Vapenexport, etik och demokrati


Av: Kjell Goldmann

2015-06-10 |

Nu är det bara några veckor kvar tills den parlamentariska Krigsmaterielexportkommittén (KEX) väntas redovisa sitt förslag till skärpning av exportkontrollen (Dir. 2012:50). Säkert får vi en ny omgång i debatten om vapenexport, och därmed om grunderna för internationell politik. Som förberedelse finns det anledning påminna sig huvudproblemen.

Utförsel av krigsmateriel framställs gärna som en fråga där etik står mot sysselsättning och industri, eller världsfrämmande idealism mot förnuftig realpolitik, eller pliktmoral mot konsekvensmoral. Detta är väl stora förenklingar.


En exportkritisk hållning tycks vanligen utgå från en radikalpacifistisk uppfattning: all beväpning är av ondo, alla vapen bör avskaffas. Grunden är något i stil med femte budordet: Du skall icke dräpa. Av detta bud, tvingande vare sig man är troende eller inte, anses följa att Du icke heller skall beväpna dig själv eller någon annan.
 
Som om plikten till ickevåld vore otillräcklig grund för ett ställningstagande brukar emellertid kritiker av vapenexport dessutom göra ett antagande om orsak och verkan: att rustningar ökar spänningarna mellan länder och förtrycket inom dem. Ett tilläggsargument brukar vara att Sverige, som ska stå för fred och demokrati, har att avhålla sig från att exportera vapen och därigenom sprida konflikt och förtryck.

Dels en moralisk princip, dels en teori om orsakssammanhang i politiken, dels en uppfattning om Sveriges nationella identitet.

Även en positiv hållning till vapenexport startar i en moralisk hållning: i en värld av suveräna stater är det väsentligt för freden och säkerheten att den enskilda staten står redo att skydda sig själv. Om den pacifistiska principen uttrycks i Första Moseboken återfinns den icke-pacifistiska i folkrätten, tydligast i FN-stadgans ord om staternas ”suveräna likställdhet” och ”den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar”. Från denna utgångspunkt är det tillåtet, ja förpliktigande, för Sverige och andra länder att bedriva säkerhetspolitik syftande till avskräckning och i värsta fall försvar.Säkerhetspolitikens rätta utformning är en fråga om svåra och osäkra bedömningar. En är om krigsmateriel ska tillverkas hemma eller köpas utifrån. Om, som i Sverige, en militär produktionsapparat har byggts upp, uppkommer frågan om export. Ett argument för export är försvarsekonomiskt, ett annat näringspolitiskt. Ett tredje har i Sverige varit att inte heller andra länder bör vara helt hänvisade till stormakterna.

De riktlinjer som idag gäller för svensk utförsel av krigsmateriel utgör ett slags kompromiss. Å ena sidan får utförsel medges om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för detta och utförseln inte strider mot utrikespolitiken. Detta är den icke-pacifistiska linjen. Å andra sidan bör utförsel inte tillåtas om importören befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, befaras bli inblandad i en sådan konflikt eller har, som det heter, ”inre väpnade oroligheter”. Ingen skillnad görs mellan angripare och försvarare, inte heller mellan att slå ner folkliga frihetssträvanden och att försvara människorna mot fundamentalistisk terrorism. Detta är i linje med en pacifistisk grundsyn.

I riktlinjerna anges emellertid ytterligare ett villkor för utförseltillstånd, nämligen respekt för mänskliga rättigheter i importlandet. KEX-kommittén har som särskild uppgift att därutöver föreslå lagstiftning som ska ”skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater” (Dir. 2012:50). Dessa kriterier gäller varken Sveriges säkerhet eller krig ute i världen utan har karaktär av allmänpolitiska ställningstaganden till förhållandena i påtänkta importländer. Tillämpningen av dessa kriterier är nog det mest kontroversiella i fråga om utförsel av krigsmateriel, liksom i en del andra utrikes- och handelspolitiska sammanhang.

En första fråga är om demokrati och respekt för mänskliga rättigheter ska vara oeftergivliga villkor för import av krigsmateriel från Sverige, eller om de endast är faktorer att väga in. I regeringens direktiv till KEX-kommittén citeras följande formulering som den för närvarande gällande: ”Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att [utförsel]tillstånd ska beviljas.” För mina öron låter detta som en nödvändighet och inte som något som bara ska beaktas, men detta är kanske en tolkningsfråga. Vilket slags villkor demokrati ska vara återstår att bestämma.

Nästa fråga är om det ska spela roll vilka effekter för demokratin och de mänskliga rättigheterna som en vapenaffär bedöms få. En möjlighet är att se dessa kriterier som principer vilka Sverige har att följa oavsett konsekvenserna i det enskilda fallet. En annan möjlighet är att istället överväga troliga effekter. Man kan föreställa sig situationer där exporten skulle göra varken från eller till, liksom situationer där den skulle göra läget sämre och situationer där den skulle göra läget bättre. Frågan är om sådana pragmatiska konsekvensbedömningar alls ska göras.

Den tredje frågan är den svåraste. Hur dålig måste situationen vara för att motivera slutsatsen att demokrati inte råder och att mänskliga rättigheter inte respekteras? På regeringens webbplats om mänskliga rättigheter (manskligarattigheter.se) hittar man under rubriken ”Vilka rättigheter finns det?” 21 underavdelningar – från rätten att inte bli diskriminerad till rättigheter för migranter. Eftersom alla, inklusive Sverige, brister i vissa hänseenden kan det diskuteras hur man i denna sammansatta fråga ska dra den kvalitativa gränsen mellan länder där mänskliga rättigheter respekteras och länder där de inte respekteras.

Motsvarande gäller demokratikriteriet. KEX-kommittén har i uppdrag att, som det står i direktiven, ”föreslå de överväganden som lämpligen bör göras för att fastställa om ett land är en icke-demokrati”. Regeringen bidrar med två alternativ, varvid den stöder sig på folkrätten (!) istället för på den rika statsvetenskapliga litteraturen. Dels en definition med inriktning på ”processen i sig”, varmed regeringen avser rösträtten, rätten till politisk aktivitet samt fria, hemliga, direkta och regelbundna val. Dels en definition inriktad på en ”helhetsbild”, enligt vilken demokrati innefattar ”en mängd olika väsentliga mänskliga rättigheter som samtliga är beroende av och sammankopplade med varandra”. Sverige har redan ”anslutit sig” till en definition inriktad på en helhetsbild, heter det, en överraskning för den som visste varken att definitionsfrågan var folkrättslig eller att beslut hade fattats om saken.

Om Sverige alltså har bestämt sig för att avvisa en definition av demokrati som ett statsskick med vissa egenskaper – det vanligaste inom statsvetenskapen – för att istället utgå från en ”helhetsbild”, och om man samtidigt ska se demokrati som ett villkor för vissa internationella relationer, är KEX-kommitténs uppdrag knepigt. En möjlighet kunde ha varit att följa demokratiteoretikern Robert Dahl och definiera demokrati som en idealtyp, från vilken länder avviker i större eller mindre grad. Detta går emellertid inte om meningen är att kvalitativt skilja mellan demokratier och icke-demokratier.

Inte minst som statsvetare ser jag med spänning fram mot KEX-kommitténs förslag i denna klassiska begreppsbildningsfråga.

Text: Kjell Goldmann, gästskribent i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Femton Politiska Begrepp (2013), Den föreställda familjen (2011), Politiska personer (2010), Identitet och politik (2008) och Övernationella idéer (2003).

 



Om UI-bloggen

Arkiv