Tunisien: ett föredöme med brister


Av: Hanna Holmäng

2015-03-24 |

Tunisien sägs vara ett föregångsland när det gäller kvinnors rättigheter i MENA-området (Mellanöstern och Nordafrika) men lämnar mycket att önska. Fortfarande håller traditioner och konservativa attityder tillbaka kvinnornas ställning i samhället. 


Efter Tunisiens självständighet från Frankrike år 1956 införde landets första president, Habib Bourguiba en lag, Code du statut personnel (CSP), som gav kvinnorna i Tunisien rättigheter som var unika för arabvärlden. CSP, eller ”koden” som den kallas i folkmun, innebar exempelvis att kvinnor fick rätt att skilja sig utan mannens godkännande och att polygami förbjöds. Abort legaliserades och 1985 skrevs FN:s kvinnokonvention CEDAW under, om än med reservationer.


Zine Ben Ali, som efter en statskupp efterträdde Habib Bourguiba år 1987, kom att förespråka en fortsatt stark roll för kvinnorna. Men han utnyttjade samtidigt landets kvinnorörelse för att få legitimitet i väst samt för att tysta oppositionen och då speciellt de religiösa partierna. Han förde en sekulär politik, likt sin företrädare men var långt mer auktoritär. Internationella människorättsorganisationer ifrågasatte om Ben Alis regim verkligen strävade efter jämställdhet av övertygelse och såg det snarare som ett sätt att maskera det stora demokratiska underskott som fanns i landet.


I revolutionens spår

Tunisien var landet där revolterna i arabvärlden, den så kallade arabiska våren, tog sin början i slutet av 2010 och början på 2011. Under demonstrationerna mot bland annat korruption, arbetslöshet och höjda livsmedelspriser spelade kvinnorna en viktig roll. De sågs delta i protesterna på gatorna men drev också sitt motstånd och sina reformfrågor via sociala medier. När Ben Ali till slut lämnade presidentposten och flydde utomlands kunde den svåra omvandlingen från diktatur till demokrati påbörjas. 


År 2011 hölls det första demokratiska valet efter den tunisiska Jasminrevolutionen. Valet gällde 217 platser i ett konstitutionsråd med uppdrag att ta fram en ny grundlag samt att utse övergångsregering och president. Det islamistiska partiet Ennahda vann flest mandat i den konstitutionerande församlingen, vilket ledde till att en islamistledd regering bildades.


Det restes farhågor att Ennahda skulle föra Tunisien i en mer islamistisk riktning samt inskränka kvinnornas rättigheter och deltagande i samhället. Regeringens förslag år 2012 om att göra en ändring i konstitutionen så att kvinnan skulle ses som "ett komplement" till mannen (till skillnad från de grundläggande principer om kvinnans lika värde som fastställdes 1956) ledde till omfattande protester i landets huvudstad Tunis.

Men trots djupa ideologiska skiljelinjer mellan religiösa och mer sekulära politiska falanger lyckades det konstitutionella rådet, efter två års mödosamt arbete hotat av misshälligheter, skriva en ny grundlag.


Den nya författningen

Författningen – som kan sägas vara en historisk kompromiss – kan ses som den mest progressiva i arabvärlden. Den är inte, som de flesta grundlagar i regionen, baserad på den muslimska rätten, sharia. Grundlagen stärker bland annat kvinnornas roll genom att tillskriva män och kvinnor lika rättigheter. Staten ska enligt lag verka för en jämn könsfördelning i valda församlingar. Ungefär en tredjedel (31 procent) av ledamöterna i Tunisiens nyvalda parlament är kvinnor. Även kvinnorörelsen har stärkts efter 2011 och har idag en bättre förankring på gräsrotsnivå, både bland de sekulära och islamistiska kvinnoorganisationerna.


Men fortfarande präglas landet av patriarkala attityder, speciellt på landsbygden där kvinnornas frihet många gånger begränsas av omgivningen. Trots att kvinnorna i regel har bättre utbildning än män har de svårt att få arbete, bland annat på grund av diskriminering på arbetsmarknaden. Den ojämna ansvarsfördelningen i hemmet är påtaglig och våld mot kvinnor är vanligt förekommande. 


Tunisien kan med en av de mest demokratiska och jämställda författningarna i arabvärlden sägas ha påbörjat sin väg mot ett postpatriarkalt samhälle. Men nu måste lagen följas och konservativa attityder förändras, något som med största sannolikhet kommer att ta lång tid.


Text: Hanna Holmäng, praktikant vid Utrikespolitiska institutet under våren 2015. 


Tips: Titta gärna på seminariet i UI Play med titeln: Women in Tunisia After the Arab Spring


Beställ också senaste numret av Världspolitikens Dagsfrågor: Kvinnokamp i uppförsbacke: Fyra år efter arabiska våren



Det här seminariet och blogginlägget har finansierats med stöd från Sida. Sida har ej deltagit i produktionen. Ansvaret för innehållet är UI:s.

 

 


Om UI-bloggen

Arkiv