Framtidens biståndspolitik


Av: Anna Lantz

2014-09-12 |

– Världen brinner och människor flyr. Sverigedemokraterna vill stänga dörren och det tycker jag är tragiskt. Det sade Kerstin Lundgren, biståndspolitisk talesperson för Centerpartiet, när hon i förra veckan deltog i en utfrågning om framtidens biståndspolitik. Utfrågningen anordnades av 21 svenska bistånds- och utvecklingsorganisationer. Förutom Lundgren deltog även övriga riksdagspartiers talespersoner i biståndsfrågor. Moderaterna företräddes av biståndsministerns statssekreterare Tanja Rasmusson. 

 

Genom att hålla upp röda eller gröna skyltar för en fullsatt Sibeliussal på Finlandshuset i Stockholm svarade partiföreträdarna ja eller nej på frågor om en rad utvecklingsfrågor, med betoning på de konkreta förändringar som partierna vill genomföra efter riksdagsvalet den 14 september.

 

Regeringen med statssekreterare Rasmusson i spetsen framhöll  att Sverige under Alliansens åtta år vid makten har drivit igenom viktiga förändringar i utvecklingspolitiken, förändringar som enligt Rasmusson har öppnat  för samarbeten även utanför den traditionella biståndsvärlden. Rasmusson underströk fördelarna med ett resultatorienterat bistånd och det privata näringslivets roll.

– Vi måste  inse att biståndet  ensamt inte löser alla världens utmaningar. Därför måste vi öppna för nya aktörer och nya vägar till finansiering, sade Rasmusson.

 

Trots att debatten på ett ganska förutsägbart sätt befäste redan kända likheter och skillnader mellan partierna, innehöll den även några överraskningar. En var beskedet att Miljöpartiet inte längre anser att den nuvarande, hårt kritiserade biståndspolitiska plattformen ska rivas upp efter valet – något som partiet tidigare argumenterat för. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet höll fast vid den tidigare kritiken och ansåg att plattformen måste rivas upp, eller som Kenneth G Forslund (S) uttryckte det: ”göras om, göras rätt”. 

– Plattformen ignorerar de strukturer som upprätthåller och skapar fattigdom i världen, sade Hans Linde (V) och efterfrågade bredare överenskommelser och mer långsiktighet i syfte att utrota fattigdomen – inte enbart minska den.
 
Miljöpartiet var kanske det parti som både närmade sig och fjärmade sig från regeringens politik allra mest. Pernilla Stålhammar (MP) visade stundtals prov på en pragmatisk inställning till politik när hon höll med Moderaterna och övriga Allianspartier om att näringslivet borde ha en betydande roll även i biståndssammanhang.

 

Men trots att Miljöpartiet närmade sig regeringen inom flera områden, kanske främst genom att inte vilja riva upp det styrdokument som den nuvarande biståndspolitiken grundar sig på, blev det uppenbart att Miljöpartiets visioner inom detta politikområde ändå skiljer sig från regeringens på flera sätt. Stålhammar riktade bland annat kritik mot Sveriges vapenexport. Hon var också skeptisk till EU:s handelspolitik och de handelsavtal (EPA-avtal) som unionen förhandlar om med länder i Afrika.

– Handelspolitiken är snedvriden och konserverar länder i råvaruproduktion, påpekade Stålhammar.

 

Även om regeringen fick kritik på flera punkter var det Sverigedemokraternas Julia Kronlid som blev mest ifrågasatt under de dryga nittio minuter som utfrågningen pågick. Hennes uttalande om att Sverige bör stödja flyktingar i ”krisens närområde” istället för att välkomna människor till Sverige fick Folkpartiets Frida Johansson Metso att upprört ställa följande motfråga:
– De som kommer till Sverige på redan idag olagliga och  livsfarliga vägar, vad sjutton är det för ytterligare åtgärder ni vill sätta upp för att de över huvud taget inte ska komma hit?

Text: Anna Lantz, journalist och statsvetare med inriktning på politik och utveckling.

Tips: Seminariet filmades och går att se i efterhand på Föreningen för utvecklingsfrågor, FUF:s hemsida.

 


Om UI-bloggen

Arkiv