Global terrorfasa bäddar för Syrien-kompromiss


Av: Per Jönsson

2015-09-08 |

Européerna känner sig drabbade av flyktingchock. I och kring Syrien, varifrån de flesta flyktingar kommer, rasar inbördeskriget i oförminskad skala. Just nu tycks dock flertalet medskyldiga stormakter söka efter en formel som kan bryta våldsspiralen i Syrien.

I fyra och ett halvt år - längre än första världskriget! - har Syrien plågats av inbördeskrig. Halva befolkningen på drygt 20 miljoner har flytt sina hem, en tredjedel utanför landets gränser. Europas länder våndas och ojar sig över att en rännil av dessa flyktingar söker sig hit. 

Stormakter i och utanför regionen har hittills enbart skyllt på varandra och fortsatt stödja sina respektive stridande gunstlingar inne i Syrien. Just nu kan dock tecken anas på att flertalet medskyldiga stormakter söker efter ett slags "sesamlösning” i Syrienkrisen, en politisk och diplomatisk formel som skulle kunna bryta våldsspiralen. Ett huvudskäl till detta är Islamiska staten, vars militära genombrott i Irak och Syrien förra året har väckt allmän fruktan för ett ännu större hot mot fred och stabilitet i regionen än den syriska Assadregimen. Ett annat skäl är kärnteknikavtalet mellan Iran och världens stormakter, som väckt förhoppning om att Teheran med sina nära band till Damaskus ska kunna och vilja verka för en konstruktiv kompromisslösning.

Enighet i säkerhetsrådet

En stark indikation på att något är i görningen var det uttalande som FN:s säkerhetsråd enhälligt utfärdade den 17 augusti om nya fredsförhandlingar i Syrien. Där heter det i en nyckelmening att rådet "eftersträvar upprättandet av ett inkluderande övergångsstyre med fullständiga verkställande befogenheter och bestående av medlemmar av den nuvarande regeringen samt oppositionen och andra grupper, baserat på ömsesidigt samtycke och fortsatt fungerande myndighetsorgan”.

Det var i stort sett samma kompromissformulering som säkerhetsrådets permanenta stormakter faktiskt enades vid en konferens i Schweiz den 30 juni 2012 (Genève I), starkt influerad av Kofi Annans ihärdiga skytteldiplomati under våren dessförinnan. Då visade det sig dock genast att enigheten var falsk: medan USA, övriga väst och Arabförbundet förutsatte att Genève I automatiskt innebar Assadregimens omedelbara avgång så hävdade Ryssland (och Kina) att Assads framtid inte var en sak för omvärlden, utan enbart för syrierna själva (alternativ övergångsstyret) att avgöra. Detta ledde till totalt diplomatiskt dödläge, under vilket Ryssland-Kina vid flera tillfällen inlagt veto mot resolutionsförslag i säkerhetsrådet som syftat till att (ensidigt) brännmärka Assadregimens handlande eller att dra regimen inför Internationella brottmålsdomstolen.

Den här gången har inte sådan oenighet uppstått om säkerhetsrådets uttalande den 17 augusti. Vad mera är: medan säkerhetsrådet nu starkt fördömer och kräver ett slut på terroraktioner som utförs av organisationer som IS, al-Nusrafronten och al-Qaida så kritiseras inte på motsvarande sätt Damaskusregimens ofta urskillningslösa krigföring mot civila, exempel oljefatsbombning. Det kan tolkas som att säkerhetsrådet, åtminstone indirekt, ställer sig bakom vad som sedan förra året varit Moskvas ståndpunkt: att bekämpa Islamiska staten och andra extremislamister är den viktigaste uppgiften för omvärlden, i och utanför Syrien. 

Politisk kompromiss

Egentligen tycks det vara just där vi - omvärlden, "världssamfundet” - har hamnat efter drygt fyra års krigsfasa i Syrien, en totalkvaddad arabisk vår och snart ett par års global terrorfasa med Islamiska staten. Såväl på FN-nivå som i ändlösa diplomatiska kringelikrokar mellan stormakternas, Mellanösterns och Europas huvudstäder börjar konturerna av en politisk kompromiss om Syriens framtid utkristallisera sig - långtifrån idealisk, kanske inte ens långsiktigt önskvärd men ändå i ett kortare perspektiv det minst onda.

På FN-nivå kretsar det kring det särskilda Syriensändebudet Staffan de Misturas i somras skisserade fredsplan som innebär dels lokala vapenvilor i ett försök att "frysa” läget på marken varhelst det går, dels fyra arbetsgrupper som inriktar sig på centrala teman för det framtida Syrien: 1/ säkerhet och ordning i vardagen, 2/ politisk och rättslig ordning, 3/ militär säkerhet och terrorbekämpning, 4/ samhällsservice och återuppbyggnad. Allt vad de Mistura gör är omgärdat med stor hemlighetsfullhet, men i sitt uttalande från den 17 augusti efterlyser säkerhetsrådet resultat inom 90 dagar, alltså i mitten av november.

Drar åt samma håll

Parallellt med denna formella fredsprocess flimrar olika stormaktsförslag förbi. Iran, som i och med kärnteknikavtalet börjar ta en plats vid det internationella förhandlingsbordet, talar liksom de Mistura om att "frysa konflikten” i Syrien och tillsvidare låta såväl Assadregimen som olika rebellgrupper fortsatt kontrollera sina respektive områden - för att sedan samverka militärt i syfte att krossa IS. Samtidigt skulle parterna förhandla om att upprätta en nationell samlingsregering, skriva en ny grundlag och hålla internationellt övervakade parlamentsval. Inte helt olikt vad de Mistura tycks vilja, eller vad som kan rymmas i FN:s 17 augusti-koncept.

Saudiarabien kräver alltjämt Assads avgång, men vill därefter genomföra FN-övervakade parlaments- och presidentval i Syrien. Ryssland har ganska länge fört samtal med olika syriska oppositionsgrupper, och president Putin hävdade häromdagen att Assad nu är redo att tidigarelägga parlamentsval och dela makten med det han kallar "en sund opposition”. Och USA har inte på flera månader uttryckligen sagt att Assad måste avgå före en möjlig politisk kompromiss om övergångsstyre är på plats.

Så något avgörande kan vara på gång. Vad det hela kokar ned till är att de grundläggande förutsättningarna - den politiska spelplanen, det militära slagfältet - i Syrien har förändrats radikalt under några års krig. För tre år sedan ansåg många i väst och arabvärlden att det var fullt realistiskt och ytterst önskvärt att en moderat, mestadels sekulär syrisk opposition skulle överta makten i Damaskus och genomföra en demokratisering av landet. Läget i dag är att den sortens opposition inte längre existerar i Syrien. Vad som finns av opposition är huvudsakligen islamistiska extremjihadister, framför allt Islamiska staten som i dag står starkare än för ett år sedan, trots lika länge av USA-ledda flygattacker.

I det läget nödgas såväl regionala som globala stormakter finna sig i det näst bästa, eller åtminstone det mindre onda. I valet mellan Assadregimen (kanske i samstyre med något slags opposition) och Islamiska staten blir valet allt mer självklart. Ungefär lika självklart som det var för Roosevelt och Churchill när de under andra världskriget valde mellan Stalin och Hitler som krigsallierad.


Text:
Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet, UI.


Tips:
I butiken på ui.se kan du beställa Världspolitikens Dagsfrågor med titeln ”'Profetens hämnd' – Islamiska staten – ett hot mot världsfreden?”, skriven av Per Jönsson.

På sidan Tema: Mellanöstern hittar du också tips på publikatoner, blogginlägg och seminarier som hålls på UI det senaste året.



Om UI-bloggen

Arkiv