EU och flyktingkrisen


Av: Mark Rhinard och Niklas Ylander

2015-10-13 |

Vid det extrainsatta toppmötet om flyktingkrisen häromveckan kom EU:s stats- och regeringschefer bland annat överens om att hjälpa Syriens grannländer med flyktingmottagandet och att EU:s yttre gränskontroll ska förstärkas. Dessutom delade EU-länderna upp ansvaret för cirka 120 000 flyktingar som redan befinner sig i Europa, varav de flesta i Grekland och Italien.


I vanliga fall fattas alla viktiga beslut inom EU i konsensus, det vill säga att alla medlemsländer ger sitt godkännande. Men under toppmötet röstade Ungern, Tjeckien, Slovakien och Rumänien nej till kvotsystemet. Betydelsen av att man frångick konsensusprincipen ska inte underskattas eftersom en av grunderna för EU-samarbetet har varit att man ska vara eniga om större kursändringar. Kanske kan den pågående flyktingkrisen föranleda en debatt om hur EU:s grundläggande värderingar ska se ut.


Även om medlemsländerna har kommit överens om vissa åtgärder krävs det mer än så. EU-länderna måste hitta ett sätt att ta ett helhetsgrepp på flyktingkrisen för att kunna hantera den, i all dess komplexitet, något som är långtifrån lätt. För att lyckas med det är det tre områden som är viktigast:


1. Att i den mån det är möjligt hjälpa till att stabilisera läget i den krigshärjade regionen. Detta är en av de största utmaningarna, inte minst i ljuset av det som hände i samband med den arabiska våren, inte minst västländernas försök att ingripa i Libyen. Frågan bör inte bortprioriteras, och det är, enligt vår mening, de europeiska länder – Frankrike och Storbritannien – som direkt eller indirekt har bidragit till att destabilisera regionen som bör ta täten, med hjälp av såväl diplomati som ekonomiskt bistånd.


2. Situationen måste också förbättras för de flyktingar som befinner sig i transitområdena. Det som behövs är: (a) stöd till de kustsamhällen vid Medelhavet som flyktingarna kommer till först när de når Europa, försvåra smuggling och eventuellt att flytta EU:s asylprocess till centra i tredje land för att minska antalet flyktingar som tar sig till EU på ofta farliga resvägar; (b) hjälp till EU-länder där många flyktingar passerar, exempelvis Ungern, Grekland och Italien; (c) arbeta för att skapa en gemensam europeisk gräns- och migrationsmyndighet. Om Schengenavtalet ska kunna fortsätta att fungera krävs det sannolikt ”mer Europa” – att länderna kan fördjupa samarbetet.


3. EU måste också göra mer för att bistå medlemsländerna både när det gäller mottagande och integration av flyktingarna. Fattigare medlemsländer har mindre resurser till sådant som exempelvis språkstöd, bostäder och arbetstillfällen, sådant som behövs när en flykting väl har fått asyl.


I slutändan är det till en stor del en fråga om pengar. Med tanke på eurokrisen och hur hårt pressade många EU-länder är ekonomiskt finns det inga enkla svar på hur allt detta ska finansieras. Men om EU väljer att skjuta problemen framför sig riskerar man att tvingas hantera ännu större problem i framtiden.

Text: Mark Rhinard, seniorforskare och ansvarig för UI:s Europaprogram och Niklas Ylander, praktikant inom rament för UI:s Europaprogram hösten 2015.



Om UI-bloggen

Arkiv