politik – inom EU såväl som i Afrika.