Mars är målet


Av: Christer Fuglesang

2014-09-25 |

Vägen till Mars går genom internationellt samarbete i rymden. Och det kan vara beroende av privata aktörer. Det skriver Christer Fuglesang.

Det är 45 år sedan den första människan satte sin fot på månen – och nästan 42 år sedan någon gjorde det senast! Vad har hänt? Kommer vi någonsin till Mars?
 Vi kommer absolut att besöka månen igen och bygga någon form av forskningsstation. Vi kommer även besöka Mars, gissningsvis om 20-30 år. En dag, om några sekler, tror jag att människor kommer att lämna vårt solsystem.

Kostnaden är flaskhalsen
Det var det kalla kriget och USA:s starka vilja att visa att de var bäst som drev Apolloprogrammet och månlandningarna. I programmets mest intensiva skede låg Nasa:s budget på motsvarande drygt fyra procent av USA:s statsbudget. I dag är siffran en halv procent. Sverige satsar drygt en promille av statens budget på rymdverksamhet.

Tekniskt skulle vi kunna ha både bas på månen och besökt Mars, om de bemannade rymdprogrammen fortsatt få lika mycket pengar. Men det har varit svårt att politiskt motivera när de inte längre varit en ”nationell nödvändighet”. Flaskhalsen är kostnaden. Det kostar i stort sett lika mycket att skicka upp något i rymden som för 50 år sedan. USA satsade på rymdfärjeprogrammet efter Apollo i tron att man skulle få ned kostnaderna med raketsystem där det mesta var återanvändningbart. Så blev det inte.

Den sista färden med rymdfärja gjordes i juli 2011. Rymdfärjorna var för riskabla, med två katastrofer på 135 uppskjutningar. Och det var för dyrt, resurserna behövdes till nya farkoster. Rymdfärjorna behölls för att bygga färdigt den internationella rymdstationen ISS, efter det pensionerades de.

Enligt överenskommelsen mellan ISS partners – USA, Ryssland, Japan, Esa (Europa) och Kanada – kommer rymdstationen att användas till åtminstone 2020. USA ville i början på 2014 förlänga avtalet till 2024. Europa och Japan är mindre entusiastiska men kommer knappast säga nej om de två stora vill fortsätta. En gissning är att man använder ISS till minst 2024 och troligen ytterligare flera år. Det finns ännu inte andra klara planer för mänsklig aktivitet i rymden och någon aktivitet är jag övertygad om att man alltid vill ha. Sedan Sovjetunionen systematiskt började använda sina rymdstationer i slutet av 70-talet har det nästan alltid funnits några få människor i rymden. ISS har rekordet, som permanent bemannad sedan november 2000.

Det händer mycket nya spännande saker i rymden och som oftast mest i USA. Rymdfärjeprogrammets avslutning har frigjort pengar så att Nasa kan utveckla en raket och en farkost för framtida färder. Fokus är återigen bort från jordens närhet för att en dag komma till Mars. På grund av en politisk låsning, president Barack Obama dirigerade om det program George W Bush utstakat, kan Nasa inte prata om att återvända till månen. I stället talas det om att skaffa sig ”kapacitet” för fjärran rymdfärder. En bedömning är att Nasa får nya direktiv som leder till månen snart efter det att nästa president är på plats, för att förbereda en framtida Marsresa. Det är precis vad alla andra stora rymdorganisationer vill göra och den dominerande tanken bland världens rymdledare är att vägen till Mars ska ske genom samarbete.

Rymdfarkosten som Nasa låter utveckla heter Orion och påminner om en förstorad, förbättrad Apollo. Kapseln ska kunna ta fyra astronauter långt ut i rymden. Tanken är att den ska kunna återanvändas, till skillnad mot Apollokapslarna. Esa bidrar med servicemodulen som har de primära kraft- och styrsystemen ute i rymden. Den kastas bort före återinträdet i atmosfären. En första, obemannad, testflygning av Orion-kapseln planeras till slutet av 2014, utan servicemodul.

Bärraketen som ska skicka upp Orion kallas SLS, Space Launch System. Mycket av tekniken bygger på vad man hade på rymdfärjorna och även på Saturn-V, som sköt upp Apollokapslarna. Den första uppskjutningen planeras till 2017, den första bemannade år 2021.

Det stora problemet med SLS är inte tekniken, utan kostnaden. Nasa hävdar att de har budgeten under kontroll, men många tvivlar på att starten blir av 2017. Den beräknande kostnaden för varje start är också så hög (500 miljoner dollar) att Nasa inte har råd med mer än en uppskjutning vartannat år. Det går inte att bygga ett robust program för utforskning av den yttre rymden med så få uppskjutningar.

Privata initiativ
Räddningen finns sannolikt bland nya mer oberoende rymdaktörer, där den mest kända är Elon Musk med företaget SpaceX. Han startade sin karriär med Paypal, grundade elbilstillverkaren Tesla, och har mot förmodan lyckats bygga en raket, Falcon-9, som erbjuder billiga uppskjutningar för normalstora satelliter. Raketmotorerna har ingen ny revolutionerande teknik men i fabriken byggs raketer på liknande sätt som i bilfabriker. Snart införs något nytt: att raketens första steg ska återvända till startplattan och landa vertikalt. En ny uppskjutning med samma raket ska kunna ske redan efter några dagar.

SpaceX har fler planer. Falcon Heavy ska bli en raket som kan ta 53 ton till låg omloppsbana. Visserligen knappt hälften av SLS, men till en tiondel av priset. Det smartaste Nasa kan göra är att köpa uppskjutningarna av SpaceX. Men det är i dagsläget politiskt omöjligt eftersom kongressmän från delstater med stort intresse i SLS driver på hårt.

En ny era
Nasa har dock lyckats mycket bra med sitt kommersiella program för transporter till ISS. Man har gett utvecklingskontrakt till företag för att bygga farkoster som kan ta förnödenheter till ISS. Företagen har fått delfinansiera mot löfte att om de lyckas så köper Nasa deras tjänster ett antal år. Bland andra SpaceX gör det. Nästa steg är att få fram bemannade farkoster på samma sätt, även där ligger SpaceX bäst till. Redan idag kommer de obemannade Dragon tillbaka till jorden, som Apollo gjorde med fallskärmar i havet. Beroende på kongressens motsträvighet kan de första nya amerikanska bemannade farkosterna nå ISS 2017 eller 2018. Det skulle bryta Rysslands monopol på att skicka astronauter till ISS.

Vi står i början av en era med många nya aktörer. Inte bara länder – Kina har ett solitt program sedan över tio år, Indien är på gång - utan framför allt nya företag. Elon Musks mål är att skicka människor till Mars. Rymdturism kommer att bli en stor marknad, där Virgin Galactic är störst och sannolikt kan skicka upp turister på ”rymdskutt” i slutet av 2015. Det finns många fler. När vi är tillbaka på månen och när vi når Mars har varit en politisk-ekonomisk fråga men det kanske blir en fråga för privata investerare i framtiden?

Under tiden används ISS. Det forskas och där utvecklas teknologier för framtida rymdfärder. Det har varit ett fantastiskt samarbete, som samlat partners som annars ofta har stora motsättningar. ISS har också blivit en symbol för hela mänskligheten, med vackra foton av jorden som astronauter skickar ner dagligen, ofta via Twitter. Det är inte förvånande att ISS-samarbetet i år har blivit nominerat till Nobels fredpris, vilket det kan vara väl värt.

Text: Christer Fuglesang är astronaut och adjungerad professor vid KTH.

is_2014_03_200pxTips: En längre version av Christer Fuglesangs artikel finns i Internationella Studier nr 3-2014.  Läs också mer om gamla och nya supermakter, föråldrade regelverk, rymdens rikedomar och nya privata aktörer i numrets tema: Vem tar makten i rymden?

Titta också i UR Play på en föreläsning om maktkampen i rymden med UI:s forskningschef Johan Eriksson: Så påverkas våra liv av kampen om rymden


Om UI-bloggen

Arkiv