EU står pall för krisen


Av: Kjell Goldmann

2012-08-31 |

 

Såhär i eurokrisens dagar höjs en del röster om att EU-projektet kommer att kollapsa. Men det finns inte särskilt mycket som tyder på att EU-medborgarna har tappat tron på EU – och det är inte heller säkert att en del människors motstånd gör ökad överstatlighet omöjlig eller odemokratisk.


I syfte att ”rädda kommande generationer undan krigets gissel” skulle FN enligt den stadga som skrevs 1945 utveckla vänskapliga förbindelser grundade på principen om ”folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”. En grundprincip skulle vara ”samtliga medlemmars suveräna likställdhet”, och FN förbjöds ingripa i frågor som ”väsentligen faller inom vederbörande stats egen behörighet”. 


En organisation bestående av suveräna stater vars politiska förhållanden skulle vara vars och ens ensak — detta var ett stycke från den liberala internationalismens vision av fred i ett starkt förbund av demokratier, en tanke med rötter i upplysningsfilosofen Immanuel Kants skrift Om den eviga freden.


Europa, det främsta slagfältet i två världskrig, gick längre i den av Kant anvisade riktningen. Detta finns det anledning att påminna om i eurokrisens dagar. EU-projektet pekar, mer än FN-projektet, mot en annan värld än den med nationalism, storkrig och folkmord. Det vore synd om detta försök att omstrukturera de internationella relationerna skulle misslyckas på grund av en betalningsteknisk fråga.


Katastrofscenariot, som har börjat bli allmängods i internationell debatt, ser ut ungefär så här: EMU:s konstruktion har skapat en djupgående kris som bara kan åtgärdas genom att viktiga  befogenheter förs över till europeisk nivå. En sådan omstrukturering är svår eller omöjlig att få till stånd på grund av människornas/medborgarnas motstånd: vem vill låta EU skicka ens surt förvärvade slantar till misskötta spanska banker? 


På grund av detta motstånd kommer euron förr eller senare att falla sönder, och från detta fiasko får EU svårt att hämta sig. I stället kommer sparåtgärderna och massarbetslösheten att öka stödet för extremnationalism och främlingsfientlighet, något som kommer att utsätta demokratin för påfrestningar. EU-projektet blir en parentes, och Europa är slutligen tillbaka vid utgångspunkten.


Hur realistiskt är detta scenario?


Jag kanske först kan få sätta ett amatörmässigt frågetecken vid tesen att ekonomierna och människorna skulle ha mått så mycket bättre i ett Europa av ekonomisk nationalism och instabila valutor. Men jag förmodar att det är som alla säger, nämligen att en gemensam valuta är problematisk utan en gemensam finanspolitik.


Att EU ändå gav sig in på detta i Maastricht 1992 kan förklaras med den idé om internationell integration som drivit det europeiska projektet. Den bärande tanken har varit att skapa dynamiska processer, inte färdiga lösningar. Genom allt mer samarbete och utbyte länder emellan skulle Europa knytas samman och stödet för de gemensamma institutionerna öka, vilket skulle leda till ännu mer samarbete och utbyte som i sin tur ytterligare skulle stärka de gemensamma institutionerna, och så vidare.  Denna  tanke har stöd i samhällsvetenskaplig integrationsteori (bland pionjärerna brukar nämnas Karl Deutsch och Ernst Haas). I linje med deras tankegångar såg man till att skapa euron först och räknade med att institutionerna skulle anpassas senare.


Kanske är det just denna anpassning som pågår och vi har knappast sett slutet än. Vad som står klart är att institutionella förändringar står på agendan. Pessimisten säger att dessa förändringar aldrig kommer till stånd, eller att de åtminstone – om de mot förmodan  blir av – så sker det över huvudet på allt mer skeptiska medborgare, något som ytterligare kommer att minska EU:s demokratiska legitimitet. Européerna vill inte ha ”mer Europa”, hävdar pessimisten. 


För några år sedan sammanställde jag data som skulle kunna säga något om förekomsten av gemenskapskänsla och värdegemenskap bland EU:s medlemsfolk (kap 3 i boken Identitet och politik). Den bild som framträdde var sammansatt. Dels berodde den på vilka mätinstrument som användes, dels varierade den mellan länderna. 


Det var svårt att säga mer om européernas påstådda brist på europeisk identitet än att den  varken var så svag som skeptikerna hävdade eller så stark som EU-retoriken gjorde gällande.


Enligt färska data från Eurobarometern håller 84 procent av EU:s  medborgare med om att krisen gör det nödvändigt för EU-länderna att samarbeta mer, inte mindre. 53 procent tror att krisen kommer att stärka unionen, inte försvaga den. 47 procent anser att krisen har ökat, inte minskat, deras närhet till andra EU-medborgare. De som anser att EU är bäst ägnat att åtgärda krisen är ungefär lika många som de som tyr sig till den nationella nivån (21 procent vardera). (Här kan du läsa hela rapporten). 


Dessa resultat tyder knappast på en allmän folklig misstro mot EU, även om de frågor som ställts kunde ha varit mer relevanta, och trots att variationerna mellan de 27 länderna är betydande. Britter och svenskar framstår som särskilt pessimistiska i fråga om EU:s framtid och de är också mer benägna än många andra att sätta den nationella nivån framför den europeiska, men de är inte representativa för unionsmedborgarna i gemen. Danskar och letter, däremot, är särskilt obenägna att känna ökad närhet till andra européer, men inte heller de är typiska. Finländarna och holländarna, som man talar mycket om just nu, är i närheten av EU-medianen i alla de fyra hänseendena, inte särskilt EU-skeptiska. Det är inte säkert att människors motstånd gör ökad överstatlighet omöjlig eller odemokratisk.


Inte heller är det säkert att den ekonomiska krisen hotar demokratin i EU-länderna. Alla hänvisar till 1930-talet: på näthinnan har vi alla det tyska valet i juli 1932, när nazister och kommunister, de båda antidemokratiska partierna, tillsammans fick 52 procent av rösterna.  Historiens lärdomar är emellertid osäkra. Skillnaderna mellan 2000-talets Europa och 1930-talets Weimarrepublik är enorma. Visst kan arbetslösheten komma att underblåsa den främlingsfientlighet och det demokratiförakt som gjort sig påmint före eurokrisen. Men det är inte fråga om någon lagbundenhet. Krisen gör det inte fruktlöst att bekämpa auktoritära och främlingsfientliga tendenser, bara svårare och ännu viktigare.


Framtiden är som vanligt oviss, men ryktet om det europeiska fredsprojektets kommande fiasko är antagligen överdrivet.


Text: Kjell Goldmann, är professor emeritus vid Stockholms universitet och nu bland annat gästkrönikör i UI-bloggen.



 




Genom att ta del eller skriva kommentarer på ui.se så godkänner du våra allmänna villkor för kommentarer


blog comments powered by Disqus

Om UI-bloggen

Arkiv