Obamas sista år och presidentvalet


Av: Mikael Blomdahl

2016-01-19 |

Om ett år är Barack Obamas tid som president över men han har signalerat att han inte alls avser att vara overksam under sitt sista år i Vita huset. President Obamas tid som sk ”lame duck” är inte heller enbart förknippad med ökad maktlöshet eftersom han inte behöver göra sig populär och i högre utsträckning kan följa ideologi än politiskt spel för att säkra sitt eftermäle. Obamas sista årliga tal till nationen bör även ses som betydelsefullt för den fortsatta primär- och presidentvalskampanjen.

Vita huset signalerade inför Obamas sista tal om tillståndet i nationen att det skulle bli okonventionellt och att presidenten inte skulle lista prioriteringar för 2016 som brukligt. Traditionellt brukar talet ha två syften: att räkna upp vad presidenten åstadkommit under mandatperioden samt att diskutera hur framtiden för USA ska se ut. Bäggedera är naturligtvis viktigt för presidentens eftermäle, även om betydelsen av talen till nationen förvisso kan diskuteras eftersom en allt mindre del av amerikanerna följer bevakningen av dem. I Obamas tal, som spände över en lång rad ämnen, staplades inledningsvis en del prioriteringar inför det kommande året, men det gav ändå kanske snarare en mer framåtblickande bild av USA och vilken roll landet kan spela på den internationella arenan.


Utrikespolitiken

Inom utrikespolitiken nämnde Obama kort framgångar som kärnenergiavtalet med Iran, de förbättrade relationerna med Kuba, handelsavtalet med Asien (TPP) och USA:s medverkan i det internationella klimatavtalet. Han betonade också diplomatins betydelse för lösningar av internationella problem och underströk att USA:s militära dominans i världen är ohotad. Detta står i stark kontrast till åsikter som förts fram av republikanska presidentkandidater, som beskriver ett USA som hotas av attacker från terrorister. I sitt första tal till nationen 2008 lovade Obama att dra tillbaka de sista trupperna från Irak och avsluta kriget i Afghanistan. I talet 2016 mötte Obama den bistra säkerhetspolitiska verkligheten – att han misslyckats i båda fallen.


Obamaadministrationen har vid upprepade tillfällen hamnat under press och kritiserats för att vara alltför försiktig och ofta reagera för sent på säkerhetspolitiska utmaningar samt för att vara oförmögen att byta strategi när verkligheten förändras. Att låta USA och amerikanska styrkor återvända till Mellanöstern under 2014 har därför varit något som genomfördes ytterst motvilligt. President Obama har menat att hans ”uppdämningsstrategi” gentemot IS i Syrien och Irak, där han i första hand velat degradera, förminska och kväva terroristorganisationen, har varit lyckosam. Men kriget i Syrien och situationen i Mellanöstern är ett dilemma för Obama, som helst vill slippa militär inblandning och nya krig under sitt sista år. I talet underströk Obama att IS utgör ”ett hot mot vårt folk men de hotar inte vår nations existens”. Framväxten av IS och allt blodigare, svårstoppade konflikter har också hejdat trupptillbakadragandet från Afghanistan, något som Obama dock undvek att beröra.


Det inrikespolitiska läget

Amerikanska presidenter brukar under sin andra mandatperiod tvingas konfrontera en kongress som domineras av oppositionen och så även Obama. Det faktum att det demokratiska partiet förlorade ett antal platser i såväl senaten som representanthuset i mellanårsvalet 2014 var således en betydande motgång för både presidenten och för hans parti Demokraterna. Detta ska ses i ljuset av att allt värre låsningar mellan demokrater och republikaner under senare år har skapat dödlägen för snart sagt varje fråga. Både demokraterna och republikanerna har sagt sig vilja fokusera på att lösa konkreta problem men amerikansk politik har allt mer präglats av en vägran att kompromissa. Detta underströks av presidenten som medgav att han misslyckats med att få till stånd ett bättre samarbetsklimat. Som väntat lyfte Obama även fram det ekonomiska läget och menade att USA just nu har den starkaste och mest hållbara ekonomin i världen. När Obama tillträdde stod USA mitt i den hårdaste krisen sedan ”depressionen”. Obama tog också upp bl a hälsovårdsreformen Affordable Care Act, kallad ”Obamacare”, som en framgång som gett 13 miljoner amerikaner tillgång till sjukvårdsförsäkring.


Betydelsen för presidentvalskampanjer

De första mätningarna visade att en majoritet av de amerikaner som tagit del av talet landade enligt partilinjerna med republikaner starkt kritiska. Talet bör, utöver bilden av presidentens eftermäle, ses som en outtalad men tydlig markering mot de pågående presidentvalskampanjerna, och inte minst de två mest framträdande demokratiska kandidaterna, tidigare utrikesminister Hillary Clinton och senator Bernie Sanders. Såväl Clinton som Sanders – som möttes under primärvalskampanjen i Charleston, South Carolina den 17 januari, står inför dilemmat att antingen framhäva det Obamaadministrationen uträttat i en positiv dager och riskera att framstå som ”verklighetsfrånvända”, alternativt att fokusera på vad som fortfarande måste åtgärdas inom amerikansk politik och riskera att då alienera Obamas kärnväljare. Det står helt klart att president Obamas – och demokraternas – hittillsvarande sju år i Vita huset kommer att vara ytterst centrala för den fortsatta politiska diskussionen i USA under 2016. Söndagens primärvalskampanj i Charleston visade delvis att Clinton försökte hålla sig närmare Obama än tidigare. Nomineringsvalet i Iowa den 1 februari får således utvisa om Obamas tal och de framgångar som han betonat från sitt presidentskap kommer att ha en inverkan på demokraternas retorik i allmänhet och bli en mer central del av framförallt Clintons uttalanden i synnerhet.


Text: Mikael Blomdahl, forskare vid Utrikespolitiska institutet, UI.


Tips: Titta gärna på seminariet US Foreign Policy in Election Year 2016 som hölls på UI den 15 januari.




Om UI-bloggen

Arkiv