Turkiet vid vägskälet – vad står på tur?


Av: Aras Lindh

2015-11-25 |

Efter nyvalet i november står Turkiet inför större utmaningar än på länge. Efter en lång valrörelse är det nu dags att börja infria vallöftena. Med politisk turbulens på hemmaplan, Syrienkriget nästdörrs och flyktingkris i EU har Turkiet en viktig roll att spela. Mycket står på spel, men vilka intressen styr?

Det turkiska nyvalet till parlamentet i början av november markerar slutpunkten på en lång valrörelse. Även om den smått överraskande utgången gav AKP ett tydligt mandat att regera landet är frågorna ännu många fler än svaren. Klart står att Turkiet är en viktigare aktör än på länge. 


Vid det här laget är det väl känt att president Erdoğan har haft siktet inställt på att ge sig själv utökade befogenheter för att kunna fortsätta regera landet. För att lyckas med det behövde AKP vinna kvalificerad majoritet i det turkiska parlamentet. När AKP inte ens kunde bilda regering på egen hand efter valet i juni såg han helt sonika till att utlysa nyval, och för att bättre lyckas då behövde förutsättningarna ändras. Även om 13 mandat fortfarande saknas för att kunna ändra i författningen bildar AKP nu egen regering med klar majoritet, och behöver inte lämna ifrån sig makten förrän tidigast 2019. Då kommer partiet att ha regerat oavbrutet i 17 år. Det är oroande. 


Turkiet är nämligen i skriande behov av en ny, demokratisk konstitution. Den befintliga är ett arv efter militärkuppen 1980 och anstår inte en stat som utger sig för att vara demokratisk. Det är därför positivt att samtliga partier är överens om att en ny konstitution är nödvändig.


Vid ett UI-seminarium på temat framhöll Gülnur Aybet, professor vid Bahçeşehir University, att nyckelfrågan här är vilket parti AKP kommer att söka driva igenom konstitutionsförändringen med. Det i dagsläget mest troliga alternativet, menade hon, är att AKP söker sig till MHP, ett ultranationalistiskt parti med fascistiska förtecken. Anledningen är enkel: det var MHP:s väljare AKP med en nyvunnen nationalistisk retorik hade siktet inställt på under nyvalsrörelsen. MHP tolererar ingen fredsprocess med PKK, och är mot ett turkiskt EU-medlemskap. En sådan allians är således på flera sätt oroväckande för den turkiska demokratin.


Men frågan är också vilka AKP:s motiv är. Paul Levin, föreståndare för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, varnade för att Erdoğans huvudsakliga drivkraft verkar vara att ge presidentämbetet exekutiva befogenheter framför att demokratisera landet. Tülin Daloğlu, journalist, var inne på en liknande linje. 


– Anledningen till att den väpnade konflikten bröt ut mellan Turkiet och PKK igen var att Erdoğan inte var nöjd med valresultatet i juni eftersom det skulle bli svårt att ändra i konstitutionen, resonerade Daloğlu.


Det som beskrivs som den kurdiska frågan spelar för närvarande en central roll i Turkiet. När HDP med god marginal passerade världens kanske högsta partispärr på 10 procent i juni var det många som såg ett scenario framför sig där AKP och HDP gemensamt tar fram en ny demokratisk konstitution. Istället fick vi en avbruten fredsprocess och en återupptagen väpnad konflikt mellan staten och PKK. 


Vid sidan av detta spelar Turkiet en viktig, om än komplex och känslig roll i Syrienkriget. Under dess inledande fas krävde Erdoğan, då premiärminister, den syriske presidenten Assads villkorslösa avgång. Sannolikt hoppades han att en framtida allierad skulle växa fram ur kriget, men underskattade hur seglivad den syriske diktatorn skulle komma att bli. Turkiet anses ha stöttat flera sunnitiska rebellgrupper med både vapen och pengar. Det har också varit Turkiet som islamistiska rebeller och terrorgrupper huvudsakligen använt som transitland in i Syrien och den turkiska regeringen har anklagats för att se mellan fingrarna här. Frågan är känslig. Kort före valet i juni publicerade den turkiska dagstidningen Cumhuriyet en läckt video där den turkiska underrättelsetjänsten MIT transporterar lastbilar med vapen in i Syrien, vilket föranledde att Erdoğan anklagade tidningens chefredaktör Can Dündar för spionage och krävde livstids fängelse. 


I direkt anslutning till Syrienkriget har Turkiet vid sidan av Libanon och Jordanien blivit ett av de största mottagarländerna av syriska flyktingar. I skrivande stund beräknas 2,2 miljoner syriska flyktingar befinna sig i landet. Nu när alltfler flyktingar söker sig från Turkiet till EU försöker EU förmå Turkiet att täppa till sina löst bevakade gränser. Det är följaktligen oroväckande att regeringen tycks använda den pågående flyktingkrisen som ett verktyg mot EU för att vinna förhandlingsfördelar; Turkiet vill ha visumfrihet för sina medborgare till Europa. De stagnerade EU-medlemskapsförhandlingarna tros också få nytt liv igen.


Med ena foten i Syrienkriget och den andra på EU:s tröskel rör sig landet just nu i ett brett politiskt spektrum. Inrikespolitiska drivkrafter tycks ha stor påverkan på den förda utrikespolitiken. Det är positivt för den turkiska demokratin att HDP klarade sig kvar i parlamentet i november. Vägen framåt, både för den turkiska demokratin och som ett delmål i Syrienkriget, är att Turkiet omdefinierar sin roll till kurderna i Turkiet och Syrien. Detta är än så länge mer önskvärt än troligt. 


I arbetet med att skriva en ny konstitution är det centralt att författningen återspeglar den mosaik av etniska och religiösa folkgrupper som Turkiet är. Medborgarskapet behöver omdefinieras och bli mer inkluderande. Pressfriheten måste stärkas och efterlevas, liksom rättsväsendets oberoende roll. EU har hamnat i en plötslig beroendeposition gentemot Turkiet, trots att det rimligen borde vara tvärtom. EU måste se sin roll i sammanhanget och får i det här läget inte börja göra eftergifter för ett Turkiet som står inför grundläggande utmaningar. 


Text: Aras Lindh, projektsamordnare och analytiker vid Utrikespolitiska institutet, UI


Tips: Titta gärna på sidan Tema: Mellanöstern. Där hittar du tips på tidskrifter, blogginlägg och seminarier som alla på olika sätt belyser utvecklingen i Mellanöstern.


Det här seminariet och blogginlägget har finansierats med stöd från Sida. Sida har ej deltagit i produktionen. Ansvaret för innehållet är UI:s.





Om UI-bloggen

Arkiv