Jean-Claude Juncker och det demokratiska underskottet


Av: Kjell Goldmann

2014-07-02 |

Europeiska rådets beslut att nominera Jean-Claude Juncker till president i Europeiska kommissionen är ett ”språng framåt för demokratin", enligt Pervenche Berès, socialistisk ledamot av Europaparlamentet. ”För första gången kommer Europeiska kommissionens president att ha fått sin legitimitet av medborgarna”, säger hon. Samma procedur beskrivs på ledarplats i Dagens Nyheter som ett försök av parlamentet att ”sno åt sig makt på medlemsnationernas bekostnad” och som ett ”påhitt av partigrupperna i Europaparlamentet”.

Nog är det tydligt att kontroversen kring Juncker inte bara gäller dennes person utan också återspeglar oenighet om vad som menas med demokrati på internationell nivå.

Det har gått fyra decennier sedan uttrycket ”demokratiskt underskott” började användas om Europeiska gemenskapen, EU:s föregångare, men demokratiska underskott – avvikelser från vad som anses böra gälla för politiken i demokratier – präglar internationella organisationer överhuvud taget, inte bara EU. I en kurs som jag gav för en del år sedan gjorde några studenter en inspirerad analys av det demokratiska underskottet i det skenbart opolitiska OECD. EU är emellertid speciellt: ingen annan internationell organisation har getts lika omfattande befogenheter inom traditionellt inrikespolitiska områden.

Ett sätt att se på EU:s demokratiproblem är att utgå från den gamla insikten att det i internationell politik finns en motsättning, eller åtminstone en spänning, mellan demokrati och rationalitet. Den internationella politikens krav går inte alltid ihop med demokratins. Demokrati förutsätter öppenhet i den politiska processen och öppen diskussion av alternativen. I internationell politik kan däremot enighet utåt och diplomati skyddad från insyn vara förutsättningar för att nå resultat. Målkonflikten har främst brukat diskuteras i fråga om utrikes- och säkerhetspolitik, men i EU har den spritts långt bortom den internationella politikens traditionella kärnområden.

EU:s verksamhet får, enligt detta sätt att se, den demokratiska legitimitet som är möjlig genom att bygga på uppgörelser mellan demokratiskt valda regeringar. Europaparlamentets inblandning kan endast leda till sämre politiska resultat, detta utan att öka resultatens demokratiska legitimitet. Tvärtom: det ligger i väljarnas intresse att deras nationella företrädare lämnas i fred med sin strävan att finna kloka kompromisser.

Ungefär detta förefaller vara inte bara Dagens Nyheters utan också den svenska regeringens uppfattning, åtminstone i fallet Juncker: det är fel att förskjuta makt från det mellanstatliga rådet till det överstatliga parlamentet; ett klokare beslut kunde ha fattats om man fritt kunnat diskutera lämpliga personer; demokratin är säkerställd genom att medlemsstaterna är demokratier.

De med en annan syn på EU:s demokratiska underskott misstror regeringarnas uppgörelser i slutna rum, med åtföljande oklarhet om något så väsentligt för demokratin som vem som ska ställas till ansvar för vad. De misstror också den demokratiska kontrollen av de enskilda regeringarnas EU-politik. Visst kan demokratisk öppenhet försvåra förhandlingsarbetet, men öppen politisk konkurrens är demokratins livsluft. Låt gå för att det är försvarbart att sätta rationalitet framför demokrati i existentiella säkerhetspolitiska frågor, men inte när det som i EU är fråga om snart sagt allt i politiken.

De som varit bekymrade över det demokratiska underskottet har också riktat in sig på Europeiska kommissionen som trots sina omfattande befogenheter varit underkastad marginell demokratisk kontroll. I början, på Kol- och stålunionens tid, var det fråga om att reglera vissa industrisektorer, men dagens kommission har självständig myndighet på de mest skilda områden. Det är en myt att den skulle utgöras av opolitiska tjänstemän liknande sekretariaten i andra internationella organisationer. Europeiska kommissionen har till uppgift att göra politik, består av politiker och har de senaste fem åren letts av en konservativ politiker som, dessförinnan var okänd för de flesta européer, plockats fram av regeringarna vid ett av deras möten.

Det av medborgarna direktvalda Europaparlamentet har setts som ett sätt att reducera båda dessa demokratiska underskott – både det som gäller Europeiska rådet och det som gäller Europeiska kommissionen. Parlamentets roll har stärkts över åren, och i Lissabonfördraget har man gått vidare i denna riktning. Bland annat har det blivit parlamentets uppgift att fatta beslut om kommissionens ordförande.

Att partigrupperna i Europaparlamentet före årets val nominerade kandidater till posten som president i kommissionen behöver därför inte, som av DN, regeringen Reinfeldt och i synnerhet regeringen Cameron, ses som en kupp i syfte att tillskansa parlamentet otillbörlig makt. Det kan också ses som ett försök att öka EU:s demokratiska legitimitet.

Man kan invända att få av dem som deltog i vårens val till Europaparlamentet visste om att valet gällde kandidater till presidentskapet i kommissionen och att Junckers demokratiska förankring därför är mer eller mindre obefintlig. Man kan invända att parlamentet över huvud taget har begränsad demokratisk legitimitet, eftersom valdeltagandet är lågt i många länder och valrörelserna ofta handlar om nationella frågor. Man kan invända, som många har gjort under åren, att meningsfull demokrati förutsätter en gemensam identitet som bara är möjlig inom nationerna, som saknas på europeisk nivå och som därför är ouppnåelig inom EU. Det demokratiska underskottet är i så fall oundvikligt, vilket är ett traditionellt argument mot överstatlighet överhuvud taget.

Mot bakgrund av årets svenska erfarenhet kan man dock fråga sig om inte EU:s demokratiska underskott i någon grad beror på medierna och inte bara på EU:s konstruktion eller på frånvaron av europeisk identitet. Medierna tycktes gå in för att mörka vad valet egentligen gällde: stödet för de olika partigrupperna i Europaparlamentet – höger mot vänster, EU-vänlighet mot EU-motstånd – inklusive de kandidater partigrupperna nominerat till posten som kommissionspresident. SVT tolkade public service så att i Europavalrörelsens inledningsskede ordna en partiledardebatt som mest handlade om svensk inrikespolitik och att välja bort att direktsända debatten mellan kandidaterna till kommissionsposten.

Hur som helst, redan i september, när vad som är årets andra svenska Europaval äger rum, får de som anser att demokratin i EU bäst sköts av de nationella regeringarna sin chans. Hittills har det visserligen sett ut som om valrörelsen kommer att domineras av kommunala frågor som vård, skola och omsorg samt av statsfinanser och budgetbalans. Men man vet ju aldrig.


Om UI-bloggen

Arkiv