Vad ska Sverige göra i säkerhetsrådet?


Av: Kjell Goldmann

2016-02-01 |

I juni ska FN:s generalförsamling välja fem nya tillfälliga ledamöter av säkerhetsrådet, och Sverige är ett av de länder som kandiderar. Alltsedan regeringsskiftet hösten 2014 har bedömare frågat sig om den ena eller andra händelsen i svensk utrikespolitik påverkats av denna energiskt drivna kandidatur. Senast som ett försök att förklara kontrasten mellan erkännandet av Palestina och icke-erkännandet av Västsahara.  


Konstigt vore detta inte. Regeringen bedriver valrörelse, och en valrörelse går ut på att samla röster. Som utrikesminister Margot Wallström skriver i inlindade ordalag: ”Kandidaturarbetet kräver att vi för en dialog med alla FN:s övriga 192 medlemsstater, vilket … är avgörande både för förståelse av de globala problemen och för att kunna medverka till lösningar” (debattartikel i SvD 151202).


Men, kan man fråga sig, hur motiverad är egentligen prioriteringen av att erövra en rådsplats? Hur viktigt är det att Sverige blir vald till medlem av rådet i stället för Nederländerna eller Italien, vilka nämns som konkurrenter? Vad ska Sverige egentligen göra i säkerhetsrådet nästa år om kandidaturen blir framgångsrik?


Det ligger i politikens natur att eftersträva en plats i händelsernas centrum, vare sig det är fråga om individer, intresseorganisationer, partier eller stater. Att sitta med vid bordet ger möjligheter att utöva inflytande. Egenintresset kan vara motivet, men allmänintresset brukar vara motiveringen.  


Egenintresset: vad vore bra för Sverige med ett tvåårigt svenskt medlemskap i säkerhetsrådet? Allmänintresset: vad vore bra för världen?


När Wallström i den citerade artikeln sammanfattar skälen för kandidaturen nämns Sveriges nationella intresse bara i förbigående: som medlemmar av rådet skulle vi få ”delta i diskussionen” om ”konflikter som har effekter på vårt eget samhälle”. I övrigt handlar artikeln om vad Sverige kan göra för världen. 


Nog finns det mer att hämta för vår egen del, sådant som kan sammanfattas som prestige. Att vara med i rådet, om så bara under två år, vore säkert till glädje för landet och naturligtvis för regeringen och utrikesförvaltningen. Ja, även vi andra skulle kunna känna tillfredsställelse över ledamotskapet, liksom det alltid är trevligt när svenskar sticker ut i världsvimlet. 


Det finns dock nackdelar också. Som Jan Hallenberg påpekat skulle det i säkerhetsrådet bli nödvändigt med klara ställningstaganden även i frågor där regeringen annars kunnat ligga lågt. En bestämd utrikespolitik kommer att behöva formuleras även när oklarhet kunnat vara bättre.


Från nationell synpunkt förefaller dock både fördelarna och nackdelarna med ett tvåårigt ledamotskap i säkerhetsrådet vara måttliga. Annat i svensk politik måste vara viktigare.


Men allmänintresset? Skulle inte Sverige i säkerhetsrådet kunna ge ett särskilt bidrag till internationell fred och säkerhet? 


Grundfrågan är förstås om det gör skillnad för freden och säkerheten vilka de tillfälliga gästerna är i de fem permanenta, vetoförsedda rådsmedlemmarnas krets. FN:s säkerhetsråd är stormaktspolitik med småstatsgarnering. På vilket sätt skulle det spela roll om Sverige blir invalt i stället för Italien eller Nederländerna? Eller, för den delen, om det blir Kazakstan eller Thailand som väljs in från den afrikanska gruppen, eller Kenya eller Etiopien från den afrikanska?


När Sverige förra gången tillhörde säkerhetsrådet, vilket var 1997-98, rapporterade den dåvarande regeringen till riksdagen att Sverige haft ett ”väsentligt inflytande” över rådets beslut om kriser och konflikter (Skr 1997/98:69). Sveriges verksamhet i rådet karakteriserade regeringen som ”resultatinriktad” och formad genom en ”fortlöpande dialog” med övriga rådsmedlemmar. Ibland hade Sverige ”varit en brobyggare som gjort att säkerhetsrådet kunnat nå enighet om viktiga beslut”. 


Av de två internationella roller som Sverige vacklat mellan under det senaste halvseklet, rollen som medlare och rollen som kritiker, var det tydligtvis den förra som spelades i säkerhetsrådet på 1990-talet. Detta var naturligt: om en icke-permanent medlem ska medverka till att det blir resultat i rådet trots de inbyggda konflikterna är det som brobyggare den har att fungera. Säkert är detta ambitionen även denna gång.


Så kan man också tolka vad utrikesministern skriver i den citerade artikeln när hon anger vad Sverige har att bidra med. Vi har, hävdar hon, särskilda förutsättningar inte bara till följd av ”vår syn på folkrätt och säkerhet” utan också därför att vi ”talar med integritet och utan en dold agenda”. Säkerhetsrådet skriver Wallström, behöver ”icke-permanenta medlemmar som agerar för att rådet ska ta sitt ansvar”, till vilket hon antar att Sverige har särskilda möjligheter att medverka.


Detta sätt att arbeta går inte riktigt ihop med den alternativa rollen, den som kritiker. Denna roll har i andra sammanhang lyfts fram av den regering som nu driver säkerhetsrådskandidaturen. Sverige ska, med Wallströms formulering i en intervju, framträda i världen som ”en stark och självständig röst” (DN 150116). Det har funnits drag i den nuvarande regeringens utrikespolitik av den tid när det främst gällde att ”säga vår mening” och ”visa var vi står”.


Som medlem av säkerhetsrådet skulle regeringen få ännu en arena för sin politik. Min gissning är att det, liksom på 1990-talet, blir fråga om att försöka medla och jämka med tyst diplomati snarare än att göra starka och självständiga deklarationer. Den idealistiska kritikerrollen skulle åter marginaliseras och den realpolitiska medlarrollen bli dominerande. 


Text: Kjell Goldmann, gästskribent i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Femton Politiska Begrepp (2013), Den föreställda familjen (2011), Politiska personer (2010), Identitet och politik (2008) och Övernationella idéer (2003).




Om UI-bloggen

Arkiv