Bullerbyn är inte rätt plats för svensk utrikespolitik


Av: Rouzbeh Parsi

2017-03-06 |

Han pekar på hur EU under Frederica Mogherinis ledning gått in för en långsiktig politik gentemot Iran, något som kräver tålamod och strategiskt tänkande. Carl Bildt drev samma linje som utrikesminister. Utrikesrelationer till Iran kan inte hanteras som plakatpolitik, något svenska belackare av regeringens besök i förra veckan verkar tro.

I förra veckan åkte för första gången en svensk statsminister i spetsen för en stor delegation på officiellt besök till Iran. Syftet med resan var att fördjupa dialogen med en av få stabila stater i Mellanöstern och stärka svensk handel med ett land i behov av såväl handel som samarbete efter det att sanktionerna har hävts. I Iran togs besöket emot väl. Sverige har under lång tid setts som en balanserad och rättvis aktör. De som minns Iran-Irak-kriget på 1980-talet vet att Olof Palme var en av de som tidigt tog sig an uppgiften att medla i det åtta år långa kriget.

Under de svåra sanktionsåren på 2000-talet fanns det en framstående politiker i EU som insisterade på att sanktioner allena inte kunde lösa den knut som Irans kärnteknikprogram utgjorde: Det var Carl Bildts röst.  


Men de senaste dagarnas debatt härhemma om den svenska delegationen, ledd av statsminister Stefan Löfven och handelsminister Ann Linde, har inte handlat om Sveriges utrikesrelationer eller om situationen i Iran. Här har diskussionen istället kretsat kring vem som bäst delar ut pekpinnar och vem som är renlärigast.

Det kan tyckas lite paradoxalt, men somliga liberaler och vänsterpartister i Sverige har precis som de religiöst konservativa i Iran väldigt starka åsikter om hur kvinnor ska klä sig – oftast utan att fråga kvinnorna själva.Så i Sverige handlar debatten inte om kvinnor i Iran, eller ens om Iran generellt, utan om hur svenska politiker klär sig när de är på officiella besök utomlands för att därigenom visa, minsann, vad de står för. Med andra ord är slöjan lika mycket ett politiskt vapen  här som där. Det blir extra tydligt i de mer islamofoba inläggen, då mänskliga rättigheter i bästa fall bara används som en pinsamt tunn fernissa. Liberalernas partiledare Jan Björklund föreslog i en Aktuelltsändning häromkvällen att avtal med Iran endast ska skrivas under på den svenska beskickningen i Teheran (formellt svenskt territorium) för att svenska representanter på så vis inte ska behöva kompromissa med sina principer. Ironiskt nog så undertecknades faktiskt en del avtal under besöket på den svenska ambassadörens residens – och där var kvinnliga representanter för Sverige obeslöjade , vilket fick Irans hårdföra tidning Kayhan  att gå i taket.


De som föreslår en lösning, där allt ska ske på Sveriges planhalva, tycks lida av vanföreställningen att man kan bedriva politik utan kompromisser och ha relationer till omvärlden utan att lämna den egna Bullerbyn.  


Kanske vore det bäst om alla svenska regeringsbesök hädanefter ägde rum i Stockholm – i världens bästa huvudstad i världens bästa land? Då behöver ju Sverige inte kompromissa alls trots att man är på besök utomlands (fast i Stockholm, ni hänger med va?) och de utländska gästerna som egentligen står värd får ta seden dit de kommer, det vill säga svenska seder.


Frågan är hur stora inblickar i Iran som hanns med i den här pseudodebatten innan vi var tillbaka i navelskåderiet?

Det är inte mycket vettigt som har sagts om Iran; jag har inte hört några meningsfulla kommentarer om hur Sverige ska bygga relationer till politiskt komplicerade länder och genom respekt och partnerskap framföra konstruktiv kritik. Iran reduceras till ett generiskt ”muslimskt” land som styrs av “mullor”.


Följaktligen sprids bilder på Tysklands kvinnliga försvarsminister på besök i Saudiarabien – och jämförs med svenska ministrar på besök i Iran, där det är andra lagar som gäller.


Många verkar inte heller ha noterat att Iran 1980 och Iran 2017 inte är samma land. För sådana kritiker verkar det inte finnas några nyanser, ingen utveckling, endast mullor som styr och ställer och förtrycker. Kontentan blir att de är oförmögna att föreslå något annat än fördömanden som utrikespolitik gentemot Iran.


Ingen har påstått att Iran är en demokrati – snarare är det ett semi-auktoritärt system med demokratiska inslag – eller att det inte skulle ske grova kränkningar av mänskliga rättigheter där. Det är ett land med stora klyftor, där dödsstraff ofta tillämpas, där det råder svåra förhållanden för journalister och människorättsadvokater. Men att helt bortse från landets faktiska utveckling och nyanser är antingen ett tecken på djup okunskap eller förljugenhet. Iran har haft regelbundna val sedan 1980. 


Alla ideologier är inte representerade, eftersom alla godkända kandidater måste köpa den islamiska republikens grundprinciper. Icke desto mindre har valen möjliggjort ett offentligt samtal där olika visioner och föreställningar om landets framtid stöts och blöts.

Att delar av den politiska eliten ser valen som ett nödvändigt ont förminskar inte deras betydelse eftersom befolkningen i stort ser dem som sin främsta möjlighet att göra sin röst hörd. Generellt sett har valdeltagandet varit högt av denna anledning och följaktligen utgjorde det omstridda valresultatet 2009 också den största legitimitetskrisen i den islamiska republikens snart 40-åriga historia.


Hur ser då kvinnornas situation ut i Iran? De utgör majoriteten, 60 procent, av de universitetsstuderande, men lider i mycket högre grad av arbetslöshet än manliga akademiker. Karriärmässigt håller de kvinnor, som lyckats ta sig in i arbetsmarknaden, på att klättra. Men det går trögt: den iranska arbetsplatslagstiftningen och arbetstagarnas rättigheter ligger efter såväl i juridiskt som i praxis. För många må slöjan vara ett problem, framförallt eftersom det är ett obligatorium, men i huvudsak är diskriminerande lagstiftning och arbetslöshet de största strukturella hindren i deras liv.


Det man nu måste fråga sig är vilken roll Sverige kan och bör spela i ett land som Iran. Av en del av debatten att döma utgör Sverige rättesnöret och om Iran får ynnesten att idka handel med Sverige måste Iran transformeras. Självgodheten är inte särskilt subtil. Här tas Iran, med sina 80 miljoner människor, sin historia (ofta blodig och tragisk) och sina erfarenheter, inte på allvar som land och stat – som en jämlike.


Men avarterna i den svenska debatten är ett tydligt exempel på hur inrikespolitiken riskerar att lägga krokben för utrikespolitiken. Det vittnar om en grundläggande okunskap om hur utrikespolitik bedrivs och om hur man åstadkommer förändring. Varken Sverige eller EU kan mästra länder som Iran till att förändra sina lagar eller sin utrikespolitik.


Men man kan genom dialog skapa en relation vilket gör att kritik och åsikter tas emot med större allvar. Man kan möjliggöra ett brett utbyte där den egna närvaron på plats (företag, akademiska institutioner etc) visar på andra sätt att identifiera och lösa problem, dvs bli ett alternativ i den iranska politiska debatten och stärka de krafter som vill ha förändring i landet och ökad kontakt  med Europa.


Det finns grupper inom den iranska politiska eliten (stödda av de mer konservativa delarna av befolkningen) som gärna vill att landet ska förbli isolerat för att det ska underlätta deras styre och bekräfta deras paranoida bild av omvärlden som fientlig. De vill inte ha in kulturella influenser eller att iranska akademiker, affärsmän och andra ska ha regelbundna kontakter med sina motsvarigheter i Europa. De drömmer en “kinesisk lösning” (eller till och med nordkoreansk), det vill säga att varor, men inget annat, tar sig över gränsen. Den här kampen mellan olika sätt att förstå den islamiska republikens utveckling och hur viktig folkets röst är i styret av landet har pågått länge och kommer inte att få ett, tacksamt, klart och tydligt avgörande inom ett år eller två.


Det är en del av en komplicerad process där generationsväxlingen mellan de iranier, som gjorde revolutionen, och de, som är dömda att leva med dess arv (hälften av Irans befolkning är under 29 år), nu utspelas inför våra ögon och där omvärlden kan spela en positiv eller negativ roll för utvecklingen.


Detta är den strategi som EU följer, där man under Frederica Mogherinis ledning (som för övrigt täcker håret med huvudduk när hon besöker Teheran, eftersom hon är ute efter resultat och inte billiga poänger) bygger en relation  på alla nivåer – inte endast den rent politiska för att genom dialog påverka och inspirera den iranska statsapparatens interna reformer (rättskipning och mänskliga rättigheter, finansväsendet, miljöstandarder etc).

Det är ett långsiktigt projekt som kräver tålamod och strategiskt tänkande, en förståelse av att det i slutändan är det iranska samhället som avgör takt och riktning.


Den konfrontativa och fördömande plakatpolitik som kritikerna av den svenska regeringsdelegationens besök förfäktar må ge poänger hemma i Stockholm och få det att verka som man åstadkommit något reellt. Men den föreställningen är extremt narcissistisk.

Plakat och symbolhandlingar konstituerar inte utrikespolitik och har en marginell betydelse för situationen i Iran. Så vad den svenska regeringsdelegationens belackare än vill påstå, är just deras påstådda omsorg om Irans kvinnor och befolkning det som klingar mest ihåligt. Varken Irans kvinnor eller dess arbetarklass får det bättre av en konfrontativ politik som saboterar möjligheterna till större utbyte och kontakt med Europa och därmed möjligheten att bidra till Irans utveckling.  


Den här artikeln är ursprungligen publicerad i Utrikesmagasinet


Om UI-bloggen

Arkiv