Uppgivet Ryssland 100 år efter revolutionerna


Av: Lena Jonson

2017-03-06 |

När den rysk-ortodoxa kyrkan med patriarken Kirill i spetsen fördömer 1917 års Februarirevolution och anklagar den för att ha banat väg för Oktoberrevolutionen och tsar-Rysslands slutliga sammanbrott är det i första hand den liberala oppositionen som hamnar i skottgluggen. Denna anklagas för att med sina reformkrav ha ”ruckat båten” och försvagat statsmakten.

En liknande syn på liberala reformkrav ger staten med den nya stora permanenta historiska utställningen ”Ryssland – Min Historia” som behandlar historien från Rurik på 800-talet fram till år 2000 då Putin tillträdde som president (perioden 1945–2000 öppnar i mars).


Denna syn på reformkrav går igen i utställningen om perestrojka och reformpolitik under Gorbatjov och Jeltsin som visats på Moskvas museum för samtidshistoria. Det pedagogiska pekfingret är här tydligt: ställ inte krav på förändring och reform för då utbryter kaos. Krav på reformer försvagar statsmakten och öppnar dörren för yttre och inre fiender.


Även om staten inför hundraårsjubileet 2017 försöker släta över alla spänningar och motsättningar mellan olika tolkningar av händelserna 1917, så har den uppenbarligen dragit egna lärdomar av historien och försöker säkra att inga företrädare för liberala reformer fortsättningsvis ska kunna verka i det offentliga ryska politiska livet. 2011 års proteströrelse krossades våren 2012 innan den hunnit organisera sig; de liberala partierna trängdes ut ur duman redan vid parlamentsvalet 2007; liberala röster är utestängda från den offentliga politiska debatten och i de statskontrollerade TV-kanalerna bedrivs sedan 2012 kampanjer för att diskreditera liberala regimkritiker och beteckna dem som ”femtekolonnare”.  


Opinionsundersökningar från Levada center  visar hur auktoritära stämningar snabbt spritt sig i samhället, vilket bland annat stödet för Stalin blivit en klar mätare på. Samtidigt har protestbenägenheten under de senaste åren ytterligare sjunkit från en tidigare låg nivå. Dessa uppgifter i kombination med siffrorna över stödet för Putin på 86 procent kan skapa en bild av politisk stabilitet och stort förtroende för regimen bland medborgarna. Men bilden av opinionsläget är mer komplicerad än så.  Medborgarna må stödja Putin och ha auktoritära böjelser, men de tycks också fullt medvetna om att reallönerna sjunkit under de tre senaste åren och de har en dyster syn på sin framtida ekonomi. De visar sig också vara utan illusioner när det gäller frågor om korruption och egennytta bland beslutsfattare i toppen och ute i samhället.


Mer anmärkningsvärt är dock att det bland medborgarna tycks råda ett tillstånd av uppgivenhet, hopplöshet och en känsla av att det inte går att förändra eller påverka den egna situationen och att politiska institutioner inte bryr sig om deras problem. Det råder vad vissa ryska sociologer betecknar som ett depressivt tillstånd i samhället.  


Tabell 1 nedan visar inte bara att tilltron till gatuprotester som medel att påverka makten har minskat utan också på den stora och växande andel medborgare, som anser att det enda att göra är att anpassa sig, visa tålmodighet och vänta ut bättre tider.

Tabell


Tabell 2 ger med färska uppgifter från januari 2017 en tydlig bild av bristen på förtroende för de politiska institutionerna i Ryssland – att dessa inte lyssnar på människors problem. Så många som 40 procent anger att de inte vet vart de skulle kunna vända sig med sina problem.

Tabell 2

Mot denna fond av politisk passivitet och misstro framstår enskilda protesthandlingar desto tydligare. De är få till antalet och har oftast karaktär av opolitiska aktioner i enskilda sakfrågor och organiseras som tillfälliga koalitioner av enskilda medborgare. En stor del av protesterna kan hänföras till frågor av ett intellektuellt eller kulturellt slag. Hit hör till exempel det starka motståndet mot att Isaakskatedralen i Sankt Petersburg ska överlämnas till kyrkan efter att ha varit museum i årtionden och därmed givit samtliga medborgare möjlighet att ta del av katedralen som en kulturskatt.

Hit hör också folkliga protester när gamla kulturhus rivs eller när stora nybyggen, som inkräktar på allmänhetens park-och rekreationsområden, uppförs. Till denna typ av motstånd hör också protester när teaterpjäser, filmer och konstutställningar utsätts för attacker och angrepp av en aggressiv religiös-patriotisk mobb. Bråket kring filmen ”Matilda” , om tsar Nikolaj II:s kärlekshistoria med en ballerina innan han hade krönts till tsar, är betecknande för det aggressiva konservativa kulturklimat som råder. Extrempatriotiska grupper har hotat bränna ner de biograflokaler som kommer att visa filmen. Ändå är filmen ännu inte färdigställd utan har premiär först hösten 2017.


Protesterna i ekonomiskt-sociala frågor är fler till antalet men är ändå få. Vissa av dem får stor medial uppmärksamhet.  Långtradarchaufförernas protester mot det nya elektroniska betalningssystemet på ryska motorvägar är den största samordnade ekonomiska protesten i Ryssland under senare år. Men runt om i landet försiggår regelbundet spontana förtvivlade protester när människor blivit lurade på lägenheter de betalat för, när avgifter för kommunal service höjs eller löner inte utbetalas. Men i detta sammanhang bör man också nämna aktiviteter på yttersta högerflanken. Sedan de liberala rösterna tvingats ut från det offentliga politiska livet har en rik flora av olika extrema religiöst-patriotiska grupperingar aktiverats. Dessa grupper stödjer Putin, agerar ”stormtrupper” gentemot liberaler, men går längre i sina anspråk och krav än regimen. Myndigheterna är förvånansvärt passiva i sitt förhållande till dem och ser mellan fingrarna på deras aktioner.


När makten tvingat de liberala rösterna att tystna kunde man kanske tro att den unga generationen skulle fortsätta vara en grupp som sätter sig på tvären och protesterar och därigenom blir en drivkraft för demokratisk förändring. I själva verket är denna generation ointresserad av politik och istället upptagen av att säkra ett materiellt gott liv för sig själva. Sociologer beskriver denna Putin-generation som betydligt mer auktoritär än den unga generationen för 20–30 år sedan och som i princip tillfreds med den nuvarande politiska utvecklingen. 


Inför hundraårsjubileet av 1917 års revolutioner har den ryska regimen kväst den liberala oppositionen och tystat den demokratiska proteströrelsen. Genom att den liberala flanken därmed skurits bort i den offentliga politiska debatten har fältet öppnats för allsköns extremkonservativa idéer. Dynamiken i den offentliga idéutvecklingen ligger idag hos extremhögern. Oberoende ryska sociologer varnar nu för att frustrerade medborgare, vilka anser att de inte blir hörda av samhällets institutioner, kan komma att föredra politiker av ännu mer auktoritär-konservativt slag än vad vi idag ser. När regimen står inför en sådan situation, tar den då strid mot de extremkonservativa idéerna och grupperna eller kommer den som hittills att följa efter?


Den här artikeln är ursprungligen publicerad i Utrikes magasinet  



Om UI-bloggen

Arkiv