Nej till skotsk självständighet


2014-09-19 |

Nej-sidans seger i folkomröstningen om skotsk självständighet blev betydligt större än väntat: 55 procent av väljarna röstade nej. Men valprocessen har samtidigt lett till löften om större befogenheter för det skotska parlamentet. Valdeltagandet blev också högt, efter brittiska förhållanden, nästan 85 procent.

Temperaturen i valkampanjen höjdes på allvar för några veckor sedan då ja-sidan plötsligt tog ledningen i opinionsundersökningarna. Det verkar som om det var först då som ledande politiker i London, bland dem premiärminister David Cameron, förstod vad som skulle kunna hända: att skottarna skulle kunna rösta för att lämna den 307-åriga unionen med resten av Storbritannien.

Yrvakna i London
Cameron reste till Skottland för att bistå nej-kampanjen Better Together. Det gjorde även Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg och Labours Ed Miliband. Men deras yrvakna inhopp i kampanjen blev knappast någon framgång. För den brittiska premiärministerns del var det väntat. Varken han eller hans parti har något starkt fäste i Skottland (det finns bara en skotsk konservativ parlamentsledamot i Westminster). I en artikel i The Guardian häromveckan skrev Charlie Brooker att Cameron är mindre populär i Skottland än Windows 8.

Men inte heller Clegg och Miliband gjorde några lyckade insatser. När Miliband två dagar före valet besökte en galleria i Edinburgh fick han avbryta sina försök att tala med väljarna efter att ha omringats av anhängare från båda lägren. Den förre premiärministern och Labourledaren, skotten Gordon Brown, lyckades bättre. Kvällen före folkomröstningen höll han ett passionerat tal till försvar för unionen inför kampanjarbetare i Glasgow. Men nej-sidans segermarginal är så pass stor att det knappast var Brown som på egen hand lyckades vända valvinden.

Camerons, Cleggs och Milibands löfte om ökade befogenheter till det skotska parlamentet har väckt undran. Eftersom det kom först den sista kampanjveckan var det många som frågade sig varför de väntade så länge innan de kom med mer bindande utfästelser. Och hur giltiga är deras löften när saken inte har diskuterats alls i det brittiska parlamentet, eller förankrats i deras egna partier? Från framför allt Tories har det redan kommit protester.

Det de föreslår nu är i stort sett vad skottarna kallar Devo max. När skotska nationalistpartiet SNP:s ledare Alex Salmond diskuterade upplägget för folkomröstningen med Cameron ville han ha med det som ett alternativ på röstsedeln, men premiärministern sade nej. Devo mav var då, enligt opinionsundersökningarna, vad de flesta skottar ville ha. Nu stod det bara: Ska Skottland bli ett självständigt land?

Efter folkomröstninngen höll Cameron ett tal utanför 10 Downing Street i London där han utlovade ett lagförslag som ska ge mer makt åt parlamentet i Skottland till den 15 januari. Han gav också utfästelser om nya regionala befogenheter för England, Wales och Nordirland.

Gräsrötter
Ända tills för någon månad sedan såg det ut som om nej-sidan hade en betryggande ledning. Då och då hade ja-sidan Yes Scotland närmat sig, men det var först under de senaste veckorna som det blev tydligt hur mycket den hade vuxit. Det hade man i hög grad gjort via flera gräsrotsorganisationer som fört livliga diskussioner om vilket Skottland de egentligen vill ha.

De hade talat om ”medborgerlig nationalism”, att skottarna själva ska få fatta beslut om sin egen framtid, och säger sig därmed skilja ut sig från dem som förespråkar en ”etnisk nationalism”.

Och de förmådde människor som inte röstat på årtionden att registrera sig för att rösta (särskilt i fattigare områden var det många som slutade gå till valurnorna under Margaret Thatchers styre). Yes Scotland har under det senaste året omvandlats till en allt brokigare skara, där långt ifrån alla har stött Salmond och SNP och där många sagt sig vara beredda till stora försakelser för rätten till självbestämmande.

Negativ kampanj
I sin kampanj fick Better Together stöd av stora delar av näringslivet. Det talades om chockhöjningar av priser och Royal Bank of Scotland hotade med att flytta sitt huvudkontor till London. Samtidigt tyngdes nej-sidan under hela kampanjen av att den framstod som så negativ: att deras argument mest har handlat om hur det skulle gå illa för ett självständigt Skottland.

Nej-generalen och Labourpolitikern Alistair Darling kunde inte presentera några nya visioner (och även Financial Times skrev om hur tråkig Darling är). Att de tre stora partierna, Labour, Tories och Liberaldemokraterna, samlades under ett paraply bidrog till svårigheterna, eftersom de, ända fram till slutfasen, hade svårt att enas om en gemensam linje utöver ett nej.

Better Togethers kampanjledning var också dålig på att avläsa opinionen. En reklamfilm med en nej-röstande kvinna väckte anklagelser om en förlegad kvinnosyn och den följdes också av ett otal parodier på nätet. Samtidigt fanns det hela tiden en stor grupp osäkra väljare. Det är mycket möjligt att det var de som tills sist avgjorde saken genom att rösta nej.

Vardag
Nu är det vardag igen och ja-sidan måste smälta sin förlust. Ett förslag om ett utökat självstyre kommer knappast att kunna väcka samma engagemang som drömmen om ett självständigt Skottland. Samtidigt har flera ledande debattörer hela tiden påpekat att samtalet om vilket slags samhälle medborgarna vill ha måste fortsätta oavsett vilket resultatet blir. För Skottland har fortfarande många och stora problem att ta itu med, som stora sociala klyftor och social snedrekrytering till högre studier. Men det är frågor som till viss del redan nu kan hanteras av parlamentet i Edinburgh.

Text: Lena Karlsson, redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

Bild: Det skotska parlamentet i Edinburgh, Holyrood, är ritat av den katalanska arkitekten Enric Miralles. Byggnaden skulle ha varit klar 2001, men det dröjde tre år till innan invigningen kunde hållas. Bygget kom att kosta 431 miljoner pund, bra mycket mer än budgeterat. (© Flickr)

 

Tips: I UI Play kan du också se Lena Karlssons föredrag Ett nytt land i Europa? som hölls precis innan folkomröstningen på en av UI:s gymnasiedagar




Om UI-bloggen

Arkiv