Karadžić: Dom utan försoning


Av: Johanna Mannergren Selimovic

2016-03-30 |

De omedelbara reaktionerna på domen mot Radovan Karadžić blev som väntat motstridiga. För att förstå rättegångens betydelse för en försoningsprocess krävs ett mer långsiktigt perspektiv.

I förra veckan föll så äntligen domen mot Radovan Karadžić. Den tidigare bosnienserbiske ledaren dömdes till 40 års fängelse av den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (Haag-tribunalen). Han dömdes för folkmord i Srebrenica, där omkring 8 000 män och pojkar dödades 1995, och för brott mot mänskligheten, bland annat för belägringen av Sarajevo och för dåd begångna i flera andra bosniska kommuner – även om han där friades från folkmord. 

Besvikelsen var på många håll stark – av olika skäl. För Kada Hotić som förlorade sin son och man i Srebrenica, och som hade rest till Haag för att vara på plats då domen lästes upp, var 40 år inte tillräckligt. Varför inte livstid? Allt annat är en skam, menade hon och uttryckte den förtvivlan som många offer känner. Andra överlevande, från Prijedor och andra kommuner som utsattes för fruktansvärda övergrepp, var besvikna över att Karadžić friades från folkmord och ’bara’ dömdes för brott mot mänskligheten vad gäller dessa platser. Och serbiska nationalister, i Bosnien och annorstädes, var också missnöjda med domen. För dem som bland annat samlades i Serbiens huvudstad Belgrad till en protestdemonstration, var domen ytterligare ett bevis på att Haag-tribunalen är partisk och ytterligare ett skäl att skänka martyrstatus till den välfriserade före detta psykiatrikern.

Symbolisk kraft

Att den 70-årige Karadžić kommer avsluta sitt minst sagt brokiga liv i en cell är nog tveklöst. Därför fungerar trots allt straffets direkta funktion, det vill säga att förövaren avlägsnas från samhället så att han inte ska kunna göra mer ont, och att han själv måste lida. Besvikelsen bland många offer bottnar istället i tvivel på straffets symboliska funktion, det vill säga att det också innebär ett erkännande av offrens lidande och ett fördömande från samhället i stort av de brott som begåtts. Och det är här som striden med etnopolitiska förtecken fortfarande pågår med full kraft i Bosnien - vem är offer och vem är förövare? Vem lyckas kontrollera historieskrivningen och en hegemonisk berättelse i en tid då offerskapet har en djup politisk laddning och sprängkraft? 

Djup kunskap behövs
Här visar forskningen att rättegångar spelar en mycket viktig roll bortom utdömandet av det faktiska straffet. Det enorma insamlandet av material som en rättegång innebär skapar en djup och detaljerad kunskap om krigets skede. Hundratals experter har fördjupat sig i allt från storlek på kulhål, till analys av benrester och utskrifter av inspelade telefonsamtal. Det är ett gnetigt, tålamodsprövande arbete som har genomförts. Tre miljoner textsidor med bevisföring har samlats ihop – bara i Karadžićs mål. 

Hur denna oerhörda dokumentation kommer användas i framtiden är förstås omöjligt att veta. Men det finns goda exempel, där förnekande och förbittring ersatts av ett sökande efter förståelse, och där den samlade kunskapen, inklusive rättegångsmaterial, utgör ett livsviktigt arkiv. Här kan vi se Tyskland som förebild, där nya generationer, barnbarn och barnbarnsbarn till förövarna fortsätter att försöka förstå och förhindra att nazismens brott upprepas. Även om krigets generation i Bosnien inte kan eller vill överge den så förföriskt enkla etniska uppdelningen av skuld, så kan kanske framtida generationer hämta in den kunskap som de inte får sig till livs i dagens splittrade samhälle.

Andra åtgärder behövs

Den andra viktiga insikten som forskningen visar på är att en rättegång som den mot Karadžić aldrig kan få genomslag som en isolerad företeelse. Olika aspekter av det som med ett samlingsnamn brukar kallas för övergångsrättvisa - ’transitional justice’ – måste samverka för att ha någon positiv påverkan på fredsprocessen och den såriga minnesbearbetningen. Det finns ett knippe olika åtgärder. Det kan röra sig om materiell kompensation till offer, de mer okända men nog så viktiga rättegångarna på kommunal nivå, populärkulturens och konstens bearbetning av det inträffade, värdiga och inkluderande minneshögtider, icke-sekteriska beskrivningar i läroböcker, öppna hearings, officella ursäkter från till exempel regeringar, militären eller andra viktiga aktörer. Internationella rättegångar mot de grövsta förbrytarna som Karadžić är en av många trådar i den komplicerade samhällsväv som åter måste vävas efter krigets söndertrasande enorma, destruktiva kraft. 
 
Text: Johanna Mannergren Selimovic, seniorforskare vid Utrikespolitiska institutet, UI.



 


Om UI-bloggen

Arkiv