EU:s utrikespolitiska utmaningar


Av: Aras Lindh

2015-02-20 |

Det försämrade säkerhetsläget i EU:s närområde ställer stora krav på den nytillträdda EU-kommissionen och utrikesrepresentanten Federica Mogherini. Vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet diskuterades vilka verktyg som EU har till förfogande för att möta dessa utmaningar.

Grunden för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ändrades i hög utsträckning till följd av Lissabonfördraget. Trots att EU i flera avseenden har ansetts vara ett lyckat samarbetsprojekt har framgångarna på det utrikes- och säkerhetspolitiska området varit desto mer begränsade. Efter att Lissabonfördraget trädde i kraft 2009 var förväntningarna därför högt ställda på att EU:s roll som global aktör skulle stärkas. Ett år efter, i december 2010, inrättades så den Europeiska utrikestjänsten (EEAS), ledd av EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Det hela var i själva verket en sammanslagning av flera befintliga utrikespolitiskt inriktade organ.

De gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningarna och vilka verktyg som finns för att hantera dessa diskuterades vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet (UI) i januari. Anna-Karin Eneström, tidigare KUSP-ambassadör i Bryssel, framhöll att den Europeiska utrikestjänsten har mognat, efter att inledningsvis ha varit närmast kaotisk och oorganiserad, samtidigt som den präglades av en rad barnsjukdomar. Mitt i allt inträffade dessutom arabiska våren. Den förändring som utrikesförvaltningen genomgick i samband med EEAS-reformen gjorde det svårt för EU att agera med tydlighet. Under de år som passerat har dock EEAS hunnit utvecklas, både i Bryssel där den har sitt säte och runtom i världen vid olika EU-representationer och -delegationer, och utrikestjänsten fungerar idag i huvudsak väl. Emellertid kvarstår vissa utmaningar, menade hon.

Anna-Karin Eneström framhöll att det var en stor utmaning för EEAS att kunna samarbeta mer effektivt med EU-kommissionen. I detta sammanhang vilar ett stort ansvar på utrikesrepresentanten Federica Mogherini, som inte bara leder EEAS utan också är vice ordförande i EU-kommissionen. Hon måste använda sina bägge roller bättre och hennes agerande måste dessutom hela tiden bygga på legitimitet som hon får från EU:s medlemsstater. Detta är en grundläggande faktor för att EU ska kunna hantera de utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningarna i sitt närområde som en legitim aktör, menade Eneström.

Federica Bicchi, forskare i internationella relationer vid London School of Economics, framhöll tre faktorer som hon menade karaktäriserar EEAS utveckling och EU:s gemensamma utmaningar på området. Den första faktorn är att EEAS snabbt har lärt sig att samordna och koordinera EU-kommissionens olika generaldirektorat och medlemsstater, vilket är positivt. Ett exempel på sådan samordning är att EEAS effektivt har motarbetat fortsatta israeliska bosättningar på ockuperad mark genom att hindra israeliska aktörer som verkar på ockuperat territorium från att söka forskningsmedel från EU:s forskningsprogram Horisont 2020. Detta, menade hon, visar hur EEAS kan arbeta och låter en gemensam europeisk utrikespolitik skapa ett mervärde i förhållande till omvärlden.

Emellertid kvarstår flera utmaningar. En sådan är svårigheterna att agera enhetligt i känsliga frågor – splittringen mellan medlemsstaterna är helt enkelt för stor. Detta tar sig uttryck inte minst i frågan om försoningsprocessen mellan Israel och Palestina. De stora medlemsstaterna inom EU har ofta separata diskussioner i olika konstellationer, ofta tillsammans med USA, vilket skapar en tydlig obalans mellan medlemsländerna och påverkar vilken riktning EEAS arbete tar.

En annan utmaning som Bicchi framhöll liksom Anna-Karin Eneström, är hur Mogherini ska hantera sin strategiskt viktiga roll. Mogherini har försökt effektivisera beslutsgången inom EEAS, påpekade Bicchi, men det kan ibland gå lite ”för snabbt”, kanske på grund av Mogherinis bakgrund som italiensk utrikesminister. Enligt Bicchi kräver EU-systemet normalt en långsammare beslutsgång. Bicchi varnade också för att det snabba tempot riskerar att skapa slitningar internt bland medlemsländerna.

EU skulle vinna på en starkare gemensam utrikespolitik, och det finns flera exempel på framgångsrikt agerande mot länder i EU:s grannskap, menade Niklas Bremberg, forskare vid UI:s Europaprogram. Han pekade bland annat på EU:s framgång i Egypten där man lyckades bidra till att spänningarna lättade. Enligt Bremberg går det att läsa in potentiellt stora möjligheter i relativt små framsteg.

Det finns dessutom en fara med att måla upp en tydlig konfliktbild mellan EU och dess grannskap, både i öst och i syd, enligt Bremberg. Det hela är mer komplext än så. I takt med att samhället i Europa blir alltmer pluralistiskt är det också viktigt att vända debatten inåt, inte nödvändigt inom ramen för nationsgränser, utan också med utgångspunkt från olika grupper i olika områden. Den här sortens diskussion måste i högre utsträckning ligga till grund för den politik som slutligen utgör EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Bara då kan man vara säker på vad och vem politiken egentligen representerar.

Text:Aras Lindh, projektsamordnare och analytiker vid Utrikespolitiska institutet, UI.


Tips: Titta på hela seminariet i UI Play: Challenges to EU Foreign and Security Policy







Om UI-bloggen

Arkiv