Sommaren med Grekland – risk, ansvar och rättvisa i skuggan av Grexit


Av: Björn Fägersten

2015-08-19 |

Greklands öde har löpt som en följetong i sommarens tidningar. Lagom till industrisemesterns slut godkändes det tredje stödpaketet av såväl Greklands parlament som Eurogruppen. Än en gång har det visat sig att det mest sannolika scenariot för europeisk politik ALLTID är en mustig nattmangling som resulterar i en halvlösning som inte gör någon helt nöjd men som tillåter projektet att tuffa på ett tag till. Det faktum att begreppen risk och ansvar blivit urholkade under krishanteringens förlopp borgar för fortsatta problem eftersom en lösning som upplevs som rättvis blir allt svårare att finna.

De experter som i vanlig ordning utlovade ett grekiskt utträde ur valutaunionen kan gärna läsa ett inlägg på Politea.se om vad man förhoppningsvis kan lära av felaktiga gissningar. Det ska dock sägas att Greklands öde inom eurozonen är en särskilt snårig historia där till och med de förhandlande parterna verkar förvånade över sitt nästa drag.

Konflikten mellan Grekland och dess borgenärer påminner på ett sätt om konflikten mellan Israel och Palestina: alla vet ungefär vad en långsiktig lösning måste bestå utav men ingen av parterna kan mobilisera politiskt stöd för att nå dit. Kvar blir då en smärtsamt utdragen skuggdans. I det grekiska fallet tror jag att det till stor del beror på de radikalt olika uppfattningarna om hur krisen hanterats hittills.

Fram till det första räddningspaketet 2010 till Grekland är de flesta överens om vad som hände. Landet hoppade på eurotåget med hjälp av friserade siffror. Andra länder såg mellan fingrarna på grund av symbolvärdet av att Grekland – ”den västerländska civilisationens vagga” – tog del i unionens största prestigeprojekt. Väl inne i klubben kunde grekerna låna pengar till samma låga ränta som till exempel Tyskland – i tron att euron verkligen utgjorde en ekonomisk och monetär union bedömdes den politiska risken vara låg. För Grekland som under 1990-talet hade fått betala höga räntor för att låna blev skillnaden dramatisk. En lång lånefinansierad fest tog sin början. En rad ekonomiska, kulturella och politiska faktorer kan förklara partyhumöret. De övriga festdeltagarna var till exempel tyska banker som ville få avsättning för det kapital som det tyska handelsöverskottet genererade.

Festen fick ett abrupt slut i och med den internationella finanskrisen som från hösten 2008 snabbt spred sig till Europa. En vattendelare var när EU:s politiker förklarade att banker i kris var ett problem för det land där bankerna hade sin bas – inte för eurozonen som ett kollektiv. Den politiska risken, som hade setts som obefintlig, fick nu räknas upp i länder med krisande banker. Greklands räntor steg dramatiskt och möjligheten att betala av på de lån man dragit på sig de senaste åren sjönk lika snabbt. Krisen var ett faktum.

Efterfesten och uppstädningen som följde på lånefesten är till stor del det som genererar så skilda perspektiv idag. Anledningen är att begreppen risk och ansvar blivit så kullkastade. Ansvaret för Greklands ansvarslösa politik under de tidiga euroåren vilar tungt och tydligt på grekiska politiker. Risken som denna lånefest innebar är däremot delad. Normalt sett tar den som lånar ut pengar risken att inte få tillbaka dessa. Den som lånar pengar och inte kan betala tillbaka riskerar att inte få låna igen. Hanteringen av Greklands eurokris kullkastade båda dessa fundament.

I det första räddningspaketet 2010 fick Grekland stora summor från eurozonens skattebetalare som till stor del gick till att lösa ut privata långivare, till exempel tyska och franska banker. Varför fick oskyldiga skattebetalare axla kostnaden för den risk som privata långivare tagit på sig? För att alternativen uppfattades som än värre: alltför stora bankkrascher skulle också ha påverkat skattebetalare i många länder och om grekerna inte betalat tillbaka något alls (istället för den ”hair cut” som de privata långivarna trots allt fick utstå) hade räntenivåerna pressats upp i andra, större krisekonomier såsom Italien och Spanien. Som villkor för denna överföring av skattemedel till Grekland från andra länder fick grekerna gå med på en långtgående åtstramningspolitik (som efterhand fick statsskulden att öka i förhållande till en allt lägre BNP) samtidigt som borgenärerna – i form av ”troikan” – fick inflytande över politikens utformning. Sedan dess har Grekland fått nya lån, delvis för att kunna hantera de gamla. Samtidigt har räntenivåerna pressats ner med löften från ECB som sagt sig vilja göra vad som helst för att skydda sin valuta. Sättet som Greklands kris har hanterats har alltså flyttat kostnaderna från banker och andra risktagare till skattebetalare, samtidigt som Grekland fått hjälp att fortsätta att låna pengar. Begreppen risk och ansvar har urholkats.

Från denna snåriga process kan två narrativ, båda med viss grund i verkligheten, härledas. Det grekiska om att landet ”offrats” för att rädda utländska banker, andra länders finanser och valutaunionens integritet. Det tyska om att andra länders skattebetalare under flera år fått betala notan för att grekerna levt över sina tillgångar. Båda synsätten har förstärkts med nationella nidbilder om arbetsskygghet/nazism etc. Idag är klyftan mellan parterna snudd på oöverbryggbar.

Att den grekiska soppan i Sverige har fått karaktären av en höger/vänster-fråga säger mer om vår oförmåga att på allvar diskutera europafrågor än problemet i sig. Snarare än att moralisera om ordning och reda, spara och slösa etc kan man konstatera att flera ståndpunker från den polariserade debatten är fullt kompatibla: ja – grekiska politiker har under decennier svikit sitt folk och det är märkligt att grekerna inte själva kräver mer av sina politiker, ja – mycket av den ”hjälp” Grekland har fått har till stor del syftat till att avhjälpa problem utanför landet, ja – eurozonens bristfälliga konstruktion har förstärkt strukturella problem inom flera europeiska ekonomier, ja – Tyskland har en ekonomisk modell med ett permanent överskott i bytesbalansen som kräver att någon annan har ett underskott och ja – det är svårt att se en lösning som inte både innefattar skuldlättnader, strukturella reformer och fortsatt reformering av eurosamarbetet.

Vad gäller det senare så finns det all anledning för svenskar att fundera på hur man bör navigera inom ett europasamarbete som blir alltmer uppdelat mellan eurozonen och resten. Om detta skrev jag en rapport 2011 – en omläsning idag visar hur lite som har förändrats trots de senaste årens dramatiska händelser. Vad gäller Grekland så finns det tyvärr all anledning att anta att sommarens följetong får en fortsättning inom kort.

Text: Björn Fägersten, forskare vid Utrikespolitiska institutet, UI samt Politeas grundare och VD.



Om UI-bloggen

Arkiv