Positiva signaler inför klimatmötet i Paris


Av: Gunilla Reischl

2015-11-09 |

När klimatmötet i Paris inleds i slutet av november har det gått sex år sedan världens länder senast försökte komma fram till ett klimatavtal. Då krockade högt ställda förväntningar med politiska realiteter och den så kallade Köpenhamnsöverenskommelsen blev ett urvattnat dokument som inte innehöll några siffror om hur stora utsläppsminskningar länderna måste göra. Även om förutsättningarna för att parterna ska komma överens är bättre idag, så kvarstår gamla konflikter som kan stjälpa förhandlingarna över ända.


Drastiska åtgärder krävs

Utsläppen av växthusgaser – som t ex koldioxid, metan och dikväveoxid – är högre än vad planeten kan absorbera. Resultatet är en växthuseffekt, som får den globala medeltemperaturen att öka, vilket i sin tur leder till stigande havsnivåer, extrema vädermönster, översvämningar och ökenspridning. De som drabbas hårdast av detta är framför allt de allra fattigaste människorna i världen, eftersom de har sämst förutsättningar för att kunna skydda sig från katastrofer och riskerar att få sina försörjningsmöjligheter förstörda. 

Trots att vi vet att drastiska åtgärder måste till för att problemen inte ska förvärras, så visade den senaste rapporten från FN:s klimatpanel (IPCC) att utsläppen av växthusgaser har fortsatt att öka.

På internationell nivå hanteras klimatförändringarna bland annat inom ramen för FN:s klimatkonvention (UNFCCC). Konventionen är ett avtal som slöts 1992 och trädde i kraft 1994 och omfattar i stort sett alla världens stater. Under UNFCCC förhandlar länderna om hur åtgärderna mot klimatförändringarna ska utformas. Nästa steg tas i och med det kommande Parismötet, som blir det21:a i ordningen.

Vid den internationella klimatkonferensen i Cancún i Mexiko 2010 kom länderna formellt överens om att den globala medeltemperaturen vid jordens yta inte bör stiga med mer än 2°C över den förindustriella nivån (det vill säga nivån innan industrialismen tog fart och började påverka atmosfären). Redan en sådan temperaturökning kan dock medföra risker och många aktörer vill lägga ribban vid 1,5 °C. 

I takt med att allt fler människor drabbas av klimatförändringarna blir anpassning till konsekvenserna av dessa allt viktigare. Det kan till exempel handla om att bygga fördämningar som skydd mot översvämningar eller om att anpassa jordbruket till ett förändrat klimat. 


Hållbar utveckling

De industrialiserade länderna har nått sin nuvarande ekonomiska utveckling genom att använda kol, olja och naturgas och utan att det har funnits några begränsningar av hur mycket växthusgaser de har kunnat släppa ut. I klimatförhandlingarnas drygt tjugoåriga historia har debatten om dessa ”historiska utsläpp” och hur ansvaret för nya åtgärder för att rädda klimatet ska fördelas mellan fattiga och rika länder varit ett centralt tema. På grund av klimatförändringarna är det inte hållbart att utvecklingsländerna på samma sätt som industriländerna bygger upp en industri och ett transportssystem baserat på fossila bränslen. En av de stora knäckfrågorna idag är hur utvecklingsländerna ska klara att göra en snabbare omställning till hållbar energianvändning än vad de industrialiserade länderna har gjort. För att kunna göra det behöver de hjälp, både med pengar och med teknik, vilket kräver ett effektivt, internationellt samarbete. 


Kyotoprotokollet och framtiden

1997 enades ett sextiotal länder om Kyotoprotokollet som innehöll bindande åtaganden och tidtabeller för hur ett antal industrialiserade länder skulle minska sina utsläpp av växthusgaser. Det gjordes då en uppdelning mellan utvecklings- och redan utvecklade länder. De senare åtog sig att göra utsläppsminskningar som angavs i procent för varje land (i genomsnitt skulle utsläppen minskas med fem procent jämfört med 1990). De förra behövde inte göra några sådana åtaganden, men de tog ändå på sig att minska sina utsläpp. Denna princip om ett gemensamt men differentierat ansvar förkroppsligar idén om att alla har ett ansvar för att agera mot klimatförändringarna men att vissa har ett större ansvar än andra.

På 1990-talet var den uppdelningen befogad, de största utsläppen kom från Europa och Nordamerika medan till exempel Kinas andel av utsläppen var relativt liten, vilket inte är fallet idag. Eftersom den politiska och ekonomiska verkligheten har förändrats måste fler länder ta ett större ansvar.


Bestämmer själva

Inför Parismötet är förhoppningen att man ska kunna enas om ett universellt avtal som alla länder kan skriva under. Vid klimatmötet i Warszawa 2013 kom länderna överens om att deras regeringar skulle föreslå och skicka in sina egna mål för att begränsa utsläppen, så kallade Intended Nationally Determined Contributions (INDC), vilket brukar översättas med ”föreslagna nationellt beslutade bidrag”.

Att länderna själva kan bestämma hur mycket de vill och kan göra och det faktum att INDC gäller både utvecklings- och industrialiserade länder kan bana väg för ett avtal i Paris. Det är lättare för stater att gå med på ett avtal där de genomför åtgärder på frivillig väg och i sin egen takt (även här ska de dock ange sina nya mål mätta i procent).

Men det senaste försöket att nå ett nytt klimatavtal, Köpenhamnsmötet 2009, misslyckades. Sedan dess har det dock skett några viktiga förändringar som kan leda till att Parismötet blir mer framgångsrikt. En av dem handlar om att kunskapen om klimatsystemen, som är oerhört komplexa, har ökat. IPCC har till exempel visat att möjligheten att nå tvågradersmålet minskar och därmed ökat insikten om att åtgärder brådskar. Dessutom en

ades de två största utsläppsländerna, USA och Kina, i november 2014 om bilaterala klimatmål. USA:s utsläpp ska minska med 26–28 procent fram till 2025 jämfört med 2005 års nivå och Kinas utsläpp ska sluta stiga senast år 2030 för att sedan minska. USA har detta mål i sina INDC som rapporterades till FN i mars. 

Optimister menar att detta sänder positiva signaler inför Parismötet. Andra (bland annat det internationella klimatnätverket 350.org) ifrågasätter om ett avtal som bygger på frivillighet verkligen kan ge de resultat som behövs. Hittills har få länder lovat att minska sina utsläpp i den omfattning som behövs för att man ska klara tvågradersmålet.


Text: Gunilla Reischl, forskare vid Utrikespolitiska institutet, UI.


Tips: Läs mer i ämnet på temasidan om klimat på ui.se. Beställ också Världspolitikens Dagsfrågor med titeln Maktskifte i klimatpolitiken? Nya roller för länderna i syd i butiken på ui.se. 



Om UI-bloggen

Arkiv