Ny giv i spansk politik


Av: Niklas Bremberg

2015-12-22 |

Spanien gick till val i söndags och två helt nya partier – Podemos (vänster) och Ciudadanos (mitten-höger) – tog sig med besked in i det spanska parlamentet. Landets politiska landskap har därmed förändrats på ett uppseendeväckande sätt.

Valresultatet bekräftar den trend som synts i den senaste tidens opinionsundersökningar, det vill säga att en betydande andel av den spanska väljarkåren är beredd att lägga sin röst på oprövade kort mot bakgrund av ett utbrett missnöje med hur de traditionella partierna, framför allt Partido Popular (PP, konservativt) och Socialistpartiet ( PSOE, socialdemokratiskt) har hanterat den ekonomiska krisen, arbetslösheten samt frågan om korruptionen. 


PP och PSOE brukade tidigare få uppemot 80 procent av rösterna men i detta val når de knappt 50 procent tillsammans. Att Podemos, som bildades så sent som 2014, lyckas få drygt 20% av rösterna tillsammans med sina koalitionspartier i Galicien, Katalonien och Valencia är helt klart en bedrift.

Även om Ciudadanos av allt att döma inte gjort ett så bra val som opinionsundersökningarna antydde är 14 procent av rösterna också ett starkt resultat för ett nytt parti. Men PP är trots allt det största partiet med nästan 29 procent av rösterna, även om partiet går tillbaka kraftigt jämfört med valet 2011 (då det erhöll 44,5 procent och fick egen majoritet i parlamentet). Länge såg det ut som att PSOE skulle förlora andra platsen till Podemos men de lyckades alltså till slut landa på 22 procent. Det är i och för sig partiets sämsta resultat sedan demokratin återinfördes på 1970-talet men ses ändå som något av en framgång i och med att man nu kan framhålla att man är största parti till vänster om PP.

Frågan är nu vem eller vilka som kan bilda regering. PP kan sägas ha initiativet i kraft av att vara största parti, men de kommer att få svårt att få stöd i parlamentet. Ett samarbete med den mest naturliga partnern Ciudadanos räcker inte för att en PP-ledd regering skulle erhålla majoritet. I det här läget framstår det också som osannolikt att PSOE skulle släppa fram en ny PP-regering under ledning av Mariano Rajoy. Å andra sidan räcker inte heller PSOE:s och Podemos mandat för att bilda regering.

Den spanska konstitutionen stipulerar att det är kungen som ska sondera terrängen för att se vem som ska kunna bilda regering. Vanligtvis är detta enbart en formalitet, men i detta läge kan man tänka sig att den spanske kungen Felipe VI skulle kunna spela en större roll än brukligt som medlare mellan olika partikonstellationer. Om inte en regering är på plats inom 60 dagar stundar nyval, vilket antagligen alla partier, förutom möjligen Podemos, torde vilja undvika.

Trots allt tal om förändring av historiska proportioner påminner situationen paradoxalt nog om ”normalläget” i spansk politik, det vill säga att regeringsalternativen måste söka bredare stöd bland mindre regionala partier från Baskien och Katalonien med skiftande ideologisk hemvist för att kunna regera. Här framträder också det som är en av de verkliga knäckfrågorna mellan PSOE och Podemos, nämligen synen på Spaniens nationella enhet.

Podemos säger sig stödja en folkomröstning om Kataloniens självständighet, något som PSOE inte gör även om partiet förespråkar en reformering av den spanska konstitutionen i mer federal riktning. PP och Ciudadanos däremot försvarar benhårt tanken om Spaniens enhet. Katalonien har ännu inte någon regionregering (trots att regionalval hölls i september) på grund av låsningar mellan de olika partierna som stödjer självständighet. 


Skulle Artur Mas lyckas bli omvald som katalansk regionpresident under den närmaste tiden, en hel del talar för det eftersom det annars måste hållas nyval i Katalonien, så skulle det möjligen kunna medföra att regeringsförhandlingarna i Madrid tar nya oväntade vändningar i syfte att få på plats en ”stark” regering som kan svara upp mot utmaningen från Katalonien. Det är alltså svårt att tro att spanska politiker, nya som gamla, får så värst mycket julledighet i år. 


Text: Niklas Bremberg, forskare vid Utrikespolitiska institutet, UI. 



Om UI-bloggen

Arkiv