Afrikas utveckling: trots olikheter är utmaningar desamma


Av: Peter Stein

2014-07-28 |

Afrika består av över 50 länder med olika storlek, befolkningsunderlag och ekonomisk utveckling. En materia svår att generalisera. Trots olikheter är utmaningar desamma. En är höga födelsetal (med undantag för Nord- och Sydafrika).


Sub-Saharan Africa (SSA) har ca 900 miljoner invånare. Befolkningen växer med i genomsnitt 2,6 % om året, snabbare än i någon annan region. Till 2020 prognostiseras befolkningen öka med 170 miljoner, vilket motsvarar ett nytt Nigeria, kontinentens folkrikaste nation. Till 2050 prognostiseras befolkningen öka till 2 miljarder och vara 25 % av världens befolkning. SSA är en av få regioner som långsiktigt prognostiseras ökning av yrkesaktiva åldrar. 


Man talar om demografisk avkastning när yrkesaktiva åldrar ökar som andel av befolkningen, på bekostnad av yngre (0-15 år) och äldre (65+) nettobidragstagare. Finns rätt ekonomiska ramverk kan befolkningspyramiden skapa goda cirklar av investeringar, sparande, sysselsättning och tillväxt. Skall SSA få det behöver sjunkande barnadödligheten åtföljas (som i andra delar av världen) av lägre födelsetal. För födelsetalen minskar långsamt. I genomsnitt föds 5,1 barn per kvinna. Det betyder snabb tillväxt av barn och unga åldersklasser som fordrar stora satsningar på bl.a. utbildning. Då riskerar mindre kapital finnas för produktiv verksamhet som skapar jobb samt höjer yrkesarbetandes produktivitet och reallöner.


Utländska investeringar i kapitalintensiv råvaruutvinning tillför kapital och kunskap, men skapar direkt inte mycket sysselsättning. Afrikas växande ungdomskullar och tvåsiffriga arbetslöshetsnivåer har behov av arbetsintensiv produktion. En sammanhängande utmaning är begränsad tillväxthöjande strukturomvandling. Med undantag för Sydafrika, Etiopien, Kenya och Nigeria har få länder inslag av tillverkningsindustri. På 1980-talet svarade Afrika för 2 % av global tillverkningsindustri. Nu är andelen nere i 1,4 %. Afrikansk strukturomvandling innebär övergång från lågproduktivt jordbruk till lågproduktiv tjänstesektor. 


Tack vare Kina, Indien, Brasilien, m.fl., ökade Afrikas utrikeshandel med 200 % på 2000-talet. Afrikanska länder fick nya partners för handel och investeringar samt bättre geografisk spridning av utrikeshandeln. Tidigare gick över 70 % av utrikeshandeln till EU och USA. Men råvaruberoendet består och står för mer än 65 % av exporten. Med undantag för Östafrika svara internhandel för ca 12 % av afrikansk utrikeshandel. Ingen annan region har lika låg andel (det finns en informell handel vars storlek är obekant). Små avskärmade ekonomier har svårt att bli länkar i internationella företags värdekedjor. 


Med ovan sagda ovan går det att lista några viktiga utmaningar. 


Accelerera reformpolitiken
: Att förstärka rättskydd till jordbruksmark, så att jordbrukare kan skörda frukter av produktivitetshöjande satsningar och frigöra arbetskraft åt andra näringar är centralt i en kontinent där 65 % av arbetskraften finns i jordbruket. Närbesläktat är att förbättra möjligheter för konkurrensutsatt arbetskraftsintensivt företagande som kan absorbera friställda i jordbruket. Bank- och finansmarknader som når bredare grupper och lägger grund för inhemskt sparande och investeringar är en pusselbit. I dag förlitar sig afrikanska länder på utländskt investeringskapital.
Uppgradera utbildningsväsenden: 90 % av barnen börjar grundskolan men bara 70 % fullföljer utbildningen. Enbart 40 % har gymnasial utbildning. Det begränsar möjligheter att utvecklas och arbeta med moderna teknologier. 


Öka möjligheter till internhandel och uppgraderad infrastruktur: Liten internhandel beror inte främst på höga tullar eller icke-tariffära handelshinder. Bristfällig infrastruktur, höga drivmedelskatter och kostnadskrävande byråkrati hindrar gränsöverskridande affärer. Utan ökad internhandel får afrikanska ekonomier det svårt att dra nytta av större marknader, ökad specialisering, stordriftsfördelar och högre konkurrenstryck. Det är intressant att i Östafrika, där internhandeln är över 25 %, har öppnare gränser skapat nya jobb och handel i arbetskraftsintensiv privat företagsamhet i linje med ländernas komparativa fördelar. Afrikanska länder har hög mobiltelefonipenetration i storstäder men fortfarande återstår att digitalisera landsbygd och öka Internetuppkoppling. 


Afrikas snabba tillväxt har skett i en tid av snabb tillväxt i omvärlden och riklig tillgång på internationellt investeringskapital. Stramar centralbanker världen över åt penningpolitiken kan fler än en investering i Afrika komma att betraktas som tanklös eufori. Drabbas världsekonomin av ny finanskris riskerar bättre fungerande afrikanska ekonomier vara mer sårbara, eftersom de är mer finansiellt integrerade med omvärlden. 


När sådant sagts kvarstår att de senaste 15 åren har givit Afrika bättre utgångsläge än kontinenten haft. Framtiden lär mest avgöras av hur vart och ett av länderna hanterar sina många utmaningar. Här kommer kvalitet i politisk maktutövning, förmåga att bekämpa korruption, främja lagstyre, reformarbete och transparens att betyda mycket. 


En hypotes är att somliga länder fortsätter att utvecklas väl medan andra inte. Afrikanska länder blir mer ekonomiskt olika, samtidigt som Afrika som helhet mer liknar andra delar av världen. Då blir SSA än svårare att skildra med grova penseldrag. Hur många länder som utvecklas positivt påverkar om det i framtiden blir möjligt att se tillbaka på Afrikas 30-40 dåliga år och massfattigdom som blott miserabla minnen. 


PS_smPeter Stein är nationalekonom och VD för Stein Brothers AB. Han är en ledande expert på Afrikas ekonomier. Internationellt har Stein haft uppdrag för bl.a. OECD och Internationella Handelskammaren. Han anlitas ofta som expertkommentator av svenska och utländska media.


Del ett i artikelserien handlar om Afrikas tillväxt; högre än globalt genomsnitt


Om UI-bloggen

Arkiv