Iran - inte längre en framtida kärnvapenmakt?


Av: Hanna Holmäng

2015-06-22 |


”Avtalet om Irans kärnenergiprogram handlar inte om teknik, det man träter om är de politiska positionerna."

Så inledde Rouzbeh Parsi, Iranexpert, analytiker och lektor på historiska institutionen vid Lunds universitet, sitt anförande under seminariet "Avtal med Iran - öppning i Mellanöstern?" på Utrikespolitiska institutet i maj 2015.

Seminariet kom inte heller att handla om innehållet i det ramavtal som slöts i schweiziska Lausanne den 2 april 2015 mellan Iran, USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina. Istället för att diskutera nedmonteringen av Irans tungvattenreaktor för plutonium eller minskningen av antalet centrifuger för urananrikning, fokuserade seminariet på vad ett slutavtal, som ska undertecknas den 30 juni i år, skulle kunna få för betydelse för Mellanöstern, och vad upptinade relationer med USA och västmakterna skulle kunna innebära.

Ramavtalet är historiskt men det stod samtidigt klart att flera fallgropar finns på vägen mot ett slutavtal.

Ramavtalet och hemmaopinionen
Parsi betonade det stora politiska kapital som både president Barack Obama, utrikesminister John Kerry och Irans president Hassan Rohani har investerat i samtalen om Irans kärnenergiprogram.

– De vill ogärna ge upp. Det är dock större sannolikhet att amerikanerna ger vika från uppgörelsen. Det har riktats hård kritik mot avtalet från skeptiska republikaner i den amerikanska kongressen, men också det faktum att Iran är ett toppstyrt samhälle spelar in och gör landets agerande i viss mån mer förutsägbart, fortsatte Parsi.

Stödet från Irans högste andlige ledare, ayatolla Ali Khamenei, har varit centralt då denne har en dominerande roll i beslutsprocesser och alltid har sista ordet i känsliga säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Khameneis beslutsfattande påverkas i sin tur av ett antal institutioner och betydelsefulla individer samt yttre faktorer.

Revolutionsgardet är en av de institutioner som anses ha stort inflytande över kärnteknikprogrammets framtid. Det är ett organ som står skilt från den reguljära armén trots att de båda är placerade under försvarsdepartementet. Med gardets starka stöd till regimen och som försvarare av 1979 års islamiska revolution åtnjuter de stor legitimitet. Även om Revolutionsgardet i praktiken ska stå utanför politiken har de i realiteten ett betydande inflytande i beslutsprocessen och innehar en dominerande roll inom försvars- och militära angelägenheter.

Enligt Parsi tycks detta nu ge sitt stöd till ramavtalet. Gardet var tidigare rädda för konkurrens utifrån och såg sanktionerna som en möjlighet att skaffa sig monopol på vapentillverkning på hemmaplan. Nu ser gardet genom löften om avskaffade FN-sanktioner och lättade sanktioner från USA och EU möjligheter till att eventuellt exportera vapen.

Men även Rohani har fått utstå kritik från den konservativa eliten som inte vill ge vika från den islamistiska revolutionens ideal och håller hårt på den ideologiska självbilden. De är helt enkelt rädda att verkligheten springer ifrån dem efter revolutionen 1979, förklarade Parsi.

Den geopolitiska balansen kan förändras
Det stora genombrottet i april föregicks av åtta dygn av maratonsamtal plus 18 månaders förhandlingar dessförinnan. Avtalet kan innebära slutet på tolv års låsningar mellan Iran och Väst. Saudiarabien och Israel måste nu finna sig i att Iran inte nödvändigtvis kommer att tillhöra ondskans axelmakter sett från ledarna i Washington. I ett tal tidigare i år sa Rohani att Iran håller dörrarna öppna för förhandlingar med USA även i andra frågor. Denna öppning har inte funnits hos tidigare iranska presidenter.

Men det ska tilläggas att Rohani, som anses vara en moderat pragmatiker som väckt ett hopp bland reformanhängare om politisk förändring både i Iran och i förhållande till västvärlden, inte är ensam om att styra landet. Den iranska regimen har en komplex uppbyggnad med flera maktcentra samt starka tillbakahållande krafter som förhindrar omfattande förändringar. Den folkvalda presidenten och parlamentet undermineras av flera religiösa maktcentra där den tidigare nämnde Khamenei är den mest centrala.

Det finns en oro kring att Iran med lyfta sanktioner konsoliderar och utökar sin maktställning i Mellanöstern. Den sunnistyrda regionala rivalen till shiastyrda Iran, Saudiarabien, samt övriga Gulfstater vill ogärna se Iran bli en stormakt och en av USA priviligierad allierad, förklarade Robert Rydberg, chef för Mellanöstern- och Nordafrikaenheten på Utrikesdepartementet (UD-MENA).

– Saudiarabien är mer rädd för att Iran ska bli ekonomiskt starkt än för dess eventuella kärnvapen, inflikade Hans Blixt, experten på massförstörelsevapen som ledde FN:s -vapeninspektioner i Irak 2002 och som under seminariet befann sig på åhörarbänken.

Israels premiärminister Benjamin "Bibi" Netanyahu har kallat ramavtalet för en fara för världen och ett hot mot Israels existens. Han varnar Västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet för att det nukleära avtal som nu träffats är otillräckligt och inte alls hindrar, utan snarare banar väg för, Irans möjligheter att bevara och utveckla sin kärnvapenkapacitet. Det håller inte Parsi med om.

– Irans kärnvapen är inte ett hot mot Israel. Netanyahus fördömande av ramavtalet är endast ett sätt att avleda uppmärksamheten från spänningarna mellan religiösa och icke-religiösa judar samt ockupationen av de palestinska områdena som äter upp systemet inifrån, sammanfattade Parsi.

Även Rydberg instämde i att Israels största hot kommer inifrån och att det kritiska uttalandet, som lett till frostiga relationer mellan Netanyahu och Obama, är en avledningsmanöver från de reella problem landet står inför.

USA:s Mellanösternpolitik

President Obama motiverar kärnavtalet med att det ska förhindra ett kärnvapenkrig, men han har undanhållit den viktiga aspekten att avtalet spelar en stor säkerhetspolitisk roll för USA och ger en möjlighet att påverka situationen i Mellanöstern.

– Mellanöstern håller på att glida USA ur händerna, summerade Frida Stranne, lektor i statsvetenskap vid högskolan i Halmstad och expert på amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik.

– USA ser kärnvapenavtalet som ett sätt att skapa balans och få inflytande i Mellanöstern, tillade hon.
Kriget mot terrorismen har resulterat i sekteristiskt våld och en destabilisering av hela regionen som följd. I arabvärlden har ett motstånd mot ockupation växt och antiamerikanismen ökar. USA bör tänka ut nya policystrategier efter sina misslyckade och naiva försök att införa demokrati i Irak efter invasionen 2003 och oförmåga att stödja statsskick med brett folkligt stöd efter arabiska våren, sa Stranne.

Om USA spelar sina kort rätt och man tillsammans med säkerhetsrådets övriga permanenta medlemmar plus Tyskland och EU lyckas ro i land ett slutavtal den 30 juni, trots den kritik och misstänksamhet som riktats mot uppgörelsen och Obamas diplomati med Iran, har inte bara historia skrivits. Både stormakterna och Iran kan klassas som vinnare om avtalet bidrar till att kärnvapenkapprustning i Mellanöstern kan förhindras och destabiliseringen och sönderfallet i regionen kan stävjas – om så bara marginellt.

Text: Hanna Holmäng, praktikant vid Utrikespolitiska institutet under våren 2015.
Tips: se gärna seminariet Avtal med Iran-öppning i Mellanöstern i UI-play
Tips: Läs blogginlägget A nuclear accord with Iran av Rouzbeh Parsi på UI:s engelska hemsida






Om UI-bloggen

Arkiv