När Irans Högsta ledare möter folkviljan


Av: Per Jönsson

2016-02-24 |

Strax efter att Irans kärnteknikavtal trätt i kraft går de iranska väljarna till sitt kanske viktigaste val hittills. För första gången har de chansen att avgöra vem som verkligen bestämmer i Islamiska republiken Iran. 

När iranierna på fredag den 26 februari går till val kan det medföra ett historiskt skifte för den 37 år gamla Islamiska republiken Iran. Inte främst för valet av en ny uppsättning folkvalda i parlamentet, majlis, vilket förhoppningsvis leder till ett öppnare samhällsklimat och vidgade rättigheter för medborgarna. Utan för det samtidiga valet till Expertrådet – det styresorgan som med största sannolikhet utser landets nästa Högsta ledare, vilket kan forma den iranska politiken för en hel generation framöver.

Alltså ett osedvanligt viktigt tillfälle för de iranska väljarna att säga sitt. Valet äger också rum med drastiskt ändrade yttre förutsättningar – en direkt följd av det långt om länge framfödda avtalet om Irans kärnteknikprogram som trädde i kraft den 16 januari.

Avtalet innebär inte bara att Iran åter betraktas som rumsrent i internationell diplomati, något som manifesterar sig i att Teheran nu deltar aktivt i fredsförhandlingarna om Syrien. Det har också öppnat portarna för västliga företag att åter investera i och fritt handla med Iran – vilket rimligen innebär en skjuts för landets sanktionsdrabbade ekonomi och en markant lindring för många miljoner bojkottplågade iranska medborgare.

Men spelar allmänna val någon större roll i den självutnämnda ”gudsstaten” Iran? Faktum är att flertalet iranska val de senaste decennierna har varit ytterst spännande tillställningar, där resultatet ofta överraskat såväl iranier som omvärlden. Tänk bara på de helt otippade segrarna i presidentvalen 1997, 2005 och 2013: den tämligen okända liberalreformisten Mohammad Khatami respektive den lika okända högerpopulisten Mahmoud Ahmadinejad samt senast den moderata marginalkandidaten Hassan Rouhani. Likaså fick reformisterna egen tvåtredjedelars majoritet i parlamentsvalet 2000, medan olika konservativa falanger sedan 2012 kontrollerar cirka 200 av de 290 majlismandaten. Och valtemperaturen är oftast hög, rentav gäll, med kända politiker som skäller ut varandra i massmedier och på offentliga möten.

I en annan mening spelar kanske väljarnas uttryckta vilja en försumbar roll. I landets konstitution finns ju inskriven ett slags politisk ”dubbelmakt”, där somliga styresorgan utses genom allmänna sekulära val medan andra är rent religiösa organ som sägs härleda sin makt från Gud, eller i praktiken från delar av det högsta prästerskapet, ”politiska ayatollor”. När de förra (parlament, president och regeringsapparat) hamnar i konflikt med de senare (framför allt det så kallade Väktarrådet, som granskar lagar och politiska kandidater) så drar de sekulära organen oftast, men inte alltid, det kortaste strået. Om konflikten framstår som olöslig kan Högsta ledaren ta sig friheten att själv avgöra saken, vilket han flera gånger har gjort på ett uppseendeväckande sätt till förfång för såväl yttrandefrihet som politisk pluralism.

Denna den Högsta ledarens oavvisliga auktoritet stammar från tiden efter revolutionen 1979, då ikonen ayatolla Khomeini kunde stå oemotsagd så länge han levde. Men även hans efterträdare, ayatolla Khamenei som utnämndes kort efter Khomenis död 1989, har tämligen ogenerat utövat sådana unika maktbefogenheter. Det har ofta inneburit att han direkt eller indirekt gynnat det konservativa religiösa etablissemanget (som dominerar Väktarrådet och de religiösa domstolarna). Men inte alltid och inte entydigt, vilket framgår av hans uttalande strax före 2005 års presidentval:

”Vi tror på att existensen av två falanger som båda är trogna grundlagen är något som tjänar vår regim. De två falangerna – de konservativa och reformisterna – fungerar som en fågels två vingar genom att de möjliggör för regimen att verka i en konkurrenspräglad och progressiv atmosfär.”

Riktigt så tolerant som antyds av detta citat har förvisso Khamenei inte varit i praktisk politisk handling. För flertalet iranier framstår dagens Högsta ledare – som alltså suttit i snart tre decennier – som en garant för det gamla ortodox-religiösa gardet, för en orubbligt antivästlig politik och för en instinktiv motvilja mot att rucka på etablerade islamiska moralnormer i samhället. 

Och det är just här som valet till Expertrådet blir så spännande. Rådets 88 medlemmar har enligt konstitutionen tre uppgifter: att utse, granska och vid behov avsätta Högsta ledaren. I praktiken blir det första gången som denna illustra församling – ibland liknad vid Vatikanens kardinalkollegium – får chansen att agera. Den 76-årige Khameneis hälsa är vacklande – han blev senast opererad för cancer 2014 – och olika politiska eliter i Iran tar för givet att han inte finns i livet vid nästa val till Expertrådet 2024.

Av det skälet har såväl reformistiska som moderata krafter inom Irans politiska etablissemang formerat sig för att få till en majoritet i Expertrådet som framöver kan välja en betydligt mer moderat och modern Högsta ledare när det blir dags. Förrförra presidenten Khatami och hans reformistiska kolleger har slagit sig samman med mittenpolitiker som president Rouhani och nestorn inom Irans politik Rafsanjani om att kampanja för kandidater som ska ge såväl Expertrådet som majlis en mindre ortodox-konservativ profil. Till dem har också ayatolla Khomeinis 43-årige sonson Hassan – uttalat moderat reformist – sällat sig och därtill själv velat kandidera till Expertrådet – dock blev han ”underkänd” av mörkmännen inom Väktarrådet som ansåg att han inte hade tillräckliga religiösa kvalifikationer. Det senare har väckt stor uppståndelse i Iran och anses om något gynna väljarmobiliseringen till förmån för reformkandidater till såväl parlament som Expertråd.

Nu har alltså iranierna en gyllene chans. Det enda tillfälle då Irans Högsta ledare själv möter folkviljan är när han utses av Expertrådet. Och detta råds utnämning påverkas direkt av vad väljarna säger på fredag.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet, UI.


Tips: För dig som är intresserad av utvecklingen i Mellanöstern, kika gärna på temasidan om Mellanöstern. Där hittar du länkar till tidskrifter, blogginlägg och seminarier som alla på olika sätt belyser utvecklingen i Mellanöstern efter den arabiska våren.



Om UI-bloggen

Arkiv