Från ”krig” till ”intervention” - det postmoderna krigets berättelse


Av: Kaisa Pulkkinen

2014-09-02 |

Kännetecknande för det postmoderna kriget är att krigföring och samhällsbyggande sker samtidigt. Det var en av slutsatserna som UI-forskaren Caroline Holmqvist tog upp när hon och Ivar Ekman från radioprogrammet Konflikt samtalade om fenomenet krig under ett seminarium som nyligen hölls på institutet.

Vid det fullsatta UI-seminariet som modererades av Johan Eriksson, forskningschef på UI, presenterade Caroline Holmqvist sin nyutgivna bok Policing wars: Military intervention in the Twenty-First Century. Boken tar upp frågor som: Vad är ett postmodernt krig? Hur har bilden av kriget utvecklats sedan det kalla krigets slut?

Caroline Holmqvist pekade på att krigets natur kommit att ändras efter kalla kriget som präglats av bland annat statsvetaren Francis Fukuyamas liberala idéer om historiens och de ideologiska motsättningarnas slut. Tidigare var den rådande uppfattningen militärteoretikern Carl von Clausewitzs idé om att krig behöver en politisk motpart, en fiende som man bekämpar och med våld och konfrontation underordnar sin vilja. Efter det kalla krigets slut, när Sovjetunionen och östblocket hade fallit samman, avpolitiserades kriget och krigföringen i avsaknad av en ny reell motståndare.

Polisiär berättelse om kriget
Istället skulle nu den västerländska liberala ordningen med demokrati, mänskliga rättigheter, socioekonomisk utveckling och good governance (god samhällsstyrning), spridas till nya områden där kaos och oordning rådde. I detta skifte i berättelsen blev kriget och krigföringen mekanismer för att skapa ordning i anarkistiska samhällen; laglöshet och omoral skulle ersättas med de universellt eftertraktade liberala värderingarna. Ordet krig förvandlades till ordet intervention. Fienden beskrevs som kriminella och terrorister istället för politiska motståndare. Själva berättelsen om kriget blev en polisiär berättelse där man med våldet som medel skapar trygghet och ordning för den civila befolkningen i icke-västerländska samhällen.

Holmqvist påpekar att i och med denna ändring i tankesättet har kriget blivit en fråga om teknikaliteter. Då de liberala värderingarna ansågs som principiellt goda och eftertraktade skulle en intervention, både i militära och humanitära avseenden, bli ett sätt att sjösätta dessa. Det handlade om att vinna lokalbefolkningens hjärtan och metoder. Det skedde genom strategisk kommunikation, idéspridning och samhällsbyggande. De som inte var införstådda med denna nya ordning, upprorsmakare och ordningsstörare, ansågs vara bortom vanlig logik och skulle bekämpas med militära medel.

Ifrågasättandet av den liberala ordningen
Under och efter andra världskriget var krigföring och samhällsbyggande två processer efter varandra. Först krigades det och därefter byggde man nya samhällen utifrån segrarens värderingar. Nu innehåller berättelsen om kriget en förutbestämd, redan existerande lösning: det fria demokratiska samhället, som redan anses ha fått fäste bland stora delar av befolkningen i områden där en intervention äger rum. Denna uppfattning har gjort det lättare att legitimera att samhällsbyggande och militärt ingripande sker samtidigt. Våldsanvändning och krig kopplas till syftet att öka säkerheten och garantera friheten för majoritetsbefolkningen.

En fråga vid seminariet var om det inte redan vid det kalla krigets slut fanns ett motstånd mot den liberala ordningen. Holmqvist påpekade att berättelsen om kriget, eller ”berättelsen om interventionen”, delvis baserar sig på en illusion om den liberala ordningens förmåga att skapa utveckling globalt. Efter det kalla krigets slut fanns ett motstånd mot dessa värderingar även om det inte var lika urskiljbart som under det kalla kriget.

Att beskriva den postmoderna fienden som anarkistisk och dess krigföring som kaotisk är alldeles för enkelt, menade både Holmqvist och Ekman. Nu när ett extremt radikalt alternativ, Islamiska staten (IS), som både konfronterar och förkastar den liberala ordningen, börjar få fäste i Irak, en av arenorna för 2000-talets interventioner, måste man försöka förstå anhängarnas politiska bevekelsegrunder och berättelse om kriget och världen och inte enbart förminska dem till kriminella och laglösa aktörer. Detta kräver dock även en kritisk granskning av den samtida västerländska berättelsen om kriget och vår egen roll i denna.

Text: Kaisa Pulkkinen, forskningsassistent vid Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Titta på hela seminariet i UI Play:



Om UI-bloggen

Arkiv