Perspektiv på svensk Nato-debatt


Av: Björn Fägersten

2015-10-09 |

Kommer Sverige att tvingas in i USA:s eller Turkiets krig vid ett svenskt Natointräde? Eller behåller vi till fullo vår självständighet tack vare vetorätten? De ofta motstridiga positionerna i den svenska Natodebatten förenas av att de har mycket svag förankring i såväl forskning som diskussioner utanför Sverige. När debatten nu intensifieras här hemma finns all anledning att vidga perspektiven.

För en vecka sedan möttes representanter för ja- och nej-sidan i en fullsatt och livlig Natodebatt på Kulturhuset. Fokus hamnade till stor del på militär makt och dess roll i dagens säkerhetspolitik, snarare än på Nato i sig. Men diskussionen var ändå på många sätt representativ för den svenska debatten: emotionell, personlig och lätt svävande i förhållandet till verkligheten.

Låt mig som exempel ta det pris ett land får betala för sitt medlemsap. Representanter från nej-sidan upprepar ofta att Sverige som Natomedlem skulle tvingas in i krig och konflikter mot sin vilja. Natos historia visar dock att när säkerhetspolitiska frågor väl blir politiskt laddade har medlemmarna stort svängrum i sitt beslutsfattande – Tysklands val att stå utanför Libyeninsatsen 2011 och Frankrikes frekventa solospel brukar framhållas som exempel. Ja-sidan återkommer å sin sida ofta till det faktum att Nato är en konsensusorganisation (”Läs vad som står i fördraget!”) och att konsekvenserna för den nationella suveräniteten därmed är obefintliga. Detta är en legalistisk och i bästa fall naiv inställning till internationell politik.

Forskning kring samarbete, allianser och säkerhetsinstitutioner visar att de nationella ”uppoffringar” som kan ses som ett pris som man får betala för samarbetet sker långt innan en fråga når organisationens topp och att en omröstning sällan sker innan det finns en godkänd lösning. Det är alltså i gråskalorna och i det dagliga samarbetet som stater långsamt släpper på sin beslutsautonomi – inte i de omröstningar som formaliserar beslut.

Inom EU-samarbetet har sådana här samarbetskonsekvenser studerats länge på såväl mellanstatliga som överstatliga områden. Även när det gäller Nato märks nu ett allt större intresse för själva organisationens påverkan på beslutsfattande – alltså i den mån stater inte bara släpper på sin autonomi i förhållande till andra medlemmar utan också i förhållande till organisationens sekretariat och byråkrati. I en ny redigerad bok av Sebastian Mayer med titeln NATO's Post-Cold War Politics -The Changing Provision of Security analyseras t.ex. generalsekreterarens och den internationella stabens roll i Natos beslutsfattande.

Med andra ord är sanningen mycket mer komplex än någon av debattens båda sidor vill kännas vid. Som medlem kommer Sverige inte att tvingas med i interventioner i, till exempel, Mellanöstern. Men vår långsiktiga förmåga att fatta och genomföra egna säkerhetspolitiska beslut (i den mån det är fallet idag) kommer inte att förbli opåverkad av att dag ut och dag in stöta och blöta planer, processer, mål och medel med kollegor och byråkrater. Det är liksom själva meningen med förenigen.

På en konferens i veckan organiserad av Natos ”Allied Command Transformation” möttes generaler, forskare och experter i den lilla italienska bergsbyn Bertinoro för att diskutera alliansens framtid. Här var just samarbetets följder vad gäller nationell autonomi ett centralt tema. Många faktorer som diskuteras inom EU-forskningen återkom: de anglosaxiska ländernas språkliga försprång i tekniska diskussioner, det diffusa politiska priset man betalar för att bryta enigheten, men också de små ländernas möjligheter att via nischkompetenser maximera sitt inflytande.

Hur kan man då skaffa sig en bild av ett medlemskaps effekter för självständighet och autonomi? Ett råd från Bertinoro var att som land inte stirra sig blind på åtaganden man som Natomedlem skulle göra från dag ett: ”Om jag vore er skulle jag tänka på en dag kanske 10 år efter medlemskap. Hur skulle er säkerhetssituation ha förändrats? Hur skulle er försvarsindustri fungera? Hur skulle ni planera inför framtiden? Vilken riktning kan er utrikespolitik tänkas ha tagit? Och hur skulle allt detta ha förändrats utan Natomedlemskap?” Ingen exakt vetenskap såklart. Men garanterat en tankeövning som skulle bidra med mer förståelse än dagens – om än underhållande – duellerande mellan sakfrågans ytterlighetspositioner.

Text:Björn Fägersten, forskare vid Utrikespolitiska institutet, UI.

Lästips:

- Suveränitet och demokrati (SOU 1994:12) där en ”suveränitetskalkyl” diskuteras med hänvisning till svenskt EU-medlemskap. Skulle vår förlust av inflytande över vårt eget öde kompenseras med ökat inflytande över andras öde?

- Alliance Politics av Glenn Snyder där olika politiska aspekter av alliansmedlemskap diskuteras i förhållande till en rad historiska fall.


Tips: Titta också på seminariet som hölls på UI den 30 september 2015 med titeln: NATO and Nuclear Threats - Effects on the Baltic Sea Region



 

 



Om UI-bloggen

Arkiv