Oenighet om Israel bland USA:s judar


Av: Kjell Goldmann

2012-05-14 |

Amerikanen Peter Beinart knyter i en omstridd ny bok an till den sionistiska rörelsens grundare Theodor Herzl och hoppas på en kraftfullare judisk liberalism i USA.


Den österrikiske journalisten Theodor Herzl, betraktad som den sionistiska rörelsens grundare, publicerade 1902 den utopiska romanen Altneuland (”Det gamla nya landet”). I romanen är året 1923. I Palestina har judisk återinvandring på tjugo år förvandlat ett förfallet land av fattiga turkar, araber och judar till ett modernistiskt, öppet och demokratiskt mönstersamhälle, till glädje för alla dess invånare.

Det gamla nya landet är ingen nationalstat utan ett ”Gesellschaft” eller ”Genossenschaft” kännetecknat av ”Mutualismus” — ett kooperativ. Grunden för de förtryckta judarnas återvändande är ett avtal med den osmanske sultanen som ger gemenskapen — kooperativet — rätt att förvalta de områden som köpts av de tidigare ägarna. I gemenskapen kan den bli medlem, jude eller inte, som åtar sig att följa dess regler. I slutet av romanen besegras motståndarna till öppenheten, ledda av den reaktionäre rabbinen Geyer, i ett demokratiskt val.

Amerikanen Peter Beinart anknyter till Herzls vision i sin omstridda bok The Crisis of Zionism (2012). Beinart är son till invandrare från Sydafrika och praktiserande jude i en ortodox församling. Han har skrivit böcker om amerikansk politik, undervisar i statsvetenskap och journalistik vid City University of New York och är väletablerad kolumnist och bloggare.

Beinarts utgångspunkt är det sionistiska projektets dubbla ambition: dels att det judiska folket, som andra folk, ska ha en egen stat, dels att denna stat ska vara en demokrati som ger samma rättigheter åt alla medborgare, icke-judar lika väl som judar. Som det också har uttryckts: sionismen är både partikularistisk och universalistisk — både en nationalistisk strävan och en bekännelse till universella ideal.

Med denna dubbla uppgift har Israel misslyckats, enligt Beinart. Inom 1967 års gränser (egentligen stilleståndslinjer från 1949) finns förutsättningar att lyckas, men utan en tvåstatslösning av frågan om de ockuperade områdena står Israel inför ett omöjligt dilemma. Antingen permanentas förtrycket av den palestinska befolkningen eller också upphör Israel att vara en judisk stat. Bådadera vore ett nederlag för den sionistiska idén, enligt Beinart. Och det brådskar.

Dilemmat är ingen nykommen insikt utan har diskuterats sedan 1970-talet. Att ändå ingenting händer skyller Beinart huvudsakligen på den israeliska högern och dess amerikanska stödtrupper, vilka han anser förringar förtrycket av palestinierna i strid med sionismens ideal.

Som i andra debattböcker bagatelliseras arabstaternas och palestiniernas medverkan till den negativa utvecklingen — från den sovjetinspirerade egyptisk-syriska uppmarsch och sjöblockad som utlöste det krig i vilket de ockuperade områdena blev ockuperade, till andra intifadan som gjorde de anmärkningsvärda framstegen vid de palestinsk-israeliska förhandlingarna i Taba i januari 2001 politiskt omöjliga. Beinart delar med andra blindheten för den växelverkan som alltsedan 1930-talet lagt hinder i vägen för fredliga överenskommelser. Han berövar palestinierna all betydelse för deras eget öde, för att citera en synnerligen kritisk recension i New York Times.

Det intressanta med Beinarts bok gäller därför inte Israel utan USA. Antalet judar i USA har uppskattats till 5,3 miljoner, ungefär lika många som i Israel. Vad Beinart gör klart för den som inte visste det förut är att det råder oenighet om Israel bland amerikanska judar.. ”Den judiska lobbyn”, den gängse, lätt antisemitiska översättningen av ”the Israel lobby”, talar inte för judar i allmänhet när den ställer upp bakom premiärminister Netanyahu, huvudboven i Beinarts drama.

Beinart påminner om den liberalism som präglat amerikansk-judisk identitet. Han citerar Louis Brandeis, den förste judiske ledamoten av USA:s högsta domstol, som 1915 hävdade att ”det är demokrati som sionismen representerar”. Han erinrar om Henrietta Szold, skaparen av Hadassah (Women’s Zionist Organzation of America), som ägnade sig åt att förbättra sjukvården i Palestina för både araber och judar. Han påminner om rabbinen Abba Hillel Silver, som på 1940-talet beskrev en judisk stat som beträdandet av ”det gemensamma området för sionism och liberalism, det judiska och Amerika”.  

Länge var, skriver Beinart, sionism en av flera komponenter i en liberal agenda för de amerikansk-judiska organisationerna. En huvudsak var att bekämpa diskriminering i allmänhet, inte bara av judar. Det judiska USA tog mycket aktiv del i civil rights-rörelsen. Efter 1967 började detta förändras: enligt Beinart gled liberalism och sionism isär inom vad han kallar det judiska etablissemanget.

Detta var en reaktion på den internationella opinionens fördömande av Israel efter segern i det krig som ansågs ha räddat dess existens. Det var också en reaktion på att de nyss allierade i civil rights-rörelsen vände de judiska aktivisterna ryggen. Spänningen ökade mellan det partikulära och det universella, och det judiska etablissemanget — Beinarts term — prioriterade det partikulära, det vill säga Israels intressen som de definierades i Jerusalem.

Därmed vidgades enligt Beinart klyftan mellan amerikanska judar i allmänhet och de organisationer som sade sig representera dem. Den judiska befolkningen i stort har hållit fast vid sin identitet. I val efter val har tre fjärdedelar röstat för den demokratiska presidentkandidaten, senast 78 procent för Barack Obama. År 2011, rapporterar Beinart, var judarna den religiösa grupp i vilken flest instämde i att amerikanska muslimer var diskriminerade, fler än bland muslimerna själva. En stor majoritet har uttalat sig för ett stopp för bosättningarna och två tredjedelar för en palestinsk stat. År 2005 stödde tre fjärdedelar av USA:s judar amerikanska påtryckningar på både Israel och palestinierna i syfte att få till stånd en fredsuppgörelse.

”Den judiske presidenten” kallar Beinart Barack Obama, med syftning på Obamas nära relationer till liberalt sinnade judar vid Harvard och i Chicago — hans professionella mentorer, stora bidragsgivare, nära medarbetare, grannar. Beinart är mycket kritisk till den utsträckning i vilken Obama låtit sin politik påverkas av ”the Israel lobby”, det vill säga det ”judiska etablissemanget” samt kristna grupper. ”Den judiske presidenten”, menar Beinart, har svikit sina ideal.

Beinarts strävan är att amerikansk-judisk liberalism ska bli en effektiv motkraft mot de etablerade organisationernas tämligen villkorslösa stöd för den israeliska politiken. En del har skett, bland annat i form av den några år gamla organisationen J Street, som presenterar sig som ”the political home for pro-Israel, pro-peace Americans” (motsvarande europeiska initiativ kallar sig JCall). Men detta sker i uppförsbacke. En gängse amerikansk-judisk reaktion på utvecklingen i Mellanöstern är indifferens snarare än protest.

Enligt färska siffror anger 46 procent av de amerikanska judarna engagemang för social jämlikhet som viktig för deras judiska identitet, medan 20 procent anger Israel. Inför valet i höst ser 51 procent ekonomin som den viktigaste frågan, medan Israel är den viktigaste frågan för 4 procent.

Sanningen, skriver ekonomipristagaren Paul Krugman i New York Times apropå Beinarts bok, är att jag som andra liberala amerikanska judar — ”och de flesta amerikanska judar är fortfarande liberala” — undviker att fundera över vart Israel är på väg. Härifrån, skriver Krugman, ser den israeliska regeringens politik ut som ett utdraget nationellt självmord. ”Men jag har andra slag att utkämpa.”

Text: Kjell Goldmann, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Nu är Goldmann bland annat gästkrönikör för UI-bloggen. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).



Om UI-bloggen

Arkiv