Nytt kapitel inleds i Erdoğans Turkiet


Av: Aras Lindh

2014-08-19 |

I dagarna valdes Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan till president med god marginal, trots att han det senaste året har varit hårt ansatt till följd av sin auktoritära ledarstil och en rad avslöjanden och anklagelser om korruption, polisiärt övervåld och inskränkningar av demokratiska rättigheter. Nu har Erdoğan siktet inställt på att stärka presidentpostens maktbefogenheter, och mycket talar för att han kommer att lyckas.

När Turkiets första direktvalda president skulle utses var det aldrig en fråga om vem det skulle bli. Istället handlade diskussionerna på förhand om landets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan skulle klara egen majoritet i första omgången, eller om de två utmanarna skulle tvinga fram en andra omgång innan Erdoğan kunde tillåtas inleda ett nytt kapitel i Turkiets moderna politiska historia.

Med omkring 52 procent av rösterna säkrade han posten direkt i valet förra veckan, men arbetet med att stärka ämbetets politiska makt påbörjades långt innan och lär pågå ett tag till framöver. Nästa stora politiska anhalt är parlamentsvalet 2015, där Erdoğan hoppas att hans AKP ska säkra en tillräckligt stor majoritet för att partiet ensamt ska kunna genomföra de konstitutionsförändringar som är nödvändiga för att stärka hans befogenheter som president. Mer oklart är det än så länge exakt vilka reformer han strävar efter. Det är en lågoddsare att Erdoğan har siktet inställt på att sitta kvar till åtminstone 2023 i samband med republikens hundraårsjubileum, vilket vore en stor prestigeseger för honom.

Den stora frågan handlar om hur han ska lyckas med just det. Enligt den turkiska konstitutionen ska landets president vara partipolitiskt obunden, även om få tvivlar på att Erdoğan inte kommer att styra partiet från presidentpalatset Çankaya i Ankara. Därför verkar han fokusera på att omge sig av yngre och lojala partimedlemmar. Abdullah Gül, landets sittande president som en gång i tiden var med och grundade AKP, verkar av just den anledningen effektivt frysas ut. Gül, som brukar beskrivas som en betydligt mer ödmjuk och öppensinnad politiker än Erdoğan, avgår formellt från presidentposten den 28 augusti, medan nästa partiordförande utses dagen innan, en tydlig markering som utesluter Gül som tänkbar premiärministerkandidat. En mer trolig kandidat är istället den lojale utrikesministern Ahmet Davutoğlu som delar Erdoğans politiska vision och samtidigt är en internationellt respekterad politiker.

En annan fråga värd att belysa är Erdoğans uppenbart stora popularitet. Det är få demokratiska ledare som skulle kunna vinna ett presidentval så övertygande efter elva år som premiärminister som Erdoğan gjorde. En allmän uppfattning är att hans ledarstil har blivit allt mer auktoritär med åren, och om vi bara tittar på det sista året finns flera exempel som skulle kunna fälla vilken annan politiker som helst: flera civila dödsoffer i samband med demonstrationerna i Geziparken, en avslöjad korruptionshärva i Erdoğans omedelbara närhet med flera ministrar som lämnade sina poster till följd och ett förbud mot Twitter och Youtube inför vårens lokalval. Dessutom har Freedom House nedgraderat det turkiska medieklimatet från delvis fritt till icke fritt och Erdoğan är känd för sin hårda behandling av kritiska medier. Han har också låtit meddela att man ska bygga vad som enligt egen utsago blir världens största flygplats, och allt pekar på att den kommer att döpas efter honom själv, en tydlig indikation på vilken självbild han har: den i dagsläget största flygplatsen är döpt efter landsfadern Kemal Atatürk.

Det är inte heller bristen på politiska alternativ som är förklaringen till hans stöd: de två utmanarna var båda representanter för flera politiska grupperingar för att på allvar kunna utmana Erdoğan, som under åren som premiärminister dessutom bara blivit allt mer auktoritär. Förklaringen till hans starka stöd tycks ligga i att han har en stor grupp kärnväljare, framför allt på den stora konservativa landsbygden där människorna i huvudsak värdesätter att landets ekonomi går bra och att man själv får det bättre ställt framför demokratiska inskränkningar eftersom att de, enligt Erdoğan själv, sker för en god sak.

När AKP kom till makten 2002 hoppades många på ett mer demokratiskt Turkiet och förutsättningar att gå med i EU. Inledningsvis gick det bra: man genomförde flera tidigare otänkbara sociala reformer, eliminerade militärens politiska inflytande, fick ordning på ekonomin med stark tillväxt, även i tider av ekonomisk oro i Europa, åtgärder som tillsammans har bidragit till Erdoğans popularitet. Värt att nämna är att samtidigt som relationerna med EU blivit allt frostigare tycks Erdoğan ha sett en möjlighet att istället etablera Turkiet som en regional stormakt med betydande geopolitiskt inflytande. Det arbetet har fått sig ett par törnar, men det finns mycket som talar för att Erdoğan är fast beslutsam att fortsätta projektet, och än så länge har han stora delar av folket med sig, med eller utan ett turkiskt EU-medlemskap.

I det turkiska parlamentet har AKP egen majoritet idag, dock inte en tillräckligt stor sådan för att ensamt kunna driva igenom konstitutionsförändringar. Istället har man sökt stöd från det prokurdiska blocket, vilket åtminstone är en delorsak till den fredsprocess som initierats mellan Turkiet och Kurdistans arbetarparti, PKK. Häri finns en annan delorsak till Erdoğans starka folkliga stöd; det vore en oerhörd prestigefylld seger för honom att gå till historien som den ledare som lyckades få slut på det nu tre decennier långa kriget mellan Turkiet och PKK. Frågan är således vad som kommer att hända med denna fredsprocess om Erdoğan inte lyckas säkra tillräckligt stort stöd i nästa års parlamentsval.

 

Text: Aras Lindh, forskningsassistent vid Utrikespolitiska institutet.


Om UI-bloggen

Arkiv