Mord i Belfast kan få självstyret på fall


Av: Lena Karlsson

2015-09-07 |

Ett mord i Belfast för några veckor sedan har skapat en ny allvarlig kris i Nordirland som riskerar att fälla hela självstyret. Polisen har sagt att man misstänker att dådet utförts av medlemmar (eller före detta medlemmar) av Irländska republikanska armén (IRA), vilket fått de två stora protestantiska partierna att göra skarpa markeringar mot Sinn Féin, IRA:s politiska gren.


Mordet fick det minsta av dem, Ulsters unionistparti (UUP), att lämnat provinsregeringen den 1 september. Nordirlands försteminister Peter Robinson utsätts nu för starka påtryckningar för att hans parti Demokratiska unionistpartiet (DUP) ska göra samma sak.För att vinna tid ville Robinson skjuta upp höstens första session i provinsparlamentet Stormont, den 7 september, men han lyckades inte övertyga de andra nordirländska partierna om vitsen med det. Nu försöker han förmå den brittiske premiärministern David Cameron att istället tillfälligt upphäva självstyret. 


IRA-medlemmar pekas ut

Det var den 12 augusti som niobarnspappan Kevin McGuigan sköts ihjäl av två maskerade män i Short Strand-området, en katolsk enklav i det annars protestantiskt dominerade östra Belfast. Dådet tros vara en hämnd för mordet på en annan IRA-ledare, Gerard "Jock” Davison, i maj i år. Enligt en artikel i Belfast Telegraph grundade McGuigan och Davison på 1990-talet gruppen Direct Action Against Drugs (DAAD) som tros ha begått eller beordrat minst ett tiotal mord på narkotikalangare. 

I båda fallen har polisen uteslutit att morden kan ha utförts av republikanska dissidenter, det vill säga grupper som brutit sig ur IRA, eller protestantiska paramilitära grupper. Nordirlands polischef George Hamilton har också sagt att en del medlemmar eller före detta medlemmar av IRA är ”inblandade i kriminella aktiviteter och sporadiskt våld, för personlig vinning eller av andra personliga skäl”.

Men Hamilton sade också att det inte finns något som tyder på att mordet skulle ha sanktionerats av IRA:s ledning. Han svarade dock inte på frågor om huruvida några högt uppsatta Sinn Féín-politiker varit inblandade. McGuigans familj och republikanska källor är, enligt the Guardians Henry McDonald, helt säkra på att mordet utförts av ”IRA-veteraner”.


Politiskt spel?

Sinn Féin har hållit fast vid sin linje, att IRA inte finns längre. Sinn Féin-politikern Martin McGuinness, som är Nordirlands biträdande försteminister, hävdar att morden utförts av ”kriminella” och att det är UUP:s behov av att positionera sig inför provinsvalet nästa år som ligger bakom partiets avhopp.

UUP var länge Nordirlands största parti, men har under de sista tio åren förlorat många av sina väljare till DUP. Partiet gör en stor sak av avhoppet, men det handlar bara om en enda ministerpost av 13. DUP, som grundades av den hårdföre pastorn Ian Paisley, var länge den stora bromsklossen i den nordirländska fredsprocessen, och partiet sade nej till fredsavtalet 1998. Men 2007 kunde en provinsregering bildas sedan DUP gått med på att sätta sig i samma regering som Sinn Féin (och det socialdemokratiska SDLP och UUP).

Då hade IRA två år tidigare meddelat att man hade lagt ner den väpnade kampen och förstört nästan alla sina vapen.

Åren 2003–2012 fanns det en oberoende kommission IMC som övervakade hur IRA, republikanska dissidenter och paramilitära protestantiska grupper agerade. I sin sista rapport i juli 2011 skrev IMC att en del av IRA:s strukturer fortfarande fanns kvar, men att gruppen inte längre var aktiv. 


Överlever provinsstyret?

Även om det bara är en minister som har hoppat av så frågar sig många om provinsstyret kan överleva. Fredsavtalet är konstruerat så att alla Nordirlands partier ska regera tillsammans, och alla beslut kräver stöd av en majoritet av partierna både på den unionistiska (främst protestanter som vill att Nordirland ska vara en del av Storbritannien) och nationalistiska (framför allt katoliker som vill ha ett enat Irland) sidan. Om även DUP lämnar provinsregeringen blir den brittiska regeringen tvungen att åter ta över styret av Nordirland (provinsen styrdes 1972–1999 från London, men också senare på grund av många och svåra kriser i fredsprocessen).

Den relativt goda stämning som inledningsvis rådde mellan DUP och Sinn Féin från 2007 har gradvis försvunnit. Den brittiska regeringens krav på stora ekonomiska nedskärningar i Nordirland har bidragit till det. Efter långa och mödosamma förhandlingar kom de nordirländska partierna i slutet av förra året överens om de besparingar som skulle göras inom välfärdssystemet, men efter några månader bytte Sinn Féin fot, och bröt överenskommelsen, vilket betyder att provinsregeringen inte har kunnat lägga fram någon budget.

Även det kan ses i ljuset av det kommande provinsvalet. Om det nu kommer att finnas ett provinsparlament att hålla val till. Ännu en gång kallas det till flerpartiöverläggningar för att rädda det nordirländska självstyret. En av de åtgärder det talas om är att tillsätta en ny kommission som ska kunna ta vid där IMC slutade.


Vem sörjer Stormont?

Sinn Féin och SDLP motsätter sig bestämt allt tal om att skjuta på Stormonts höstsession, och även om UUP och DUP försöker hålla en tuff linje kan de knappast önska att London på nytt ska ta över styret av provinsen. Nordirlandsministern Theresa Villiers har också hotat med att om inte provinsregeringen gör de besparingar som krävs kommer den brittiska regeringen att genomföra dem. 700 miljoner pund ska sparas och 20 000 jobb ska bort, och det i ett Nordirland där drygt en av fyra arbetar inom den offentliga sektorn.

Utanför provinspolitikernas kretsar tycks få vanliga invånare bry sig om Stormonts öde. Kanske för att regeringen i Belfast inte lyckats uträtta särskilt mycket, men också för att de återkommande kriserna alltid brukar följas av samtal och kompromissavtal med kortsiktiga lösningar på grundläggande problem.

Ändå är det knappast någon som tror att Nordirland kommer att återgå till hur det såg ut under konfliktåren. Fortfarande råder starka spänningar i samhället, framför allt i ekonomiskt och socialt eftersatta områden, och morden river upp gamla sår. Fredsavtalet gav amnesti till IRA-fångar och andra som begått svåra övergrepp och attentat under konflikten, under förutsättning att de inte gjorde sig skyldiga till nya våldsdåd. Det har betytt att människor som förlorat nära anhöriga ofta inte vet vad det var som hände, samtidigt som gärningsmännen har gått fria.

Text: Lena Karlsson, redaktör vid Utrikespolitiska institutet, UI.



Om UI-bloggen

Arkiv