Ryskt firande av segerdagen


Av: Ingmar Oldberg

2015-05-08 |

Sedan de kommunistiska idealen förtvinat är Sovjetunionens seger på östfronten 1945 Rysslands största stolthet och dess viktigaste medel för att legitimera landets internationella ställning och främja patriotisk samling bakom sina ledare.

Årets firande är det största sedan Sovjettiden med militärparader i Moskva (över 16 000 man) och många andra städer, vilka föregåtts av många repetitioner. Sedan månader och år bedrivs en massiv massmediakampanj om kriget. Utställningar och tävlingar hålls och många böcker ges ut om krigets bragder och offer, och medaljer delas ut till krigsveteraner.  I Kaliningrad, som erövrades från Tyskland 1945, liksom över hela Ryssland planteras ”segersyrener” varje år vid krigsmonumenten.

Ryssland inbjöd en lång rad utländska ledare att delta i firandet i Moskva för att ”hedra minnet av dem som försvarade Europa och freden mot nazismen och för att sanera situationen på kontinenten idag”. Ledare från utanför Europa, till exempel Kina, Indien och diverse diktaturer accepterade inbjudan, medan de flesta från västliga demokratier sade nej. Förbundskansler Angela Merkel, som erkänner Tysklands ansvar, valde att komma dagen efter för att lägga en krans vid Den okände soldatens grav. Ryssland försökte förklara västländernas uteblivande med diktat från USA, men deras verkliga skäl var förstås Rysslands erövring av Krim och hybridkriget i Ukraina. Förra året reste Putin till segerfirandet i Sevastopol och förklarade i ett tal att segern över nazismen hade givit inspiration för erövringen av Krim.

Ett kuriöst inslag i firandet, som uppmärksammades i ryska och västliga media, var att den ryska mc-klubben Nattvargarna planerade en mäktig procession genom Östeuropa till Berlin för att uppmärksamma segerdagen där. Några medlemmar lyckades visserligen ta sig in i Österrike och Finland men de stoppades vid de polska, tyska och litauiska gränserna. Anledningen var att klubben och dess enväldige ledare Aleksandr ”Kirurgen” Zaldostanov, som öppet stöds av president Putin, deltagit i erövringen av Krim och striderna i Donbas och därför hade satts upp på USA:s och EU:s sanktionslista. Klubben opponerar också mot västligt inflytande och homosexualitet och hyllar Stalin. *

Högtidshållandet av segern måste ses mot bakgrund av hur den ryska ledningen beskriver andra världskriget, som för Rysslands del började i juni 1941 och kallas ”Det stora fosterländska kriget”. Putin försvarar numera Molotov-Ribbentrop-pakten och uppdelningen av Polen 1939 med att Polen tidigare tagit en del av Tjeckoslovakien, när Tyskland invaderade landet efter München-avtalet med västmakterna 1938. Sådana var tidens metoder, förklarar Putin och frågar retoriskt om det var så fel när Sovjetunionen inte ville strida och behövde tid för upprustning.

Propagandan förbiser att pakten utlöste andra världskriget på andra håll, att Sovjet angrep Finland och intog baltstaterna i kraft av pakten, och hade gott utbyte med Nazityskland ända tills Hitlertyskland attackerade. Moskva tonar ner att den slutliga segern vanns tillsammans med de västallierade, som gav omfattande militärhjälp. Man framställer Sovjet som en befriare av en rad centraleuropeiska länder från nazismen och vägrar att acceptera att dessa därefter anser sig ha varit ockuperade i 45 år av Sovjetunionen. Detta är ett centralt problem i Rysslands relationer med dessa länder än idag.

Detta segerfirande ska ses mot en bakgrund av 15 års militär upprustning i Ryssland, medan de flesta västländer rustat ner. Manifestationerna är ett led i militariseringen av det ryska samhället, som inte minst riktar sig till ungdomar. Nattvargarnas ledare har belönats med en hedersorden av Putin för sitt arbete med ”patriotisk fostran av ungdomen”. Allt detta fördjupar klyftan mellan Ryssland och de västliga demokratierna som en följd av Ukraina-konflikten. Det förbereder samtidigt landet för kommande krig.  Om Ryssland planerar att krossa vad man kallar ”fascismen i Ukraina” och tåga mot Kiev, så är marken väl förberedd.

Text: Ingmar Oldberg, associerad forskare vid Utrikespolitiska institutet, UI.


Om UI-bloggen

Arkiv