Dröm och katastrof i Zimbabwe


Av: Disa Håstad

2012-02-23 |

Efter 25 år som president ifrågasätts Robert Mugabe även i Zimbabwe. Däremot har de nya svarta jordbrukarna, som trädde till sedan de stora vita jordägarna jagats bort, nu börjat få sina första goda skördar. Men vart det fordom rika landet är på väg är högst osäkert.

HARARE. Robert Mugabe firade sin 88-årsdag i veckan. Naturligtvis ska han fortsätta att vara president.

– Jag har inte haft tid att förbereda någon efterträdare, säger han till en vördnadsfull intervjuare i regeringsvänliga Sunday Mail. 

Men alla är inte lika respektfulla. En grupp ur presidentens eget parti, Zanu-PF,  förkunnar nu i oberoende tidningar att de anser att ingen person som innehaft presidentposten i 25 år ska kunna väljas om. Och gräl och uppgörelser är ordningen för dagen på tidningarnas förstasidor. I den presidentvänliga pressen läser Mugabe lusen av utländska investerare, just nu i gruvbranschen: de måste förstå att de inte kan äga mer än 49 procent av något företag. Detta är en ny lag som kallas indigenisation. Hur den ska tillämpas vet ingen.

Val eller inte val i år? Zanu-PF har just haft en konferens och beslutat att det måste bli val 2012, med Robert Mugabe som presidentkandidat.

– Naturligtvis vinner han, säger den kände kappvändaren och politbyråmedlemmen Jonathan Moyo, känd som "flip-flop Moyo"  sedan han lämnade oppositionen. - Men partiledamöterna förbereder sig för de långa knivarnas natt när Mugabe försvinner.

Men partiet är minst sagt splittrat och Mugabes seger tas inte för given av någon annan, även om oppositionspartiet MDC, som numera är koalitionspartner, inte heller ses som idealiskt.

– Den nationella samlingsregeringen är inte någon framgång för den tvingades fram utifrån. Hela nationen är inte med på den - så den står inte på solid grund. Och något demokratiskt genombrott har därmed inte ägt rum, menar statsvetaren Charles Mangongora, som är medlem i MDC.

– Nej, vi måste nu ha en övergångsregering av experter. MDC odlar myten att de vann de senaste fyra valen fast de inte fick njuta av segern. Men de visade sig vara principlösa när de var villiga att ingå i regeringen utan de reformer som de predikat och gått till val på först genomförs. Att ha val nu skulle bara bädda för våld, anser den kände kommentatorn Ibbo Mandaza, tidigare regeringsledamot men nu ledare för en fond som ägnar sig åt samhällsanalys.

Det Mandaza ser framför sig är en expeditionsregering av italiensk typ, som den Mario Monti nu leder. Flera håller med honom men diplomatiska observatörer avfärdar det hela som önskedrömmar.

Fastän Zimbabwe gått långt sedan mitt senaste besök krisåret 2008 är alla problem inte över. Då rådde det hyperinflation och bensin- och varubrist.  Då spreds också kolera som dödade 4000 personer. Landets jordbruk låg praktiskt taget i träda sedan krigsveteraner – verkliga och andra som sällat sig till dem – under dramatiska former jagat bort de vita jordägarna från sina gårdar: nu tar småbrukare och jordlösa över, men många gårdar har fortfarande givits till Mugabes politiska vänner. Själv har Mugabe över 50 jordbruk. Fortfarande läser man om nya ockupationer, men nu ingår de inte i jordreformen utan är spontana (och ganska få).

Efter valet 2008 tillsattes dock en samlingsregering. Zimbabwes skulder betalades av den numera döde jultomten i norr, Muammar Kadafi. Därmed stoppades hyperinflationen, som lett till skyhöga brödpriser.

 

Men vem garanterar idag Zimbabwes ekonomi och den nya valutan, dollar? Många hoppas att den ska klara sig genom de diamant- och guldfyndigheter som upptäckts.

– Men utvinningen av dessa nya fyndigheter är för småskalig och inte professionell, menar statsvetaren John Makumbe, som nu bestämt sig för att ställa upp i valet på MDC:s lista. Men han hoppas på ett senarelagt val - tidigast 2013, då en ny författning och nya röstlängder finns.

– Det mest kontroversiella i Mugabes politik, ockupationen av de vitas jordbruk vilket ledde till att mycket traumatiserade vita farmare fick fly till Zambia, Australien eller Sydafrika, har börjat visa vissa positiva resultat. Jag går på tobaksmarknaden där balarna av tobak ligger i rader och sprider en behaglig doft. Utroparen springer längs raderna och rabblar priser med en skock köpare i hälarna.

– Det är höga priser nu, säger Willie, inköpare för ett mindre amerikanskt tobaksbolag. 4,85 dollar har varit den högsta noteringen. Regnen kom sent, så tobaken var sen. Men det kommer en svacka i priserna snart.

De stora köparna är nu kineserna. Ett av de länder där folk fortfarande röker. Men också i auktionshallen röker köparna, kanske demonstrativt.

Wilfred och Abel Marimo var befälhavare i befrielsearmén på 70-talet. De blev de första ockupanterna, redan innan Mugabe uppmanat sina krigsveteraner att gå ut och jaga bort de vita farmarna. Idag är de välbeställda tobaksbönder, med beställare som köper deras produktion på rot och finansierar deras inköp av konstgödsel (annars en stötesten för de nya svarta jordägarna).

– Vi började gå med vinst för tre år sedan, säger Wilfred Merimo. Så snart hyperinflationen var över.

Klagomålet mot de nya svarta ägarna har främst varit att de "aldrig klarar av det, att de inget kan, och att jordarna ligger i träda".  Naturligtvis har de fått lära sig - men som Wilfred säger, de vita hade hundra år på sig att lära.

Jag frågar dem om dödsoffer och våld. Våld och skrämsel förekom, medger de, en del skedde som de inte är stolta över, men dödsoffren var ytterst få. De känner till några stycken. Detta bekräftas av andra, också av vita farmare som flytt till Zambia. Det är i Sydafrika som bönder dödas på sina gårdar - få av dessa mord utreds.

En irländare som jag träffar på ett party och som sålt konstgödsel här i trettio år är dock rasande: aldrig har han sålt så lite! Landet går mot katastrof! En annan vit zimbabwier är lika negativ: hans fyra döttrar var alla gifta med vita farmare och de har tvingats emigrera!

Det är ett faktum att tobaksproduktionen minskat: dagens 45-50 miljoner kilo är en fjärdedel mot de 200 miljoner som var noteringen 1999, före jordreformen.

Men på lång sikt, det medger också vita zimbabwier, kan det gå bra också för Zimbabwe.

Text: Disa Håstad, tidigare utrikeskorrespondent på DN, arbetar nu på en bok om ojämlikhet i södra Afrika. Hennes senast utgivna bok heter "Frihetens frestelser" och handlar om ledarskap i Afrika och Centralasien.





Genom att ta del eller skriva kommentarer på ui.se så godkänner du våra allmänna villkor för kommentarer


blog comments powered by Disqus

Om UI-bloggen

Arkiv