Samsyn och kompromissvilja nyckel till framgång i Tunisien


Av: Ylva Lindahl

2015-09-15 |

Tunisien har fått en plats i historieböckerna som den arabiska vårens vagga. Närmare fem år senare är landet också revolutionsvågens enda framgångssaga. Men många utmaningar kvarstår för den unga demokratin: medborgarna måste ha förtroende för och delaktighet i den politiska processen, och livsvillkoren måste förbättras för de breda folklagren. Därtill kommer islamistisk terror som hotar stabiliteten.

En nyckelfaktor som gör att Tunisien lyckats med sin revolution är att det funnits en vilja att söka samförstånd och kompromisser. Det var de båda panelisterna vid fredagens UI-seminarium överens om: Mohamed Chafik Sarsar, chef för Tunisiens valmyndighet och professor i konstitutionell rätt, och Ons Ben Abdelkarim, generalsekreterare för den politiskt oberoende frivilligorganisationen Al Bawsala som arbetar för att stärka medborgarnas roll i politiken och samhället.

Enligt Mohamed Chafik Sarsar har Tunisien varit framgångsrikt tack vare att val hållits inom utsatt tid, deltagandet varit förhållandevis högt, insynen varit god, tillvägagångssättet fredligt och, inte minst, att valresultaten har accepterats. Men han konstaterade att det kan bli svårare att befästa landvinningarna, än det varit att klara revolten och övergången.


Gemensam sak

Ons Ben Abdelkarim framhöll att de politiska aktörerna tidigt insåg att ingen kunde styra ensam. Olika ideologiska inriktningar och sociala grupperingar arbetade tillsammans för att tillmötesgå de krav på förändringar som det folkliga upproret gav uttryck för. Inte minst gjorde moderata islamister och sekulära krafter gemensam sak. Nu gäller det att politiker och medborgare fortsätter att samarbeta för det allmänna bästa. För den fortsatta utvecklingen krävs dock ekonomiska reformer och tillväxt: folk förväntar sig förbättrade villkor i det dagliga livet.

Utvecklingen i Tunisien skiljer sig markant från den i grannländerna, som har kastats ut i kaos eller återgått till auktoritärt styre. En månad efter det att en grönsakshandlares desperata handling tänt revoltens gnista i december 2010 hade den tunisiska regimen fallit och en samlingsregering som till stor del bestod av teknokrater tillsatts. Efter valet i oktober 2011, till ett tillfälligt parlament som också skulle skriva en ny grundlag, bildades en koalitionsregering. Kritiken växte snart mot en långsam reformtakt, våldet ökade och efter två politiska mord 2013 såg det illabådande ut även för Tunisien. Men tack vare ”nationell dialog” där landsorganisationen UGTT hade en central roll löstes den politiska krisen: en övergångsregering tillsattes, en ny författning antogs och ordinarie val utlystes. I slutet av 2014 hölls val till både parlament och presidentposten, utan allvarligare incidenter eller ifrågasättanden av förfarande och resultat.


Unga och kvinnor viktiga

Nu måste förtroendet för den politiska processen och de samhälleliga institutionerna befästas och transparens och insyn garanteras, om landet ska fortsätta sin utveckling mot demokrati och stabilitet. Civilsamhället måste stärkas och fler måste inkluderas i det politiska livet – det gäller inte minst unga och kvinnor. Många unga som var drivande i revolutionen känner sig besvikna och utestängda av den politiska klassen, som enligt Ons Ben Abdelkarim är ”riktigt, riktigt gammal” (president Beji Caid Essebsi är 88 år gammal). Även Mohamed Chafik Sarsar sade att de politiska partierna är konservativa och har svårt att ge kvinnor reellt inflytande. De två är överens om att de kommande lokalvalen är en chans för både unga och kvinnor att ta plats.

En anledning som flera seminariedeltagare framhöll till att samförstånd kunnat råda i Tunisien är att landet är förhållandevis homogent, i fråga om etnicitet, religion och kultur, samt att befolkningen är relativt välutbildad. Men det finns andra krafter: Tunisien har en oproportionerligt hög andel invånare som har anslutit sig till extremislamistiska grupper. Landet har i år drabbats av två större terrordåd: mot museibesökare i Tunis och mot badgäster i Sousse. Panelisterna framhöll vikten av att värna mänskliga och medborgerliga rättigheter trots skärpta säkerhetsåtgärder – något som är en utmaning även i gamla och mer stabila demokratier. Återigen betonades förtroendet mellan politiker och medborgare, och den viktiga roll som civilsamhället spelar.

– Vi har inget val, vi måste lyckas, inte bara för vår skull utan för alla arabländer och för alla dem som tror på att fredlig förändring kan lyckas, sade Ons Ben Abdelkarim.

Text:
Ylva Lindahl, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet,UI.


Tips:
Titta gärna på hela seminariet med titeln Democracy in Tunisia: Where Are We Now? i UI Play:


 


Det här seminariet och blogginlägget har finansierats med stöd från Sida. Sida har ej deltagit i produktionen. Ansvaret för innehållet är UI:s.




Om UI-bloggen

Arkiv