Katalonien, FN-stadgan och Kanada


Av: Kjell Goldmann

2015-10-02 |

För några år sedan höll jag föredrag om EU för studenter i Linköping. Efteråt kom den första frågan från vad som sannolikt var en spansk student: ”Hur kommer EU-länderna att förhålla sig till en katalansk självständighetsförklaring?” Idag är denna fråga mer aktuell än den var då. De partier som anser sig ha vunnit valet i Katalonien för några dagar sedan förbereder en självständighetsförklaring om 18 månader. Om planen realiseras måste Sverige och andra länder ta ställning till frågan om erkännande, och EU till frågan om ett katalanskt medlemskap.

Den gängse bedömningen tycks vara att det blir svårt för Katalonien att bli erkänt – ännu svårare än när det handlade om Kosovo, vilken splittrade världen och EU. Detta fastän det, enligt Förenta Nationernas stadga, är ett av FN:s ändamål att utveckla vänskapliga förbindelser mellan ”nationerna” (inte staterna), förbindelser vilka ska vara grundade på ”aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt” (artikel 1.2). Till denna princip har 193 länder anslutit sig, inklusive Spanien.

Det är lärorikt att fundera över varför principen om folkens självbestämmanderätt tycks väga lätt i fråga om katalanerna, liksom i en del andra fall.

Den första frågan är vad som menas med ett ”folk”. Är katalanerna ett ”folk” och därmed en bärare av den rätt till självbestämmande som FN-stadgan tilldelar ”folken”? Kriterierna för ”folkskap” är kroniskt oklara. Ja, det har funnits ett självständigt Katalonien, en självständighet som emellertid upphörde för tre sekler sedan. Ja, det finns ett katalanskt språk, men idag har kanske hälften av invånarna ett annat förstaspråk än katalanska. Ja, många katalaner uppfattar sig som ett folk, men är denna subjektiva upplevelse tillräcklig för att tillerkännas en rättighet som tillkommer ”folken”?

En andra fråga är hur ett ”folk” gör när det ”bestämmer”. Historiskt har de mest skilda metoder accepterats som ”självbestämmande”, från ordnade folkomröstningar till väpnade gruppers segrar. I fråga om Kosovo skedde självbestämmandet genom ett beslut i parlamentet. Det förefaller som om detta är vad som planeras även när det gäller Katalonien.

När det gäller vad det katalanska folket egentligen ”bestämde” i regionvalet görs emellertid motstridiga tolkningar. Enligt valnattens rubriksättare i Sverige och annorstädes hade självständighetspartierna segrat. Samtidigt skrev den i Spanien bosatte statsvetaren Olav Knudsen på Facebook att separatisterna hade misslyckats. I själva verket hade de separatistiska partierna fått något mindre än hälften av rösterna, men något mer än hälften av parlamentsmandaten. Vi påminns om hur oklart det är vad som ska krävas för att omvärlden ska finna att ett helt ”folk” har ”bestämt”.

Den petiga frågar sig dessutom vad som krävs för att ett folk ska anses ha bestämt ”självt”. Ingen människa är en ö, och inte något folk heller. Omvärlden anger betingelser och propagandister påverkar. Idén om ”själv”-bestämmande reser filosofiska problem. Det går att diskutera länge i vad mån en segerrik gerilla eller en mindre parlamentsmajoritet ger uttryck för folkets ”verkliga”, ”genuina” uppfattning i en så stor fråga som nationell självständighet.

När man kommit så långt i resonemanget måste man fråga sig om FN-stadgans ord om folkens självbestämmande alls betyder något. Mycket i internationella deklarationer är fraseologi – språkliga garneringar som är till för att utnyttjas i såväl utrikes- som inrikespolitik. Utrikesdepartement, partikanslier och intresseorganisationer vet hur man utnyttjar högtidligt deklarerade principer för att passa skilda syften.

För den som struntar i FN-stadgan, och det verkar de flesta göra i fråga om Katalonien, är problemet inte ideologiskt utan realpolitiskt. Det finns en lösning som kan te sig uppenbar för den utomstående: en konstitutionell reform som gör Spanien till en federal stat med stor självständighet för alla enskilda regioner.

I Kanada förlorade suveränitetsanhängarna i Québec folkomröstningen 1995 med knapp marginal, ungefär som nu i Katalonien. Resultatet av den självständighetskamp som förts i Québec sedan 1970-talet blev istället en konstitutionell utveckling som gjorde de tio provinserna påtagligt självständiga och Kanada väl så likt EU som USA.

Den kanadensiske statsvetaren och politikern Stéphane Dion, ursprungligen anhängare av suveränitet för Québec, kom att byta åsikt. Federalism, skrev han i ett bokkapitel 2003, är inte bara en styrningsmetod utan också en skola i förhandling och konfliktlösning, och ett bevis för att mångfald inte är ett problem utan en styrka. Ja, tillade han, ett djupt mänskligt företag.

Text: Kjell Goldmann,  gästskribent i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Femton Politiska Begrepp (2013), Den föreställda familjen (2011), Politiska personer (2010), Identitet och politik (2008) och Övernationella idéer (2003).

 


Om UI-bloggen

Arkiv