Fortsatt kollisionskurs mellan Vita huset och Pentagon?


Av: Mikael Blomdahl

2015-02-26 |

Ashton Carter utsågs till ny försvarsminister i USA vid en kritisk tidpunkt. Stora utmaningar blir att formulera en effektiv strategi gentemot Islamiska staten (IS), att möta ett revanschistiskt Ryssland och att ha en större närvaro i Afghanistan än planerat. Och även att hantera Obamas innersta krets.

Det var med stor majoritet i senaten som Ashton Carter utsågs till USA:s nye försvarsminister den 15 februari i år. Han har en bakgrund som akademiker, kärnvapenexpert, utrikespolitisk rådgivare med mera, men har inte tjänstgjort inom den amerikanska militären. 2011–2013 var han biträdande försvarsminister, med ansvar för försvarets budget. Carter nämndes redan då som tänkbar kandidat till den högsta posten vid försvarshögkvarteret Pentagon, men jobbet gick den gången till Chuck Hagel.

Denna gång sker skiftet på försvarsministerposten vid en ytterst kritisk tidpunkt. Missnöjet är utbrett med president Barack Obamas utrikespolitik och en tydligare strategi efterlyses inom flera områden. Flertalet bedömare menar att Hagel, som avgick i december 2014, blev det första ministeroffret för det faktum att Obama förlorade majoritet i senaten i kongressvalet i november 2014.

Hagel, som var ensam republikan i Obamas regering, blev ifrågasatt redan när han nominerades till posten 2013. Han kritiserades exempelvis för att väga för lätt som försvarsminister och för att vara oense med Vita huset i dess övergripande försvarspolitiska strategi. På ett mer konkret plan kritiserades Hagel för brister i USA:s strategi gentemot såväl den muslimska extremistgruppen Islamiska staten (IS) som Syriens regim.

Spänningar inom Pentagon
Istället var den högste militäre rådgivaren (Chairman of the Joints Chiefs of Staff), general Martin Dempsey, den person vid Pentagon som kanske hade mer inflytande på Obama – på Hagels bekostnad. Till skillnad från vid utrikesdepartementet, där ministern är högsta höns och rapporterar direkt till presidenten, uppstår det lätt en spänning mellan försvarsministern och den högste militäre rådgivaren vid Pentagon. Båda förväntas rapportera direkt till presidenten och nationella säkerhetsrådet om så efterfrågas.

Ett välkänt samtida exempel på en sådan konflikt är den mellan försvarsminister Dick Cheney och general Colin Powell under president George H W Bush. Ett annat exempel är konflikten mellan försvarsminister Donald Rumsfeld och general Richard Myers under George W Bush.

Hagel förknippades också med nedskärningar i försvarsbudgeten och med att fokusera mer på Asien än Mellanöstern. Enligt bedömare offrades han av Obama för att visa kritiker handlingskraft och för att regeringen ville signalera en nystart för USA:s terroristbekämpning. Andra hävdar att beslutet i själva verket gick emot Obamas egen övertygelse, eftersom han på ett övergripande plan hade stor samsyn med Hagel. Den före detta försvarsministern, som ofta beskrivits som tyst och reserverad vid regeringssammanträdena, förefaller inte ha lyckats ta sig in i den innersta kretsen kring Obama. Hagels avgång var följaktligen den första stora förändringen som Obama genomförde efter det att demokraterna förlorat stort i mellanårsvalet.

Pentagon-kritik mot Vita huset
Under Obamas tid som president har konflikter vid flera tillfällen uppstått mellan Vita huset och Pentagon. Republikanen Robert Gates, som var Obamas förste försvarsminister och som även innehade posten under George W Bush, uttryckte omfattande kritik mot Obama-administrationen i sina memoarer som utkom 2014.

Vid Gates avgång sade Obama förvisso att han varit en av de bästa försvarsministrarna i landets historia. Men enligt Gates litade inte Obama på Pentagons generaler. Han trodde inte heller på sin egen krigsstrategi och brydde sig i huvudsak enbart om uttåget ur Afghanistan. Gates menar också att Obama var skeptisk till de amerikanska truppförstärkningarna i Afghanistan 2009.

Därutöver har Gates skarpt kritiserat vicepresident Joe Biden, som Gates anser har haft fel i samtliga utrikespolitiska frågor under lång tid. Biden påstås också ha förgiftat relationerna till de högsta beslutsfattarna vid Pentagon.

Ett annat exempel på kritik mot Obama-administrationen gäller interventionen i Libyen 2011. Dåvarande försvarsminister Gates anförde att krigen i Irak och Afghanistan samt en pågående budgetkris hade ansträngt USA:s försvarsbudget i så hög grad att landet inte borde delta i ännu ett krig.

Gates har även kritiserat Obamas rådgivare, kanske särskilt FN-ambassadören Samantha Power, som då var nationell säkerhetsrådgivare för multilaterala frågor och mänskliga rättigheter. Han lär beskt ha sagt att man inte ska ge Vita Huset och nationella säkerhetsrådets stab alltför mycket information om olika militära alternativ, eftersom de inte förstår och för att ”experter” som Samantha Power kommer att besluta när vi ska agera militärt.

Ashton Carter – mer av en hök
Även Gates efterträdare, den tidigare CIA-chefen Leon Panetta, har i sina memoarer från 2014 uttryckt missnöje med Vita huset, bland annat för att Obama inte agerade mer beslutsamt för att få de amerikanska trupperna att stanna kvar i Irak och även för att han inte engagerade sig i Syrien i ett mycket tidigare skede.

Den kanske mest tongivande kritiken gäller Obamas beslut att inte försöka övertyga den tidigare irakiske premiärministern Nouri al-Maliki om att få ha en amerikansk styrka kvar i landet. Detta hade enligt Panetta motverkat det maktvakuum som uppstod i landet och sedermera utnyttjades av IS. Panetta menar också att han i likhet med förra utrikesministern Hillary Clinton förgäves vädjade om stöd till moderata syriska rebeller 2012.

Ashton Carter beskrivs av de flesta som mer av en hök än Obamas tidigare försvarsministrar. Carter – den fjärde försvarsministern på sex år – kommer under Obamas sista två år som president att möta många institutionella och nationella säkerhetsutmaningar.

Uppenbara nationella säkerhetsutmaningar kommer att bli att formulera en mer effektiv strategi gentemot IS, att i denna kamp hantera Iran som en indirekt allianspartner, att möta ett revanschistiskt Ryssland och att ha en större närvaro i Afghanistan än planerat. Bland institutionella utmaningar märks förutom budgetnedskärningar den höga frekvensen av självmord bland dem som kommit hem från krigen i Afghanistan och Irak.

Mot bakgrund av Carters tidigare poster torde han känna Pentagon väl och ryktet om hans tuffhet kan komma väl till pass i de viktiga relationerna med Vita huset. Inte minst handlar det om att handskas med Obamas innersta krets, där vissa menar att bland andra den nuvarande nationella säkerhetsrådgivaren Susan Rice och Samantha Power i alltför stor utsträckning har presidentens öra.

Text: Mikael Blomdahl, forskare vid Utrikespolitiska institutet, UI.

 


Om UI-bloggen

Arkiv