Demokratisering på dekis i Burma


Av: Joakim Kreutz

2015-02-06 |

Den 12 februari är det 68 år sedan ledare från olika etniska grupper  i dåvarande brittiska Burma ingick en kompromiss om maktfördelning som gjorde landets självständighet möjlig. Efter 50 år av militärstyre behöver landet en nystart, och det var tänkt att en nationell vapenvila skulle inledas den 12 februari i år för att avsluta landets inbördeskrig. Så kommer inte ske och Burma står nu inför ett år som kommer bli avgörande för huruvida landet ska lyckas bli en demokrati.


De goda nyheterna som kom i en strid ström från Burma för några år sedan verkar ha stannat upp. Istället för optimistiska prognoser om investeringar och semesterparadis ser vi nu en militär som klamrar sig kvar vid makten, ett inbördeskrig där striderna förvärras, och ett land där den muslimska minoriteten rohingya förvägras medborgarskap och lever i fruktan för sina liv. När FN:s speciella sändebud för mänskliga rättigheter nyligen uppmärksammade det sistnämnda så protesterade nationalistiska munkar i Yangon och kallade henne ”hora.” Trots att den typen av uttalanden har tillåtits så minskar yttrandefriheten i landet som helhet. Enligt en genomgång från Freeedom House av politiska och civila rättigheter i världens länder var förbättringarna som skedde i Burma 2013 bara tillfälliga. Landet är ”inte fritt” i samma utsträckning som till exempel Ryssland, Iran, och Etiopien.


Rohingyas status – en utmaning
Det finns tre stora utmaningar för Burma som alla måste hanteras under de kommande månaderna. Den första handlar om diskrimineringen av landets etniska minoriteter, vilket i första hand betyder att rohingya precis som andra invånare ska garanteras sina mänskliga rättigheter. Den andra handlar om att få stopp på inbördeskriget, som inte bara innebär lidande i form av strider utan även sexuellt våld och tortyr mot civila samt användande av barnsoldater. Den tredje utmaningen handlar om att ta fortsatta steg mot demokratiskt styre, vilket först innebär att det planerade valet senare i år måste bli rättvist.


Sedan 2012 har våldsamma attacker mot rohingya i Arakan-staten i västra Burma skapat hundratusentals flyktingar i och utanför landet. Motsättningarna i området är en kvarleva från tiden med direkt militärstyre 1962–2010. Trots att muslimer och buddister samexisterat i området under många sekler, så beslutade militärregimen att området skulle rensas etniskt under 1970-talet. När en ny medborgarlag antogs 1982 ansågs inte rohingya vara en ”nationell minoritet”, utan deras status jämställdes med illegala migranter. Att militären samtidigt förtryckte den buddistiska folkgruppen rakhine i området har gjort att den sistnämnda nu ser varje försök att hjälpa rohingya som ett angrepp mot dem.


Att etnisk tillhörighet har blivit politiserad är inte unikt för rakhine och rohingya, utan gäller även relationerna mellan burmaner och övriga minoriteter, oavsett religion. Många av dessa har under de senaste decennierna fört både obeväpnad och väpnad kamp för sina rättigheter. Den 12 februari 1947 – ett knappt år före självständigheten – slöts ett avtal i Panglong som delade makten mellan folkgrupperna i det nya landet, men under militärstyret frångicks dessa principer.


Dagens etniska minoritetsledare vill se ett fredsavtal liknande det som slöts i Panglong. Fredsprocessen som pågått i snart fem år har än så länge inte inbegripit förhandlingar om politiska eftergifter från centralmakten utan har enbart handlat om försök att skapa vapenvilor runt om i landet. Samtidigt har militären fortsatt med offensiver och attacker mot civilbefolkningen i de norra Shan- och Kachin-staterna vilket underminerat alla försök att bygga förtroende för en fredsprocess. Det är tydligt att lokala militära befälhavare inte tar hänsyn till försöken till konfliktlösning.

Måste hanteras som en helhet

Militärens roll är också ett stort problem för den avstannande demokratiseringsprocessen. Enligt författningen, som var juntans ”avskedspresent” till landet 2008, utnämner militären 25 procent av parlamentets ledamöter – ett parlament som även i övrigt är fyllt av före detta militärer. Det sistnämnda kommer troligtvis att förändras om de val som ska hållas senare i år blir åtminstone delvis fria, men militären kommer ändå att kunna blockera alla förslag på författningsförändringar. Man ska heller inte utgå från att den politiska processen kommer att vara oberoende, då en tydlig trend under det senaste året varit begränsningar i yttrandefriheten, framför allt när det gäller kritik mot president Thein Sein och mot militärens agerande. 


Burmas demokratisering som såg så lovande ut för två år sedan (EU och USA avslutade sanktioner och Sverige började ge bistånd) står  nu vid ett vägskäl. Även om positiva förändringar har skett i de större städerna måste demokratisering och mänskliga rättigheter nu också spridas över hela landet. Det kan bara ske genom att de olika utmaningarna som landet står inför hanteras som en helhet, eftersom fortsatt diskriminering av etniska minoriteter undergräver demokratin, samtidigt som fortsatt militärmakt kommer att leda till fortsatt inbördeskrig.  


Text: Joakim Kreutz, forskare vid Utrikespolitiska institutet, UI.


Tips: Missa inte seminariet på UI om Burma den 10 februari med titeln: What happened to the peace and democratization process in Burma? Anmäl dig och läs mer om seminariet på ui.se.






Om UI-bloggen

Arkiv