Kremls svåra balansgång


Av: Mattias Hult

2015-02-25 |

Expansionistisk eurasianism och isolationistisk nationalism är två krafter som påverkar det ryska samhället och som analyserades vid ett seminarium på UI den 12:e februari av Mark Bassin, professor vid Södertörns högskola, och Ivan Torbakov, forskare vid Uppsala universitets centrum för Rysslandsstudier (UCRS).

 

Igor Torbakov inledde sitt anförande med att konstatera att rysk nationalism ofta idealiseras och demoniseras, men sällan analyseras. Det finns omkring 40 nationalistiska grupperingar i Ryssland. Igor Torbakov fokuserade på den etnonationalistiska rörelsen Nazdem, ryska nationaldemokrater, under seminariet. Ryska etnonationalister ser det som att nationalismens tid är kommen nu i spåren av Sovjetunionens fall - att Ryssland nu har krympt till sin kulturella och geografisk kärna, något som står i bjärt kontrast till det multietniska imperium Sovjetunionen representerade. Idag är över 80 procent av den ryska befolkningen etniska ryssar.


Enligt Torbakov är ryska etnonationalister starkt motvilliga till att öka integrationen med Centralasien då de ser en sådan som ett hot. Men detta betyder inte att den ryska etnonationalistiska intressesfären nödvändigtvis minskar, den expansionistiska ryska politiken gentemot Ukraina och annekteringen av Krimhalvön, har tillfredsställt både etnonationalister och imperialistiska nationalister, enligt Torbakov. Annekteringen motiverades av Kreml med att det handlade om att skydda etniska ryssar och att återföra dessa till det land de tillhör, Ryssland. Därför är det kanske inte särskilt förvånande att etnonationalister ställer upp bakom en sådan retorik.


Så var står president Vladimir Putin i det hela? Enligt Torbakov är Putins favorittillvägagångssätt tvetydighet. Putin försöker kombinera neoimperialism med retorik om etnicitet. Han är en statsman som uttalar sig kritiskt både mot rysk etnonationalism och mot etnonationalism i största allmänhet, oavsett etniskt grundfundament. Putin har karakteriserat Ryssland som en multietnisk statscivilisation med rysk kultur som dess kärna. Putin har även definierat det uppdrag ryska folket har, nämligen: ”att cementera denna unika statscivilisation” sade Torbakov.


-Det för Putin väldigt nära eurasianistisk retorik, avslutade Igor Torbakov.

Eurasianismens övergripande mål

Mark Bassin talade om eurasianism, en ideologi som har en så stor bredd och många olika tolkningar, att den är populär i flera postsovjetiska stater. Emot etnonationalism står krafter vilkas intressen går vida utanför Rysslands gränser. Mark Bassin talade om klassisk eurasianism som florerade kring 1920-talet. Den tidens eurasianism var isolationistisk, syftade till upprättandet av en helt självförsörjande kulturellt och geografiskt säregen enhet. En värld i världen så att säga. Den tidens ideologer motsatte sig hela Västeuropa och Ryssland definierades som dess motsats. I dag har istället eurasianism, med sociologen och geopolitikern Aleksandr Dugin som viktig ideolog, blivit mindre euroskeptisk; nu accepteras det romano-germanska. Eurasianism har dessutom gått från att vara isolationistisk till att numera vara globaliserad, vilket också är en väldigt markant förändring, framhöll Basin.


Bassin förklarade att enligt Dugins världsbild har maktens centrum från 1945 och framåt skiftat från Europa, över Atlanten, och numera är det USA som är huvudfiende, ett USA vars övergripande mål påstås vara att kontrollera världen. USA sägs utnyttja Europa för sina intressen och Storbritannien anses vara en del i konstruktionen av denna nya världsordning. Västeuropa, däribland Frankrike och Tyskland, ses som offer för USA:s agenda. Dugin har kallat nuvarande hegemoniska maktordning för ”atlanticism”.


Mark Bassin fortsatte sitt resonemang och beskrev att ett av eurasianismens övergripande mål idag är att bryta upp USA:s hegemoni till förmån för en värdsmaktordning med fyra stora makroenheter: Asien-Stillahavs regionen, Afrika, Amerika och Eurasien önskvärt. Inom eurasianismen ses Ryssland som en central komponent och det ryska folket ses som ryggraden för detta bygge. Det talas om Paris – Berlin – Moskva, i en allians. På en av Dugins mest sensationella kartor är Dublin – Vladivostok en enda stor politisk enhet. Inspiration till denna tanke kommer från mellankrigstidens högerextrema krafter i Europa enligt Bassin. Bassin påpekade dock att Dugins mål inte nödvändigtvis är att denna enorma massa ska stå under en flagg, den ryska. Snarare är målet att det ska vara en kulturell, ekonomisk och politisk allians bestående av en mängd länder i framförallt Europa och Centralasien.

En svår balansgång

Seminariet kom till stor del att präglas av resonemang kring den balansgång Putin måste gå mellan vitt skilda intressen. Dels ska grupper med ambitioner som sträcker sig långt utanför Rysslands gränser tillfredsställas, men samtidigt ska mer isolationistiska nationalistiska krafter, såsom etnonationalister, hanteras. Ett exempel som Igor Torbakov lyfte fram på denna balansgång var annekteringen av Krim. Det var en expansion av ryskt territorium som motiverades av Putin genom att det var ett sätt, rent av en nödvändighet, att skydda etniska ryssar på.


I slutet av seminariet togs också banden mellan Kreml och populistiska partier i EU-länder upp. Mark Bassin såg särskilt dystert på franska Nationella frontens nära band med Putin. Partiet som har blivit en maktfaktor i Frankrike får finansiering från Ryssland. Den ryska policyn att skapa band med politiska krafter i EU-länder tycks gå helt i linje med visionerna inom Dugins doktrin av eurasianism.

Text: Mattias Hult, praktikant vid Utrikespolitiska institutet våren 2015.

 

Tips: Titta på hela seminariet i UI Play:


Om UI-bloggen

Arkiv