Nation och tradition stämplar hbt-sex som sodomi


Av: Kristina Hultman

2012-03-28 |

Över hela världen görs homo-, bi- och transpersoner till tacksamma symboler för det främmande. Det samspelar ofta med nationella ledares politiska behov.

Alla länder behöver något som håller befolkningen samman. När skilda etniska grupper, som tidigare legat i krig med varandra, ska fås att samspela ser vi ofta hur nationella ledare bygger upp en känsla för det gemensamma.

Nelson Mandela använde sig av det afrikanska begreppet Ubuntu (medmänsklighet) när han äntligen blev fri och den demokratiska staten Sydafrika skulle ställas på fötter. Man får förmoda att han hade funderat på det där rätt länge.

Valet av en annan symbol för enighet, som ”familjen”, hade kunnat få helt andra konsekvenser. En känsla av gemenskap kan också byggas av att man utesluter ”det främmande”. Idag ser vi exempel på hur homo-, bi- och transpersoner blir brickor i ett sådant politiskt spel.

Den som följer hbt-frågor några dagar på nätet kan rätt lätt se mönstren. Det mesta av mediarapporteringen om förföljelse av hbt-personer koncentreras till Afrika där väljarundersökningar i många länder (till exempel Uganda) visar på starkt stöd för att homosexualitet ska ses som ett brott.

Om arabstaterna och Asien är det däremot nästan tyst. Om Europa förekommer i princip ingenting. Och ändå förekommer samma uteslutnings- och stigmatiseringsprocesser här.

Särskilt i många fundamentalistiska samhällen, som det saudiska, är hbt-personers rättigheter än så länge en ickefråga. När frågan diskuteras i FN tågar man ut. Vilket naturligtvis har att göra med att makthavarnas ännu kontrollerar informationsspridningen i dessa länder och inte tillåter en öppen diskussion om hbt-frågor. Inte på att frågan om människors rätt att själva välja samlevnadsmönster skulle vara oviktig i ett land som Saudiarabien.

Från amerikanskt håll har utrikesminister Hillary Clinton nu flyttat fram positionerna när det gäller hbt-personers rättigheter, sedan det numera klassiska linjetalet i FN i november. Obamaadministrationen driver på inom ramen för FN för att hbt-personer ska likställas med övriga medborgare när det gäller civila och medborgerliga rättigheter. FN:s generalsekreterare uttalar sig. Här spelar även Sverige en försiktig roll.

Internationellt finns ett starkt påtryckningsmedel i form av bistånd, vilket nu möts av motstånd från många mottagarländer som inte kan tänka sig att lösa upp sodomilagar som tvingar hbt-personer under jorden och sanktionerar våld.

Många av Afrikas ledare, också de allra mest respekterade, motiverar förföljelsen av hbt-personer med att de värnar om ”vissa traditioner”, som Liberias president Ellen Johnson Sirleaf nyligen uttryckte saken i en intervju med The Guardian. Hon gjorde det inför den allt mer högröde (!) före detta brittiske premiärministern Tony Blair.  

Liberia är för övrigt ett av drygt 70 länder där människor inte har möjlighet att leva öppet i en sexuell relation med en person av samma kön. Räknar vi med att tio procent av befolkningen i dessa länder skulle vilja det, om de hade möjligheten (jag räknar lågt här), så handlar det om hundratals miljoner människor världen över som är fråntagna den grundläggande mänskliga rättigheten att fritt välja partner och sexliv. Eller, som i fallet med transpersoner, att få en annan könsidentitet än den som staten erkänt, erkänd och sanktionerad i lag.

Absolut utslagsgivande för inskränkning av hbt-personers rättigheter är den påverkan som religionen i dess mera intoleranta former tillåts ha på politiken, samt hur nära tillbaka i tiden som landet härjats av diktatur, terror och inbördeskrig. Patriarkala värden spelar självklart också stor roll. Det är därför vi ser så grova övergrepp mot hbt-personer begås i länder som Sierra Leone, Uganda och Irak. Men också i Ryssland, där homofobin är utbredd.

Djupt oroande för framtiden är därför hur intoleransen mot hbt-personer tycks samspela på ett intrikat sätt med nationella ledares behov av att skapa stabilitet och enighet. Robert Mugabe och Vladimir Putin är praktexempel. Men så är också de många republikanska presidentkandidater i USA som nu gör enad front mot utrikesminister Clinton och tar till bibeln som politiskt vapen. Mönstret kan också, tyvärr, ses i afrikanska stater som Liberia, där hoppet om långsiktig fred börjat spira. I The Guardian citeras en före detta åklagare som menar att en avkriminalisering av "sodomi” i Liberia vore lika med politiskt självmord för den hyllade fredspristagaren Johnson Sirleaf.
Och kanske är det så illa.

Text: Kristina Hultman är journalist, författare och gästskribent i UI-bloggen. Hon arbetar nu på en bok om Mary Wollstonecraft och var tidigare ordförande i Svenska PENs Kvinnokommitté

 


Om UI-bloggen

Arkiv