”Hit, men inte längre”


Av: Per Jönsson

2015-06-09 |

Utrikesminister Margot Wallström ansträngde sig flera gånger att låta tuffare än någonsin förut när hon måndagen den 7 juni höll sitt första linjetal i globala frågor på Utrikespolitiska institutet.


Det är kanske Margot Wallströms sista chans att säga något mer hårdfört inom utrikespolitiken! Så skrockade en högt uppsatt tidigare svensk ambassadör på väg in till det så kallade linjetal som varje svensk utrikesminister på senare decennier brukar hålla på Utrikespolitiska institutet under sitt första år i ämbetet. Uppenbart syftade han på att Wallström på sistone kanske hamnat lite i skuggan av försvarsminister Peter Hultqvist, åtminstone vad gäller Sveriges säkerhetspolitik mellan Ryssland och Nato.

Och åtminstone på några punkter verkade Wallström ha tänkt i samma banor som ambassadören. För i samband med Sveriges och EU:s hållning gentemot Ryssland efter dess annektering av Krim och militära framstötar i Ukraina yttrade hon fraser som man knappast tidigare hört från regeringen.

Rysslands militära agerande i Ukraina utgör den största utmaningen mot europeisk fred och säkerhet sedan kalla krigets slut – ja det var Wallströms utgångspunkt i hennes utläggningar om EU:s grannskapsområde. Sverige kommer aldrig att acceptera rysk aggression, fortsatte hon. Och Wallström poängterade att EU måste fortsätta med sitt sanktionsprogram mot Ryssland så länge rysk trupp befinner sig på ukrainsk mark.

Så kom repliken som, om den skulle uttalas av EU gemensamt, förmodligen skulle kunna bli just en sådan där riskfylld ”red line” – gräns för aggression som inte får överskridas utan mycket allvarliga konsekvenser som amerikanska Obamaadministrationen flera gånger har uttalat men som man sedan har fått ångra:

– Vi måste hålla ihop inom EU och säga till Ryssland: ”Hit, men inte längre!”

Hur EU med sin nästan obefintliga militära slagkraft skulle kunna sätta kraft bakom sådana ord är förstås svårt att säga. Men från Wallströms och den socialdemokratiska regeringens sida är det ovanligt tufft språkbruk.

Kärv i kommentaren var också utrikesministern när hon talade om Sveriges militära insatser i utländska krishärdar, exempelvis Mali och norra kurddominerade Irak. Till skillnad från tidigare svenska FN-insatser handlar det i dag sällan om traditionellt fredsbevarande insatser – i sådana krävs det ju att båda eller alla sidor faktiskt vill ha fred men själva inte förmår att upprätthålla den. Nu, påpekade Wallström, handlar det oftare om att fysiskt skydda civilbefolkning och hjälpa ”goda” milisstyrkor mot exempelvis väpnade icke-statliga aktörer av typ Islamiska staten. Och här kan Sverige knappast välja och vraka bland krisområden där man måste eller bör ställa upp med vapenmakt:

– Vi kan inte rimligen begära att kunna skicka soldater enbart till länder och platser där man kan få mellanmål…

Det vill säga: vi måste räkna med att då och då få hem soldater i zinkkistor, vilket ju faktiskt redan tidigare skett vid ett antal tillfällen.

I övrigt var Wallströms ”linjetal” rätt likt regeringens utrikespolitiska deklaration inför riksdagen i februari, alltså utsmetat över allsköns globala fält, med få utläggningar på något särskilt område. I gengäld fick den månghövdade publiken komma ordentligt till tals.

Så snabbt och tydligt och utan stakningar talar nämligen vår nuvarande utrikesminister att osedvanligt många åhörare i den fullsatta Sverigesalen fick chansen att ställa – och få rejäla svar på – frågor: militärer, representanter från Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, Sveriges Radios ryska redaktion, IF Metall, Svenska läkare mot kärnvapen, Folk och Försvar, Latinamerikainstitutet, plus diverse feminister, människorättsaktivister och diplomater.
Se, det var en riktig utrikeskompott, tillagad av många kockar.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet, UI.

 

Tips: Läs hela linjetalet på regeringen.se eller titta på det i UI Play:





Om UI-bloggen

Arkiv