EU:s roll i världen


Av: Hanna Holmäng

2015-03-10 |

Krisen kring Ryssland och Ukraina stod i centrum när EU:s relationer med omvärlden diskuterades under ett seminarium på UI. Unionen berömdes för sin förmåga att under 2014 ena sig kring sanktionerna mot Ryssland, som infördes på grund av landets annektering av Krim och stöd till separatister i Ukrainas östra delar, något som strider mot de senaste decenniernas europeiska fredsordning, internationell rätt samt territoriella gränser.


Samtidigt riktades kritik mot EU:s oförmåga att hantera de ökade flyktingströmmarna från bland annat krigsdrabbade Mellanöstern och Afrikas horn samt de många tusen människor som omkommit när de har försökt att ta sig till Europa sjövägen över Medelhavet. ”År 2014 har präglats av kriser i Europas närområde” sammanfattade Mark Leonard, chef för tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) vars nyutgivna rapport – som årligen bedömer unionens utrikespolitiska agerande – låg till grund för diskussionen.


Tyskland i ledningen och Sverige rankad som tvåa

På 29 områden hade ”ledare” och ”slöfockar” utsetts, det vill säga länder som varit mest respektive minst aktiva i olika utrikespolitiska frågor under 2014. Tyskland, som har stor ekonomisk makt inom unionen, placerade sig inte helt oväntat på första plats som ledare inom 17 områden. Sverige gavs en ledarposition på 11 områden (fler områden än de betydligt större länderna Frankrike och Italien) och intog, med sina höga betyg inom bland annat klimatförhandling och som givare av utvecklingsbistånd, en delad andraplats tillsammans med Storbritannien.


Enligt Mikaela Kumlin Granit, chef för utrikesdepartementets EU-enhet (UD-EU) var Tyskland med förbundskansler Angela Merkel i spetsen tongivande under förhandlingarna med det krisdrabbade Grekland efter skuldkrisen 2010. Denna ekonomiska ledarroll har sedan utvecklas till en ledande position även inom den europeiska utrikespolitiken. Under 2014 har Tyskland spelat en central roll för att få till stånd sanktionerna mot Ryssland och under EU:s förhandlingar med USA om frihandelsavtalet TTIP samt bland annat aktivt stött den demokratiska processen i Tunisien.


När det gäller Sveriges andra plats, menade Kumlin Granit, att svenska politiker och tjänstemän, 20 år efter att Sverige gick med i EU, nu börjat förstå hur unionens gigantiska och komplicerade förhandlingssystem fungerar. Det är exempelvis viktigt att aktivt bygga upp informella nätverk samt utnyttja det formella regelsystemets möjligheter och begränsningar. Kumlin Granit betonade också betydelsen av att många svenskar arbetar inom EU:s institutioner och att utrikesdepartementet aktivt verkar för att fler svenska diplomater ska tjänstgöra i Bryssel.


En bidragande orsak till att Sverige har en tongivande röst i EU:s utrikespolitik, inflikade Leonard, är det faktum att Sverige är engagerat i många frågor, exempelvis flyktingmottagande och stödjandet av mänskliga rättigheter. Bland de övriga EU-länderna finns flera som begränsar sig till några få sakfrågor.


Sanktionskriget mellan EU och Ryssland

En stor del av seminariet ägnades åt krisen kring Ryssland och Ukraina samt de sanktioner som EU infört mot Ryssland. Det som gav ett högt betyg var att EU:s medlemsländer lyckades enas om sanktioner mot Ryssland snarare än att dessa hade givit resultat i form av återlämnande av Krim samt tillbakadragande av soldater och krigsmateriel i Ukraina, kritiserade Anke Schmidt Felzmann, forskare vid UI.


Det rådde delade meningar om hur EU skulle agera i konflikten mellan Ryssland och Ukraina.

Även om stridshandlingar pågår idag kan det inom en närliggande framtid bli en så kallad frusen konflikt. Detta innebär att Krim och östra Ukrainas politiska tillhörighet kan förbli oklar för år framöver, något som skett i andra delar av det forna Sovjetunionen, exempelvis Transnistrien och Sydossetien.


Leonard förespråkade att EU skulle överlämna Ukraina till den ”ryska inflytelsesfären” och att Ryssland skulle få utveckla den Euroasiatiska unionen – där flera postsovjetiska stater ingår – som ett eget integrationsprojekt vid sidan om EU:s försök att skapa tätare relationer med de östra grannländerna. Detta förhållandevis passiva agerande från EU:s sida skulle kunna bidra till en frusen konflikt. Unionens förda politik mot Ukraina och andra länder som ingår i det östra grannskapet skulle då även fortsättningsvis präglas av inaktivitet och ambivalens samt huvudsakligen styras av krisreaktioner.


Schmidt Felzmann å andra sidan ansåg att EU borde lyssna på ukrainarna själva och därefter utforma stödet efter deras önskemål. Istället för att dela upp den östra grannskapsregionen mellan Ryssland och ”väst” ska de länder som ingår i den östra grannskapspolitiken själva få välja.


Roderick Parkes, forskare vid UI, summerade avslutningsvis EU:s utrikespolitika utveckling i tre frågor: (1) Stöttar EU den av USA drivna globaliseringspolitiken? (2) Är EU självständigt från USA, det vill säga handlar vi som ”västerlänningar” eller som européer? (3) Tillåter världen en utveckling mot en europeisk identitet eller är världen ofrånkomligt bipolär i form av ett ”väst” och ett ”öst”?


Text: Hanna Holmäng, praktikant vid Utrikespolitiska institutet under våren 2015.


Tips: Titta gärna på hela seminariet EU as Global Actor




Om UI-bloggen

Arkiv