Västbistånd till kurder riskerar tända nya krigseldar


Av: Per Jönsson

2015-05-29 |

Att västvärlden, däribland Sverige, ger militärhjälp till vissa kurdiska milisgrupper för att bekämpa Islamiska staten är inte okomplicerat. Främst för att man därigenom eldar på nygamla inomkurdiska konflikter vilket ytterligare spär på kaoset i Mellanöstern.

Den s k arabiska våren, inbördeskriget i Syrien och Islamiska statens (IS) upprättande av ett ”kalifat” i regionens mitt har gett kurdernas mångåriga kamp för självstyre en ny dimension. Det kurdiska folkets gamla dröm om ett eget nationellt styre – ett ”Kurdistan” i ett sammanhängande geografiskt område – har ryckt närmare än någonsin tidigare. Samtidigt har dock angränsande stormakters – Turkiet, Iran, Saudiarabien – egenintressen bidragit till att förstärka befintliga motsättningar mellan olika kurdiska maktcentra.

I Syrien övergick den demokrati- och frihetssyftande folkresningen under ”arabvåren” 2011 snart i ett väpnat uppror som efter hand alltmer dominerades av extrema islamistgrupper med en väsentligt annorlunda agenda. I den kampen ställde sig syriska kurder vid sidan om och satsade i stället på att upprätta ett eget självstyre, fritt från såväl Assadregimens som sunniislamisters våld och förtryck. Med början sommaren 2012 har PYD, Demokratiska unionspartiet, upprättat autonoma kurdiska enklaver i norra Syrien, delvis med assistans från det av USA, EU, Nato och Turkiet terrorstämplade PKK, Kurdistans arbetarparti i Turkiet. Inte minst PYD:s väpnade styrkor, YPG (Folkets försvarsenheter), har tränats av PKK och framstår i dag som den mest slagkraftiga av alla kurdiska miliser.

Militärt stöd från Sverige
Framför allt IS dramatiska framryckning i Irak och Syrien från årsskiftet 2013-2014 har föranlett åtskilliga västnationer att även militärt bistå de kurdiska självstyrena i Syrien och Irak. Framför allt i samband med bittra strider om den kurdbefolkade syriska staden Kobane vid gränsen mot Turkiet hösten 2014 flygbombade USA intensivt de angripande IS-styrkorna. Parallellt därmed försåg USA och andra västländer de kurdiska styrkorna i Syrien med vapen via en politiskt komplicerad transportlänk genom irakiska Kurdistan och Turkiet. Redan tidigare, efter att IS i augusti anställde massmord på kurdiska yazidier på det irakiska bergsmassivet Sinjar, började Tyskland och andra europeiska länder bistå med vapen till den kurdiska regionala regeringen (KRG) i norra Irak. Sådana vapenförsändelser trappades upp under vintern-våren 2015, när kurdisk milis – peshmerga – och Iraks regeringsarmé försökte slå tillbaka IS-angrepp och börja planera för ett återtagande av Iraks näst största stad Mosul som IS hade erövrat i juni 2014.

Även Sverige ger numera irakiska kurder militärt stöd. I april 2015 beslöt regeringen att – med Bagdadregimens godkännande – skicka 35-120 svenska elitofficerare för att utbilda och träna peshmergaförband i hantering av tyngre vapen, minröjning och stridsledning över större arealer. Det är enligt utrikesminister Margot Wallström ett led i Sveriges deltagande i den internationella koalition på ett 60-tal länder som bildades i september 2014 för att på olika sätt bekämpa Islamiska staten.

Obekväm samverkan bland kurder
Att västvärlden koncentrerat sitt militära kurdbistånd till just KRG är inte okomplicerat. Främst för att man därigenom – sannolikt oavsiktligt – tar ställning i och eldar på gamla och nygamla inomkurdiska konflikter som västvärlden, och Turkiet, själva har bidragit till.

KRG utgörs av en obekväm samverkan – läs: rivalitet – mellan två gamla hårt toppstyrda partier, Kurdistans demokratiska parti (KDP) och Patriotiska unionen i Kurdistan (PUK), plus en modernare men makthungrig uppstickare, Gorran (Rörelsen för förändring). De förra har tidvis bekrigat varandra, PUK med stöd av ayatollornas Iran, KDP med hjälp av Turkiet och Saddam Husseins Irak. Sådana skiljelinjer lever kvar än i dag: PUK (och indirekt Iran) stöder syriska PYD och turkiska PKK (till Ankaras stora irritation), KDP samarbetar med Ankara och – till nöds – Bagdadregimen.

Och det är axeln Iran-PUK-PYD-PKK som numera har de största framgångarna på slagfältet mot IS, både i Irak och Syrien. KDP:s peshmergakrigare, däremot, har avslöjats som tämligen kraftlösa fördettingar, medan skyddspatronen Turkiet är besatt av att förgöra Assadregimen men samtidigt inte vill eller vågar ta i med hårdhandskar mot Islamiska staten.

Turkiet och den kurdiska frågan
I själva verket är Turkiets styrande parti AKP och president Recep Tayyip Erdogan betydligt mer oroliga för att PKK och dess broderparti PYD ska nå verkligt stora framgångar än vad man fruktar IS. Ankara har inte stämplat IS som en terrororganisation, medan Erdogan för inte så länge sedan hävdade att det inte existerar någon ”kurdisk” fråga i Turkiet utan enbart en ”kamp mot kurdisk terrorism”. ”Vare sig man kallar det ett terrorproblem, ett turkiskt glesbygdsproblem eller ett kurdiskt problem så är frågan om kurderna Turkiets allvarligaste problem”, har Erdogan definierat vad som ända sedan den moderna turkiska statens födelse 1923 har framstått som en existentiell fråga för hela nationen. Och hans EU-minister har uttryckt saken ännu spetsigare: ”Vad al-Qaida är för västvärlden är PKK för Turkiet.”

Att Ankara kommer att göra sitt yttersta för att förhindra en geografiskt vidsträckt kurddominerad struktur – styrd av PYD i Syrien och PKK i Turkiet- kan därför knappast betvivlas. Tillsammans med Saudiarabien har Turkiet under första halvåret 2015 också väsentligt trappat upp sitt militära och ekonomiska stöd till syriska rebellgrupper – däribland al-Qaidatrogna Nusrafronten – i syfte att både försvaga Assadregimen och trycka tillbaka kurdiska YPG-milisen. Därmed har även den saudiska monarkin under nye kung Salman blandat sig i det brutala maktspel i regionen där kurderna numera framstår som nyckelspelare.

Kurderna främsta vinnarna
Rimligen kommer Islamiska staten under lång tid framöver framstå som den viktigaste och farligaste aktören i denna djupt komplicerade situation. Ändå framstår kurder som de kanske främsta ”vinnarna” av såväl ”arabvåren” som det syriska inbördeskriget och Islamiska statens frammarsch: 1/ nytt eget självstyre i Syrien, 2/ kraftigt ökat bistånd i kampen mot IS, 3/ försiktigt erkännande från västvärlden av såväl syriska PYD (och indirekt PKK) som den kurdiska självständighetssträvan i allmänhet. Risken är dock överhängande att stormaktsrivaliteten mellan Turkiet och Iran samt mellan Saudiarabien och Iran i slutändan kommer att gå ut över kurderna själva.

 

vd2015_05_200pxText: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet, UI.

 

Tips: Missa inte senaste numret av Världspolitikens Dagsfrågor med titeln Öppning för kurderna: Nyckelroll i kriget mot IS. Läs mer och beställ den i butiken på ui.se.



Om UI-bloggen

Arkiv