Saudikrisen: svårt att vara tydlig, konsekvent och effektiv


Av: Kjell Goldmann

2015-03-31 |

Den dominerande åsikten om förhållandet mellan Sverige och Saudiarabien tycks ha blivit att regeringen har gjort rätt i att kritisera Saudiarabien för att vara en diktatur, kränka kvinnors rättigheter och ha en medeltida rättskipning men att den har visat dåligt ”handlag” samt att skadeverkningarna nu måste reduceras och normala förhållanden återställas. Därmed har Saudikrisen kommit att ge variationer på minst fyra väletablerade teman i internationell politik.

1. Stater eller individer?

Den internationella politiken präglas av en oförlöst motsättning mellan staters rätt till suveränitet och individers rätt till frihet och demokrati. Å ena sidan bygger FN på samtliga medlemsstaters ”suveräna likställdhet”. Stadgan avvisar ingripanden i frågor som ”väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet”, och de ”suveränt likställda” staterna säger sig vara beslutna att ”öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra som goda grannar”.  Internationell politik som freds- och säkerhetspolitik i ett system av suveräna stater.

Å andra sidan hävdar en del regeringar, bland annat den svenska, att alla stater har ”både en rätt och en skyldighet att påtala och kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter” inom andra länder. De avvisar att detta skulle utgöra en ”opassande inblandning i andra staters inre angelägenheter” (citaten från regeringsskrivelse till riksdagen 2008). Internationella relationer som alla staters ansvar för alla människors rättigheter.

Den förra idén framhäver fredlig samexistens mellan oliktänkande, den senare främjande av ideal som förutsätts vara universella. Kina är främst bland de många som energiskt driver den förra, klassiska linjen. Så har också Saudiarabien argumenterat gentemot Sverige. Det är svårare att vara entydig för dem, bland annat Sverige, som håller med om att staternas suveränitet ska respekteras för fredens och säkerhetens skull, som slår vakt om sin egen nationella suveränitet och som anser att FN-stadgans ord om folkens självbestämmanderätt åtminstone ibland innebär en rätt till en suverän stat, men som samtidigt anser sig fria att verka för förändringar av andra staters inre förhållanden. Det förra är realpolitik. Det senare är realpolitik och idépolitik på en gång.

2.  Samarbeta med djävulen?

Det har sina sidor att, som man säger, samarbeta med djävulen – att först fördöma en regim i hårda ordalag och sedan idka fredligt utbyte med samma regim. Om demokrati och mänskliga rättigheter ska vara utslagsgivande, är det mer logiskt med bojkott än med handelsutbyte. Annars ligger det nära till hands att tala om dubbelmoral och hyckleri, om att idealen offrats för de materiella fördelarnas skull.

Svaret på detta brukar vara att fredligt utbyte i själva verket är till fördel för demokrati och mänskliga rättigheter, det vill säga att samarbete med djävulen tenderar att göra djävulen mindre djävulsk. Tanken är förankrad i liberal idétradition: handel, samarbete, turism, student- och forskarutbyte – allt detta tjänar till att öppna upp auktoritära system snarare än att befästa dem.

Men om det är så måste det vara problematiskt att sätta samarbetet och utbytet i fara med förkastelsedomar.

3. Konsekvens eller ad hoc?

Ifall det är en skyldighet att påtala kränkningar av demokrati och mänskliga rättigheter uppstår frågan om skyldigheten i samma mån gäller alla kränkare eller om det är godtagbart att rikta den hårda kritiken bara mot vissa. World Audit har nyligen publicerat 2015 års rangordning av länder efter deras grad av demokrati. Listan toppas av Danmark och i botten, på plats 150, finns Nordkorea. Saudiarabien ligger på plats 107, före länder som Kuba, Kina och Vietnam, och före fyrtio andra. Detaljerna kan säkert ifrågasättas, men nog finns det många att fördöma i samma starka ordalag för den regering som vill vara konsekvent. Hur nu detta skulle gå till. Och om konsekvens i detta hänseende skulle bidra till internationell fred och säkerhet.

4. Effektivitet eller identitet?

Att bedriva utrikespolitik är inte bara att försöka åstadkomma positiva effekter utan också att manifestera sig själv. Det är vanligtvis en bra fråga om kritik av andra länder för att vara odemokratiska och beröva människorna deras rättigheter verkligen påverkar situationen i önskad riktning. Att ställa frågan kan emellertid visa att man missförstått vad det är fråga om, förledd som man blivit av den idealistiska retorik som hör utrikespolitiken till. Förkastelsedomar kan ha till syfte att uttrycka förkastarens identitet snarare än att påverka de drabbades läge, något som regeringen säkert har uppnått med sin Saudipolitik. För att citera en kommentar till krisen: ”Nu känner jag mig stolt över att vara svensk!”

Som många påpekat ligger det onekligen nära till hands att relatera utrikesministerns retorik om Saudiarabien till regeringen Löfvens strävan att markera sig ideologiskt på det område där detta är lättast, alltså utrikespolitiken. Och att tydliggöra vad de vill ska vara Sveriges nationella identitet.  Såtillvida har det handlat om Sverige och inte om Saudiarabien.

Och intet ont i detta. Politik är inte bara att åstadkomma osjälviska resultat utan också att manifestera sig själv.  Så gör alla. I fråga om en del av det som sker är det poänglöst att diskuterat betydelsen för freden och säkerheten eller för demokratin och de mänskliga rättigheterna. En del utrikespolitik gäller annat än utlandet.
 

I en värld av suveräna stater som ska leva fredligt med varandra samtidig som de anser sig fria att förkasta varandra för både sakens och identitetens skull har det sina sidor att bedriva en utrikespolitik som är tydlig, konsekvent och effektiv. Bara sällan kan saken reduceras till valet mellan att stå upp för det rätta och säga ifrån respektive strunta i moralen och bevaka det snäva egenintresset.

Text: Kjell Goldmann, gästskribent i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Femton Politiska Begrepp (2013), Den föreställda familjen (2011), Politiska personer (2010), Identitet och politik (2008) och Övernationella idéer (2003).


Om UI-bloggen

Arkiv