Afghanistan på egna, men skakiga ben


Av: Pia Daleke

2015-04-23 |

Väst kan inget göra. Nu måste den muslimska världen ta över och försöka lösa problemen i Afghanistan. Det handlar om politiska problem som har sina rötter i hur väst agerat i regionen under en längre tid.


Så sammanfattar Ann Wilkens, Sveriges ambassadör i Pakistan och Afghanistan 2003–2007 och ordförande för Svenska Afghanistankommittén 2009–2011, sin uppfattning om vad som måste ske under de närmaste åren om det krigshärjade landet ska kunna stå på egna ben efter den utländska truppreträtten vid årsskiftet.

Den utländska truppnärvaron i Afghanistan var som störst 2010, då den Natoledda Isaf-styrkan bestod av runt 130 000 soldater från ett 40-tal länder. Omkring 90 000 av dessa kom från USA, som därutöver hade cirka 15 000 soldater i Operation Enduring Freedom (OEF). I den ingick också några tusen soldater från andra nationer. Sverige bidrog med omkring 500 personer till Isaf.

Nato avslutade formellt sin insats i Afghanistan vid årsskiftet 2014/2015. Efter begäran från den afghanska regeringen lät USA runt 10 000 soldater i OEF stanna kvar tillsammans med omkring 3 000 soldater från andra nationer. Dessa ska inte vara stridande soldater, utan syssla med rådgivning och utbildning av afghanska soldater. Efter ökat tryck från talibanrörelsen har dock USA behållit möjligheten att sätta in stridsflyg.

Mörk bild
Kommer Afghanistans regering att på egen hand kunna ansvara för säkerhet och stabilitet? Vad har den utländska insatsen 2001–2014 fått för konsekvenser för Afghanistan och regionen i övrigt? Det var frågor som ställdes på seminariet ”Afghanistan – på egna ben” vid Utrikespolitiska institutet (UI).

De tre panelisterna gav en dyster bild av landets förutsättningar att skapa fred och stabilitet.

-Kriget är en katastrof, biståndet ett fiasko, sade Carsten Jensen, dansk journalist och författare, som gjort flera resor i Afghanistan. Han beskriver hur landet efter den 13-åriga utländska insatsen ännu är ett av världens absolut fattigaste och mest korrupta länder samt världens största opiumproducent.

Jensen beskriver den nuvarande situationen som ett pågående inbördeskrig mellan en stor landsbygdsbefolkning som inte sett några förbättringar sedan talibanernas fall 2001 och en västerländskt influerad, högutbildad medelklass i ett fåtal, ganska isolerade städer, främst Kabul.

Wilkens håller med om att kriget knappast är över och hänvisar till uppgiften att antalet civila dödsoffer för våldet i landet under 2014 steg med över 50 procent jämfört med året innan.

-De amerikanska soldaterna kommer att vara kvar i landet inom överskådlig framtid, säger Jensen.

Kriget privatiseras
Jensen anser att det var ett stort misstag av USA att från början alliera sig med Norra alliansens krigsherrar mot talibanrörelsen. Talibanerna förväxlades av västvärlden med terroristnätverket al-Qaida efter attentaten mot USA den 9 september 2001. Talibanerna har fortfarande folkligt stöd i delar av landet, inte för att deras religiösa budskap lockar utan för deras löften om ett stabilt, icke-korrupt samhälle, enligt Jensen.

Jensen betecknar den afghanska staten som en experimentstat. Han säger att den egentligen inte kan beskrivas som en stat, det rör sig snarare om ett löst sammansatt nätverk av krigsherrar som påverkar varandra genom lojalitetsband och löften om skydd. I detta nätverk befinner sig regeringen i Kabul.

Ewa Werner Dahlin, chef för avdelningen för Asien, Nordafrika och humaniärt bistånd på Sida, påpekar hur svårt det varit för afghanerna att förhandla fram en regering efter valet i juni 2014.
-Fortfarande saknar landet en finansminister, säger hon.

Jensen ser framför sig hur kriget nu kommer att utvecklas till ett högteknologiskt drönarkrig med ett ökat inslag av privata arméer, legoknektar och säkerhetsföretag. Det blir en kamp där man ser fienden som terrorister som ska utrotas. Detta leder till radikalisering och riskerar att driva talibansympatisörer vidare till ännu mer radikala rörelser.

-Det blir ett evighetskrig med inslag av privata styrkor som stater inte behöver ta fullt ansvar för, säger han.

Komplicerad region
Ann Wilkens betonar den regionala kontexten och gör på så sätt bilden av kriget mer komplicerad. Hon beskriver hur stora folkgrupper som pashtuner och baluchier finns spridda över flera länder och håller samman över gränserna. Hon redogör också för grannländernas inblandning i och intresse av konflikten i Afghanistan. Konflikten om Kashmir mellan Indien och Pakistan är central:

-Denna konflikt flödar över till Afghanistan när Pakistan anser sig behöva ett ”strategiskt djup” västerut om det skulle bli anfallet av Indien österifrån. Det var därför talibanrörelsen byggdes upp med hjälp av den pakistanska militära underrättelsetjänsten ISI, säger Wilkens som tror det är nödvändigt att grannländerna tar större del i arbetet för en lösning på problemen i Afghanistan.

Werner Dahlin redogör för hur svårt det är för Sida och biståndsorganisationer att arbeta i Afghanistan.

-Det har varit mycket svårt för president Ghani bara att få ihop en regering, än mindre göra upp en utvecklingsplan. Hur vill regeringen styra landet? Sida vet inte det för närvarande, säger hon.

På grund av denna instabilitet arbetar inte Sida direkt med den afghanska regeringen, utan kanaliserar biståndet via en rad organisationer.

Hankar sig fram
Både den förra svenska regeringen och den nuvarande har satsat på ett långsiktigt stöd för fred och statsbyggande samt demokratisering, utbildning och fattigdomsbekämpning. Insatsen ligger på runt 8 miljarder kronor om året mellan 2015 och 2024. Ett par av dessa miljarder ska gå till humanitärt stöd.

Werner Dahlin definierar dock en rad utmaningar för dessa ambitioner. Den största är givetvis bristen på säkerhet och stabilitet i landet. Andra är den bristfälliga styrningen av landet, samt en ekonomi i kris. Hur ska man kunna satsa på utbildning när det inte finns pengar till lärarlöner?

Wilkens sammanfattar seminariet med att truppreträtten vid årsskiftet egentligen inte innebär någon markant brytpunkt. Afghanistan kommer att ”hanka sig fram”, men det kommer att bli lite värre för varje år. Men hon förväntar sig inte några stora radikala förändringar för Afghanistan.

Text: Pia Daleke, redaktör vid Utrikespolitiska institutet, UI.

Tips: Titta gärna på seminariet i UI Play med titeln: Afghanistan - på egna ben?

Det här seminariet och blogginlägget har finansierats med stöd från Sida. Sida har ej deltagit i produktionen. Ansvaret för innehållet är UI:s.




Om UI-bloggen

Arkiv